Den senaste tiden är det nästan som att vi bytt roller, jag och mina föräldrar. Deras vanligaste ord till mig är numera "Ge mig den". Farsan sa det senast för några minuter sedan då jag började banka hans urdruckna kaffekopp mot soffbordet.
"Nä, ge mig den", sa han lite surt.
Jag tror att han bara var avundsjuk på att jag hade roligt medan han gjorde typiska vuxen-tråk-saker som att läsa tidningen på datorn och samtidigt titta på morgon-TV. Sedan sa han det igen när jag drog ur internet-kabeln från datorn och igen när jag greppade tag i fjärrkontrollen till TV-apparaten. Vilket tjat.
Sedan kom morsan ut ur sovrummet och det första hon gjorde var att säga "Ge mig den" och plocka ut det använda plåstret jag hade stoppat i munnen. Även hon alltså. Men jag ville ha plåstret i munnen och jag ville trycka på fjärrkontrollen och bita i kabeln. Mest av allt ville jag banka med kaffekoppen. Ge mig den tillbaka.
Plåstret hade jag förövrigt på mitt vänstra pekfinger som fick sig ett skärsår då jag pekade lite för mycket på undersidan av en mikrovågsugn. Det var ett fint litet snitt som uppstod och blodet rann på rätt bra. Hade jag haft lika lite blod i mitt finger som morsan i ansiktet då hon upptäckte mitt tillstånd hade jag däremot inte blött något alls. Morsan tuppade nästan av. Det är uppenbarligen inte henne jag ska vända mig till i framtiden när jag slagit mig. Jag får gå till någon annan. Grannen kanske.
"Nä, ge mig den", sa han lite surt.
Jag tror att han bara var avundsjuk på att jag hade roligt medan han gjorde typiska vuxen-tråk-saker som att läsa tidningen på datorn och samtidigt titta på morgon-TV. Sedan sa han det igen när jag drog ur internet-kabeln från datorn och igen när jag greppade tag i fjärrkontrollen till TV-apparaten. Vilket tjat.
Sedan kom morsan ut ur sovrummet och det första hon gjorde var att säga "Ge mig den" och plocka ut det använda plåstret jag hade stoppat i munnen. Även hon alltså. Men jag ville ha plåstret i munnen och jag ville trycka på fjärrkontrollen och bita i kabeln. Mest av allt ville jag banka med kaffekoppen. Ge mig den tillbaka.
Plåstret hade jag förövrigt på mitt vänstra pekfinger som fick sig ett skärsår då jag pekade lite för mycket på undersidan av en mikrovågsugn. Det var ett fint litet snitt som uppstod och blodet rann på rätt bra. Hade jag haft lika lite blod i mitt finger som morsan i ansiktet då hon upptäckte mitt tillstånd hade jag däremot inte blött något alls. Morsan tuppade nästan av. Det är uppenbarligen inte henne jag ska vända mig till i framtiden när jag slagit mig. Jag får gå till någon annan. Grannen kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar