Hem- och cafébesök

Idag var dagen då BVC skulle komma på hembesök. Lite statlig kontroll på mina föräldrar alltså. Det är alltid speciellt att få hem någon utomstående som ska kolla till saker, även om man vet med sig att läget är under kontroll. Det är aldrig roligt att få anmärkningar hur små de än kan vara. Därför var morsan och farsan lite på spänn under dagen. Mest morsan och då för att barnmorskan skulle tycka det var ostädat i lägenheten (läs: en smula på köksbordet). För att lugna ned dem ett hekto föreslog jag en promenad i Majorna. Jag passade på att bränna av några foton också:

Min första spårvagn! Jag har hört dem braka förbi på gatan förut och undrat hur de ser ut. Nu vet jag. Senare i höst ska jag åka min första tur. Jag tror den kommer gå till Järntorget. Det vore fett.

Vi hamnade på Café Marmelad tillsammans med en massa andra ungar och deras föräldrar. Både morsan och farsan tyckte det var spännande att fika sin första föräldrafika och liksom tillhöra den gemenskapen nu. Som om en kopp kaffe skulle smaka annorlunda bara för att jag ligger bredvid. Det var för övrigt min första fika någonsin. Fokusera på det väsentliga, tack!

   Det var en viss uppståndelse bland borden och hos personalen när vi var där. Bland sparvarna som alltid hoppar runt vid caféers uteserveringar spatserade det även en grön undulat. Alla undrade vad den gjorde där och hur de skulle kunna fånga in den innan vinterns obarmhärtiga kyla slår till. Jag vet inte om de lyckades få fatt på undulaten till slut. Jag lyckades i alla fall inte fånga den på bild fast jag försökte. Där fastnade bara några ynka sparvar:

OBS! Inte min vagn på bilden. En sådan fin har inte mina föräldrar kostat på mig. Jag har fått ärva något halvgammalt bröte från mina kusiner.

Här fångade jag morsan mitt i steget. Hon är den person jag hittills hängt mest med under dagarna. Det har funkat bra tycker jag. 

Det sista fotot tog jag för att reta farsan. Varje gång jag tar fram detta fotografi tänker jag smacka med munnen som en hungrig varg och säga "Ge mig den". Då blir han nog bestört. Morsan också kanske, men hon är lite mer sansad. Däremot kan jag höra farsgubben svära redan nu.

Slutligen så klarade vi kontrollen från BVC utan anmärkningar, men bara för att markera lite så kissade jag på barnmorsketanten när hon skulle väga mig.

Hörde jag rätt?

Idag var jag tillbaka på platsen där jag föddes. Visserligen kommer det att heta att jag är född i Göteborg, men i själva verket är jag född på Östra sjukhuset i Göteborg. Knappt Göteborg alltså. Nu återvände jag till Östra sjukhuset, men denna gång var jag inte där för att födas utan för att genomgå en hörselundersökning. Den gick alldeles utmärkt. Jag hör bra på båda öronen. Det var ju skönt.

Fast ibland önskar jag nästan att jag hade haft lite nedsatt hörsel. Som igår till exempel. Då hade farsan varit iväg några timmar på eftermiddagen för att kolla på GAIS. Han kom hem och skrålade om och hade sig. Först skulle han fram till mig och pussas och kramas, sedan sprang han in på toaletten och skrek GGG AAA III SSS- GAIS GAIS GAIS och sedan tillbaka till mig för ytterligare ett pusskalas. Han betedde sig rätt barnsligt. 

   Farsan alltså, han är riktigt blödig och sentimental just nu. Vad han levde om, upp med mig i famnen, skrattade och sjöng högt om att atleterna är här, att deras sång aldrig dör ut och att de ska framåt och kämpa. 

"Du kommer säkert hooka med en person från Frankrike när du blir stor", vräkte han ur sig. Varför då, farsgubbe? "Eftersom den sången går i melodi till marseljäsen."

Herregud, här har man inte levt mer än fem dagar och redan ska framtiden utstakas. Fast sedan kom han på sin egen idioti och försökte väga upp det hela med en sång som går på melodin till Rule Britannia. Nåt om att grönsvart vinner varje läktarslag.

"Kan du fatta Klara! I den första matchen sedan du kom till världen så vann vi med 3-0! Är det inte underbart?", vrålade han ur sig. "Vi måste fira det med ett medlemskap i GAIS för dig!"
Mycket ska man behöva höra innan öronen trillar av. Som sagt, lite önskar jag att något av allt detta gått mig förbi på grund av dålig hörsel.

"Trots att tiderna ofta var hårda", sjöng han vidare, "Sken solen över Gårda. Det syns på varje äkta Gårdapojk.... nä tös, Gårdatös får det ju bli såklart."

Jag trodde aldrig han skulle sluta.

Risken är överhängande att detta kommer bli ett livstema. Morsan berättade att han övertalat henne att följa med på matcher medan jag var i magen för att jag skulle vänja mig vid sångerna redan innan jag föddes.

"Ungen ska på fotboll och då får dess paket följa med", lär han ha sagt.

Paketet skulle visst vara morsan det. Jag tror allt jag får hålla ögonen på farsan i framtiden.

Risken verkar vara överhängande att jag kommer få en förvärvad hörselskada på grund av dålig sång innan jag fyllt ett år...

Welcome to my crib

Nu har jag bott här i några dagar och tänkte det kunde vara läge att visa upp hur jag har det. Åtminstone något av det. Köket har jag helt ärligt inte varit så mycket i, inte i vaket tillstånd i alla fall. Men fan vet vad de gör med mig då jag inte har ögonen öppna. Morsan påstår till exempel att jag har varit ute på min första promenad i Majorna, vilket farsan intygar. Vet jag ingenting om. Dessutom ska de till att ha druckit champagne i fredags. I köket. Märkte jag inget av. De säger att det var för mig de drack sin dyra champagne. Att de firade mig. Att de passade på att fira mig medan jag sov. Meh!

Här ligger jag  i dubbelsängen. Det är helt klart jag som regerar i denna säng. Jag har tagit över. Ge mig den. Sängen är min nu. Ibland händer det att morsan får ligga bredvid mig, oftast när jag vaknat och är hungrig. Ibland händer det också att jag sover på pappas mage, men då håller vi till i soffan. Han blir jätteglad då och ligger och bölar över mig. Det är lite skojigt tycker jag. 

Egentligen är det mest min dubbelsäng och vår gemensamma soffa jag känner till så här långt, så rundturen blir inte längre än så här. Jag får återkomma i framtiden med resten av lägenheten, för där finns mer det vet jag. Bara inte vad.

23 augusti 2011

Från min plats på första parkett inne i morsans mage hade jag uppfattat att hon och farsan skulle till att fira sin första bröllopsdag den 21 augusti. Farsan, den tölpen, sa att det vore en skitbra dag för mig att födas på eftersom han då inte skulle behöva komma ihåg själva bröllopsdagsdatumet i framtiden. 

"Jag är så dålig på sånt", sa han.

Morsan ville annat och bad mig vänta åtminstone till utsatt datum den 24 augusti. Jag valde att lyssna på henne. Up yours daddy. 

Däremot klarade jag inte av att hålla mig ända till utsatt datum. Jag ville presentera mig för världen. När bröllopsdagen väl passerat ville jag bara ut, så på morgonen måndagen den 22:a augusti satte jag igång förvärkarna. Sedan måste ju allt ha sin gilla gång, vilket innebar att några tätare värkar inte kom igång förrän vid 17:30. Då fick farsan komma hem från jobbet. 

Dags för taxiresa till förlossningen blev det vid 04:00. Det kunde ha skett lite tidigare, men jag ville reta mina päron lite. Inget retar så bra som att dra ut på en väntan. Vid 04:40 släppte taxin av dem vid kliniken. Då de funnit sig till rätta på förlossningssalen och börjat bada och ha sig tyckte jag det var läge. Klockan 06:15 drog jag igång krystvärkarna. Morsan fick allt kliva upp ur badet och börja jobba lite. Lite mer, menar jag.

Jag tycker det hela gick bra jag. Och ungefär så snabbt jag tänkt mig. Klockan 07:05 bokstavligen flög jag ut ur mamma. Lite omtumlande var det, men så fort jag fick ordning på sinnena uppfattade jag att morsan klappade och pratade med mig medan farsan grät en skvätt. Det kommer inte va sista gången jag får honom att gråta, kan jag lova redan nu.

Nu är jag i alla fall hemkommen till Majorna. Rätt okej lägenhet har de ordnat till mig också. Så småningom ska jag ta över hela bygget.

Här är farsans version. Lite andefattig kan man tycka.

Programförklaring

Redan innan min födsel uppstod en efterfrågan från hela tjocka släkten, bekantskapskretsen och diverse politiker att jag skulle författa en släktkrönika. Jag böjer mig för det massiva trycket och påbörjar härmed denna blogg. Kanske världens första släktkrönika med ett underifrånperspektiv. Jag vet inte så noga, har inte hunnit se mig omkring så mycket än.

Tanken är att dessa texter i första hand riktar sig till de som är intresserade av min utveckling. Mest släkten alltså. Vi tar det därifrån.


Det kan hända att farsan hjälper mig lite i början också. Med stavningar och formalia och sånt där annat tråkigt bös som en släktkrönikör inte ska behöva befatta sig med mer än nödvändigt. Det är för övrigt hans jävla skyldighet att ge mig hjälp. Ge mig den.