Tiden går, jaget består

Gud vad farsan tjatar om att tiden flyger när man är medelålders och jobbar, vecka efter vecka passerar utan att ögat hinner blinka. Men tiden rinner på även för oss som inte har något jobb. Jag kan knappt minnas att jag inte kunnat röra mig av egen kraft och ändå känns det som att det var igår. Att gråta över för snabbt flydda tider är inte enbart er gamlingars privilegium. Det är även mitt.
   Fast nu gråter la inte jag direkt över att tiden fortskrider. Jag lär mig ju nåt nytt varje dag (in your face, morsan och farsan). Jag har till exempel slutat att åla mig fram och börjat krypa och innan det så började jag dra mig upp och stå lutad mot diverse bordskanter och hyllplan. Jag har också lärt mig att gå-stolar lätt rullar iväg om man lutar sig mot dem (in my face).

Härom veckan hade jag förövrigt en fantastisk morgon. Redan innan kl 9:00 hade jag hunnit med tre blöjbyten. Jag sket så att det smällde om det! Några fina saluter för sommaren som aldrig kommer. Det enda med det är att jag tycker det är lika tråkigt att byta blöja som jag tycker det är skoj att salutera. Svår ekvation det där. Lite mer byxfri tid kanske man kan önska sig? Så slipper ni allt gny och gnäll. Alla parter skulle tjäna på det, för det måste väl trots allt vara lättare att plocka upp en körva från golvet än att böka upp en blöja varje gång?

Jag har också fått träffa två av mina sysslingar. En jäkla massa släkt en har helt enkelt.