Ont om tid i december

Jag har inte skrivit så mycket den sista tiden. Anledningen är att det har varit ont om tid. Det finns så mycket annat att göra. Igår till exempel drog jag så pass mycket i den julgran som morsan omsorgsfullt smyckat ut, så att den ramlade över mig. Där låg jag under plastbarr, insnurrad i en ljusslinga på en bädd av kulskärvor. Vem har tid att skriva då när sådant händer? Eller lust, för den delen.
   Senaste veckan har jag också bestämt mig för att köra på en helt annan dygnsrytm. Istället för att sova när natten är som mörkast så vill jag vara vaken då. I sisådär tre timmar. Jag har ställt min inre klocka på runt kl 03:00, en lagom tid att väcka morsan och farsan på. Jag har lite olika metoder för själva väckandet. Ibland skriker jag högt, ibland sparkar och viftar jag i deras ansikten och någon gång pratar jag lite charmigt och gulligt med dem. Den sistnämnda taktiken körde jag med farsan i natt. Jag klappade honom på skägget och bokstavligen bubblade ur mig information. Han blev jätteglad.
   "Det har blivit som en vana det här", sa han. "En mysig vana."
Jag nickade jakande samtidigt som jag blev buren ut till soffan framför tv:n. Farsan såg ändå något trött ut när han tillade:
   "När du blivit tonåring kommer du nog fatta ironi."

Irro... vad? tänkte jag. Jag förstår faktiskt inte alls det där snacket. Det borde vara lag på att prata till barn på ett språk som barn kan förstå. Eller vill förstå, för den delen.
   Natten är för kort för att sovas bort, även i december. Jag har ju så ont om tid ändå även utan en massa sömn.
  
 
   

Snö och skit

Nu är det vinter minsann. Det är alldeles väldigt jättekallt och det snöar konstant. Vet inte vad jag tycker om det direkt, men kanske vädret har potential. Enligt farsan ska vi ut och känna på snön i morgon. Då får jag mig en bättre bild av det hela för hittills har jag bara fått titta på snön från vagnen, vilket varit lagom skoj.
   Vi gick till Stadsmuséet idag tillsammans med Ruff och hans farsa. Medan vi stod nere vid entrén och väntade på att bli upplockade fick farsan höra några sanningens ord från en norrländsk gubbe. Fyra gånger sa han åt farsan att ta på mig en mössa eftersom det var kallt ute.
   "Här i Göteborg blåser det kallt från havet."
Jaså gör det det, svarade farsan. Det hade han aldrig kunnat gissa. Jag gillade gubben för han ville mig väl. Farsan förhöll sig dock avvaktande. 
   På muséet jagade jag alla äldre barn jag såg. De blev nästan lite rädda för mig eftersom de verkade tycka att jag knuffades. Jag ville ju bara kramas. Är alla sjuåringar så fega?

I helgen som var firade vi först morfar på hans 60-års dag. Jag var vaken till halvtolv. Ta mig tusan. Tårta åt jag också. Ta mig fan. Jag försökte också busa med mina morbröder, men de är tyvärr träiga som få. Nåja, de kanske växer till sig. 
   På söndagen var jag hemma hos mormor och bakade kaka. Morsan och farsan lämnade mig där och drog iväg på egna äventyr. Det gjorde mig ingenting, jag hade jätteskoj med mormor och kakorna. Fast jag straffade dem i alla fall genom att vara skrikig hela vägen hem och genom att hålla farsan vaken mellan 03-05 på natten. Det är kul att straffa.