Stilikon och grejer

Nu är man mitt uppe i november och det börjar bli kallt ute. Farsan har inte mycket tolerans för kyla och regn har jag märkt. Det blir ett himla gnäll så fort inte solen lyser, vilket är typ hela tiden, och ibland gnyr han även om solen är framme. Det närmsta halvåret kan nog bli skoj... not.
   Inför ännu kallare dagar så provade morsan och farsan ifall jag passade i en overall som jag fått. Det gjorde jag. Jag tyckte den var riktigt skön. Tror att jag till och med njutit av dess sällskap om det inte varit för farsan som satte igång att håna mig så fort vi kommit utanför dörren.

  "Snygga färger på din overall", smädade han.
Sedan gick han och låtsades att jag inte var hans barn utan bara någon han lånat. När vi var inne i en butik brände han även av några foton på mig, samtidigt som han snackade på om Americas next top model och stilikoner och grejer.
  "Vilka färger!", upprepade han, "Och mönstret!". 

Jag lackade till slut ur. Efter att vi fortsatt promenaden med fem minuters gång så började jag skrika och vägra att sitta kvar i vagnen. Farsan tvingades helt enkelt till att bära mig hela vägen hem. Det tog ungefär 25 minuter och efter dessa minuter var det jag som var sprallig och han som blev lite gnällig.

Min nyaste grej annars är att jag klättrar på allt jag kommer åt. En favorit är att dra fram en lite stol jag har där hemma och klättra upp på den och att från den försöka klättra vidare upp på andra möbler. Jag tycker också om att ställa mig upp i stolen och liksom småhoppa med armarna i luften. När jag gör så kommer farsan snabbt springande med orolig blick. Det är skoj. Jag har dock ännu inte vågat göra det när morsan är hemma. Hon skulle nog få hjärtstopp då. Det kan hon gått vänta med att få i några år. Tills jag har ännu bättre kontroll på farsan i alla fall.

Klätterstolen.