Det har kommit ett nytillskott till familjen. Jag har fått en bror. Grattis till mig! Jag får lov att säga att brorsan kom som en överraskning, det var inget jag väntat mig. Inte heller något som det förvarnats om. Helt plötsligt var han bara här.
Osborn heter han och han är riktigt kramgo och snäll. Han blev min brorsa för ett par dagar sedan då farsan kom hem med honom. De hade stött på varandra en dag då farsan jobbade. Jag vet inte riktigt vad det är för jobb farsan håller på med, mer än att han knallar runt i stan och snackar skit med en massa löst folk. De saker han återberättar för morsan och mig verkar inte riktigt klokt.
Denna dag hade farsan tydligen passerat Gamla Ullevi och hört någon som ropade "Lille Osborn sa till fröken: Livet vore blott en öken, utan glass och rostat majs- spunnet socker å så GAIS." Nyfiket hade han börjat spana efter ljudkällan och efter ett tag funnit Osborn hängandes på låset.
Han ville in på arenan för att se nästa match. Passande nog på samma sektion som farsan har sitt årskort till, men konstigt nog flera dagar innan nästa match. För att han inte skulle bli blöt och kall över helgen så tog farsan med honom hem. Till glädje för både Osborn och mig. Även om jag undrar varför han sjunger ramsor om sig själv i tredje person? Det är han och Barry White...
Nåja, nu bor han hemma hos mig i alla fall. Jag brukar krama honom (lite) och bita honom (mycket). Då blir han glad. För att inte tala om farsan, han blir så glad så han måste applådera. Inte så lite överdrivet. Ska han reagera så varje gång jag kramar och bits på första bästa pajsare? Skulle inte tro det.
Kanske bara de först tolv åren av mitt liv. Sedan blir det nog ett fasligt kiv. Men, och det ska gudarna veta, jag bits hårt och bra nu sedan tänderna i underkäken kommit fram. Det kan man se på alla tandmärken jag lämnat på morsans arm. Jag gillar att bita på hennes arm. Ge mig den.
Osborn heter han och han är riktigt kramgo och snäll. Han blev min brorsa för ett par dagar sedan då farsan kom hem med honom. De hade stött på varandra en dag då farsan jobbade. Jag vet inte riktigt vad det är för jobb farsan håller på med, mer än att han knallar runt i stan och snackar skit med en massa löst folk. De saker han återberättar för morsan och mig verkar inte riktigt klokt.
Denna dag hade farsan tydligen passerat Gamla Ullevi och hört någon som ropade "Lille Osborn sa till fröken: Livet vore blott en öken, utan glass och rostat majs- spunnet socker å så GAIS." Nyfiket hade han börjat spana efter ljudkällan och efter ett tag funnit Osborn hängandes på låset.
Han ville in på arenan för att se nästa match. Passande nog på samma sektion som farsan har sitt årskort till, men konstigt nog flera dagar innan nästa match. För att han inte skulle bli blöt och kall över helgen så tog farsan med honom hem. Till glädje för både Osborn och mig. Även om jag undrar varför han sjunger ramsor om sig själv i tredje person? Det är han och Barry White...
Nåja, nu bor han hemma hos mig i alla fall. Jag brukar krama honom (lite) och bita honom (mycket). Då blir han glad. För att inte tala om farsan, han blir så glad så han måste applådera. Inte så lite överdrivet. Ska han reagera så varje gång jag kramar och bits på första bästa pajsare? Skulle inte tro det.
Kanske bara de först tolv åren av mitt liv. Sedan blir det nog ett fasligt kiv. Men, och det ska gudarna veta, jag bits hårt och bra nu sedan tänderna i underkäken kommit fram. Det kan man se på alla tandmärken jag lämnat på morsans arm. Jag gillar att bita på hennes arm. Ge mig den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar