En båt på land

I lördags tog morsan, farsan och jag en promenad längs med vattnet ut till en småbåtshamn för att hälsa på Larsa och hans båt Emma. På vår vandring kunde vi se hamnområdet på andra sidan älven. Den tog jag ett foto på:

Väl framme insåg jag att jag blivit något lurad. Jag trodde jag skulle få åka båt, men båten var inte alls i något vatten utan den låg på land. Under en presenning på land och med rodret liggandes bredvid. Då är det svårt att styra.

 

  
Propellern var fin tycker jag. Det är inte ofta man får chansen att se en propeller. Jag har aldrig sett en till exempel på mina knappa åtta månader i livet. Men nu har jag ju det förstås.

Hela familjen klättrade sedan upp till durken för att se vad Larsa höll på med där uppe.

 

Det var en ganska besvärlig och brant klättring även om det var en fin och nyinköpt båtstege. Morsan tyckte det var dumt att jag hängde mig ut från relingen för att ta ett foto, men jag gjorde det ändå.

 

Båten Emma har problem med ett av fästena till rodret, det sitter lite löst, så Larsa måste fixa det innan sjösättningen. Det var tydligen inte det lättaste eftersom fästet är längst ned i båten och typ gömt bakom propelleraxeln. Larsa fick hänga upp och ned för att kunna peta på fästet. Farsan och jag vaktade så att han inte fastnade i hålet.

Det verkade fasligt besvärligt det där tyckte jag. Värre än att klättra på stegen upp. Att sedan Larsa dryftade en massa tankar och idéer på hur han skulle kunna lösa problemet med fästet med farsan är ju som ett stort skämt. Farsan hummade visserligen med och sa ja till vissa saker och nä till andra, men jag vet ju att han inte hängde med ett skvatt. Sånt syns på honom. Han kan lika mycket om båtar och om fästen som jag.

   Tydligen är det inte så lätt att ha båt. Man måste laga och köpa en massa saker hela tiden. På vägen hem sa därför morsan till farsan att han aldrig får skaffa båt.
 "Du klarar ju knappt att hålla dig själv flytande på land", sa hon.

Fast det sa hon bara för att retas. Tror jag.