Love bites

I morse skrek farsan åt mig. Han skrek högt samtidigt som han slog hårt i soffans armstöd. Jag blev rädd och började skrika och gråta tillbaka. Är det verkligen okej att leva om på det sättet mot sin dotter? Som bara är 13 månader gammal? Jag tycker inte det. Allt jag gjorde dessutom var att smyga upp längs med soffbordet, på vilken farsan lagt upp sina fötter samtidigt som han drack sitt morgonkaffe, och hugga in på hans vänstra stortå. Jag bet ju inte ens allt jag hade. 
   Medan farsan tröstade mitt gråt försökte han skyla över sitt beteende med att han var tvungen att skrika och slå på något eftersom han dels inte kunde sparka, så som reflexen ville att han skulle göra, och dels för att han inte kunde mota bort mig eftersom han hade en full kaffekopp i ena handen. Vilket snack på den. Han var dum. Punkt. Dessutom vet han om att jag får en massa nya tänder och att de växer så det knakar om det och att jag därmed bara måste få bita i saker. Vuxentår är ju också de bästa betten, en härlig konsistens!

När vi inte kärleksbits eller gastar åt varandra leker vi roliga lekar som sig bör. Jag har hittat ännu fler dragsaker som farsan får dra längs lägenheten. Bland annat en fin-fin tax och en nyckelpiga. Men mest av allt har jag letat fram en vagn som går att sitta och bli skjutsad i. Här kan man se mig sträcka mig efter Beda, min svarta panter med gröna ögon:

Tänk- en solig dag.

Farsan tycker också att det är en rolig lek. Det säger han varje gång jag släpar fram vagnen från bakom en massa saker i rummet längst bort i lägenheten.
   "Ooh, du har tagit fram den roliga vagnen igen", säger han och sträcker på ryggen av pur glädje.

Kinkig och krasslig

Nu var det allt ett tag sedan jag skrev något. Det kan bli så ibland. Vad har då hänt sedan Paris?

- Morsan och farsan har köpt en bil. Den ska vi ut och rulla med så det står härliga till hoppas jag. Nu behöver de bara fixa en bilbarnstol också, så att jag får åka med. Ge mig den.

- Farsan har varit i Oslo igen. För sista gången. Åker han iväg en gång till utan mig så ska han få se.

- Jag har firat mitt allra första första maj. Det var jätteskoj! Först hedrade vi de spanienfrivilliga på Masthuggstorget och sedan tågade vi genom stan med SAC. Jag sjöng högst och mest av alla i tåget. Farsan och morsan hade nog tänkt jag skulle sitta i vagnen hela vägen, men jag gjorde tvärtom. Jag tvingade farsan att bära mig på armen.

- Morsan och farsan har köpt en ny bärsele att bära mig i.

- Jag har hängt lite på berget ovanför Röda sten. Det vill jag göra oftare. Synd bara att vädret kom av sig.


De senaste fem dagarna har dock präglats av krassligheter och kinkerier. 
   Det är farsan som är krasslig. Han har varit febersjuk i flera dagar och på nätterna hostar han som en lungsjuk. Inte mycket att leka med.
   Det är jag som är kinkig. Eftersom farsan är så tråkig och eftersom han har varit borta så mycket (Oslo) har jag bestämt mig för att straffa både honom och morsan genom att vara extra klängig på morsan. Jag lämnar henne inte i fred en sekund och när hon går på toa utan mig så skriker jag. Det finns de som påstår att det har med min ålder att göra, att det är en fas, biologi. Men så är det inte, det är ren jävelskap. Planlagt kink.

Alldeles nyss sa farsan att hans två dagars sjukskrivning renderat i tio gånger så många bitmärken. Han sa det inte som en kul grej, vilket det faktiskt är, utan med ett litet besvärat tonfall. Han är visst lite kinkig han också. Kinkig och krasslig. Bra genpool man hamnat i...

Den här bilden tog jag första maj.

Här är jag på första maj. Ge mig kameran.

Familjen utökas

Det har kommit ett nytillskott till familjen. Jag har fått en bror. Grattis till mig! Jag får lov att säga att brorsan kom som en överraskning, det var inget jag väntat mig. Inte heller något som det förvarnats om. Helt plötsligt var han bara här. 

Osborn heter han och han är riktigt kramgo och snäll. Han blev min brorsa för ett par dagar sedan då farsan kom hem med honom. De hade stött på varandra en dag då farsan jobbade. Jag vet inte riktigt vad det är för jobb farsan håller på med, mer än att han knallar runt i stan och snackar skit med en massa löst folk. De saker han återberättar för morsan och mig verkar inte riktigt klokt.
   Denna dag hade farsan tydligen passerat Gamla Ullevi och hört någon som ropade "Lille Osborn sa till fröken: Livet vore blott en öken, utan glass och rostat majs- spunnet socker å så GAIS." Nyfiket hade han börjat spana efter ljudkällan och efter ett tag funnit Osborn hängandes på låset.

Han ville in på arenan för att se nästa match. Passande nog på samma sektion som farsan har sitt årskort till, men konstigt nog flera dagar innan nästa match. För att han inte skulle bli blöt och kall över helgen så tog farsan med honom hem. Till glädje för både Osborn och mig. Även om jag undrar varför han sjunger ramsor om sig själv i tredje person? Det är han och Barry White...

Nåja, nu bor han hemma hos mig i alla fall. Jag brukar krama honom (lite) och bita honom (mycket). Då blir han glad. För att inte tala om farsan, han blir så glad så han måste applådera. Inte så lite överdrivet. Ska han reagera så varje gång jag kramar och bits på första bästa pajsare? Skulle inte tro det. 
   Kanske bara de först tolv åren av mitt liv. Sedan blir det nog ett fasligt kiv. Men, och det ska gudarna veta, jag bits hårt och bra nu sedan tänderna i underkäken kommit fram. Det kan man se på alla tandmärken jag lämnat på morsans arm. Jag gillar att bita på hennes arm. Ge mig den.