Avlämnad, inlämnad och utlämnad

De senaste veckorna har varit ganska tuffa för mig. Morsan och farsan har kokat ihop en massa fuffens. Det är inte en liten apparat som de dragit igång, det är något som de uppenbarligen planerat under en längre tid. I samråd med det de kallar för "samhälle" och "livet". Jag är besviken. Jag är avlämnad, inlämnad och utlämnad.

Avlämnad. Farsan lockade med promenad. Han rullade mig mot lekparken med de roliga gungorna. Han drog mig förbi gungorna till en instängslad gård. 
   Öppna grinden, kliva in, prata lent och gulligt. Nedställd på golvet, avklädd. Ett vink, en slarvig puss på pannan. Ett farväl.
   Han går. Jag är lämnad.

Inlämnad. På ena sidan glasdörren står jag. Gråter. Dörren är låst. På andra sidan finns farsans rygg. Den försvinner. Jag är ledsen. Farsan lyssnar inte. Morsan hör inte. Någon annan säger "Det är här du ska vara". 
   Här. Bland leksaker, bland andra barn, bland folk som säger att de är där för min skull. Att rummet finns för mig. För min skull. 
   En organisation. Dit jag är lämnad.

Utlämnad. Jag frågar farsan: Känner du dem? Jag frågar morsan: Vet du vad de heter? Inga svar.
   Nästa morgon samma sak. Nästa dag samma sak. Nästa... Ingen jag känner tröstar mig. Ingen jag känner ser mig. Jag står själv. Jag är utlämnad.
   
Varför?