Farsan, va...

Den sextonde juli valde jag att uttala mitt första ord. Jag gjorde det en morgon i en ranglig dubbelsäng i staden Cienfuego på Kuba. Jag petade på farsan och sa pa-pa. Jag sa det två gånger så att budskapet skulle nå fram. Morsan och farsan blev själaglada.
   Egentligen kan man tycka att morsan borde ha fått första ordet, men det är lite krångligare att saga ¨morsan¨. Och egentligen förtjänar inte farsan att bli vurmad för. Se bara:

Farsan, va- vilken stolle. Den femte juli skulle vi flyga till Kuba och vi hann bara ut till Landvetter innan han strulade till det. Det var vid in-checkningen av allt bagage som hans knasigheter kom i dager.
¨Men, detta pass gick ju ut i mars¨, sa kvinnan bakom disken.
Farsan blev kritvit i ansiktet.
¨är det sant?¨´ hasplade han ur sig, innan han fortsatte med ett försiktigt ¨Hur gör vi nu?¨.

Flygkvinnan fann på råd och kontaktade folk via telefon och de trodde det skulle funka med ett provisoriskt pass. Problemet var bara det turistkort som de skrev ut på konsulatet och som var kopplat till passnumret. Skulle det funka med ett nytt pass? Farsan och morsan bestämde sig for att chansa. Sagt och gjort, snabbt till passpolisen och skaffa farsan ett rosa pass. Det kostade stress och 1000 bagis.
   Sedan satt farsan och oroade sig hela resan, det vill säga i runt 15 timmar. Som om han inte nojat tillrackligt redan innan själva resan. Konstigt att all stress över packning inte gjorde att han kollade upp det viktigaste. Pengar och pass, pengar och pass. Till och med jag fattar det.

Framme i Havanna fick jag och morsan gå först över gransen. No problemas. Det blev en spänd väntan på farsan... som till slut kom fram bakom en dörr med ett smajl på lapparna. Vi var inne!

Åker till Kuba

Nu är det äntligen dags för den där semesterresan som morsan och farsan har laddat så mycket inför. Riktigt tidigt i morgon bitti, eller kanske snarare mitt i natten, så ska vi ut till flygplatsen för att flyga till Kuba. Där ska vi vara hur länge som helst. Heja Kuba!

Jag gissar att jag inte kommer uppdatera här så mycket under tiden vi är på Kuba. Det gör inte så mycket för jag lovar att knäppa en hel del foton att lägga upp här sedan, när jag kommit hem. Foton är kul. Det är också kul att det är 30 grader varmt på Kuba och att farsan ska bära mig på ryggen hela tiden. Jag ska helt klart fota den ryggen.

Både morsan och farsan är lite nervösa inför den här resan. De säger att det är mitt fel. Att det är på grund av mig som de har packningsbekymmer, att de inte riktigt vet hur allt ska gå. Jag fattar inte det. Jag är ju hur enkel som helst att tillgodose. Mina behov är rätt små alltså. Ge mig lite vatten, ge mig lite mat och ge mig lite kärlek så är saken biff. Skylla på mig sådär. Jag tror att de mest är nervösa för att de brukar glömma att packa ned en massa bra saker att ha. Det är i alla fall vad mina öron lyckats snappa upp att de sagt. Och att de är osäkra på om de kan fixa nya grejer på Kuba.

Jag är hur som helst inte ett dugg nervös. 

Ge mig den tillbaka

Den senaste tiden är det nästan som att vi bytt roller, jag och mina föräldrar. Deras vanligaste ord till mig är numera "Ge mig den". Farsan sa det senast för några minuter sedan då jag började banka hans urdruckna kaffekopp mot soffbordet. 
"Nä, ge mig den", sa han lite surt.

Jag tror att han bara var avundsjuk på att jag hade roligt medan han gjorde typiska vuxen-tråk-saker som att läsa tidningen på datorn och samtidigt titta på morgon-TV. Sedan sa han det igen när jag drog ur internet-kabeln från datorn och igen när jag greppade tag i fjärrkontrollen till TV-apparaten. Vilket tjat.

Sedan kom morsan ut ur sovrummet och det första hon gjorde var att säga "Ge mig den" och plocka ut det använda plåstret jag hade stoppat i munnen. Även hon alltså. Men jag ville ha plåstret i munnen och jag ville trycka på fjärrkontrollen och bita i kabeln. Mest av allt ville jag banka med kaffekoppen. Ge mig den tillbaka.

Plåstret hade jag förövrigt på mitt vänstra pekfinger som fick sig ett skärsår då jag pekade lite för mycket på undersidan av en mikrovågsugn. Det var ett fint litet snitt som uppstod och blodet rann på rätt bra. Hade jag haft lika lite blod i mitt finger som morsan i ansiktet då hon upptäckte mitt tillstånd hade jag däremot inte blött något alls. Morsan tuppade nästan av. Det är uppenbarligen inte henne jag ska vända mig till i framtiden när jag slagit mig. Jag får gå till någon annan. Grannen kanske.