Love bites

I morse skrek farsan åt mig. Han skrek högt samtidigt som han slog hårt i soffans armstöd. Jag blev rädd och började skrika och gråta tillbaka. Är det verkligen okej att leva om på det sättet mot sin dotter? Som bara är 13 månader gammal? Jag tycker inte det. Allt jag gjorde dessutom var att smyga upp längs med soffbordet, på vilken farsan lagt upp sina fötter samtidigt som han drack sitt morgonkaffe, och hugga in på hans vänstra stortå. Jag bet ju inte ens allt jag hade. 
   Medan farsan tröstade mitt gråt försökte han skyla över sitt beteende med att han var tvungen att skrika och slå på något eftersom han dels inte kunde sparka, så som reflexen ville att han skulle göra, och dels för att han inte kunde mota bort mig eftersom han hade en full kaffekopp i ena handen. Vilket snack på den. Han var dum. Punkt. Dessutom vet han om att jag får en massa nya tänder och att de växer så det knakar om det och att jag därmed bara måste få bita i saker. Vuxentår är ju också de bästa betten, en härlig konsistens!

När vi inte kärleksbits eller gastar åt varandra leker vi roliga lekar som sig bör. Jag har hittat ännu fler dragsaker som farsan får dra längs lägenheten. Bland annat en fin-fin tax och en nyckelpiga. Men mest av allt har jag letat fram en vagn som går att sitta och bli skjutsad i. Här kan man se mig sträcka mig efter Beda, min svarta panter med gröna ögon:

Tänk- en solig dag.

Farsan tycker också att det är en rolig lek. Det säger han varje gång jag släpar fram vagnen från bakom en massa saker i rummet längst bort i lägenheten.
   "Ooh, du har tagit fram den roliga vagnen igen", säger han och sträcker på ryggen av pur glädje.