Just som familjen samlats tidig fredagskväll och farsan placerat sig vid spisen för att laga lite festlig mat så ändrade jag inriktning på kvällen. Jag sprang runt i lägenheten och showade som bäst då jag helt plötsligt råkade dyka med huvudet före in i vägghyllan. Tjoff, sa det bara. Det var främst munnen som tog smällen. Igen.
Precis som förra gången hade morsan svårt att hålla ihop sig. Det är verkligen inte hennes grej det här med skador. Dessutom blev det något mer dramatiskt denna gång, med blod, skrik och tumult. Jag bölade friskt. Särskilt när farsan skulle hålla på att försöka titta i munnen och få mig att spotta ut blodet och dricka vatten. Typiskt grejer man inte vill göra då man har ont.
"Det ser nog okej ut", sa farsan, "Fast kanske att tanden slagits av lite... eller så är det den gamla skadan. Svårt att säga."
Morsan tyckte inte farsan skulle spekulera så mycket utan istället ta mig till en tandläkare.
"Nu åker vi. Nu", sa hon.
Sagt och gjort. Vi åkte till akuttandläkaren nere i stan. Det var ett bra besök för både morsan och mig. Vi fick höra att allt såg bra ut och att det inte fanns något att oroa sig för. Sedan fick jag en tandborste. På vagnen hem kastade jag den på en tant som hette Mona. Hon skrattade gott och verkade vara en tant som gillar att få tandborstar kastade på sig.
Så vad kan man ta med sig från den här händelsen? Morsan ballar ur och verkar inte vara den främste att hålla i handen då man slår sig. Hon blir rädd och orolig. Fördelen är att man efteråt får höra hur älskad man är. Hon älskar och bryr sig om mig. Farsan däremot håller sig lugn och fixar med det som måste fixas med. Han tar hand om mig och det praktiska. Frågan är då hur han klarar det som inte morsan riktigt klarar? Här finns en uppenbar risk att han håller sig lugn för att han inte tycker om mig tillräckligt mycket. Inte lika mycket som morsan.
Jag får ha fortsatt uppsikt på dem helt enkelt.
Precis som förra gången hade morsan svårt att hålla ihop sig. Det är verkligen inte hennes grej det här med skador. Dessutom blev det något mer dramatiskt denna gång, med blod, skrik och tumult. Jag bölade friskt. Särskilt när farsan skulle hålla på att försöka titta i munnen och få mig att spotta ut blodet och dricka vatten. Typiskt grejer man inte vill göra då man har ont.
"Det ser nog okej ut", sa farsan, "Fast kanske att tanden slagits av lite... eller så är det den gamla skadan. Svårt att säga."
Morsan tyckte inte farsan skulle spekulera så mycket utan istället ta mig till en tandläkare.
"Nu åker vi. Nu", sa hon.
Sagt och gjort. Vi åkte till akuttandläkaren nere i stan. Det var ett bra besök för både morsan och mig. Vi fick höra att allt såg bra ut och att det inte fanns något att oroa sig för. Sedan fick jag en tandborste. På vagnen hem kastade jag den på en tant som hette Mona. Hon skrattade gott och verkade vara en tant som gillar att få tandborstar kastade på sig.
 |
| Tandborsten jag fick. |
Så vad kan man ta med sig från den här händelsen? Morsan ballar ur och verkar inte vara den främste att hålla i handen då man slår sig. Hon blir rädd och orolig. Fördelen är att man efteråt får höra hur älskad man är. Hon älskar och bryr sig om mig. Farsan däremot håller sig lugn och fixar med det som måste fixas med. Han tar hand om mig och det praktiska. Frågan är då hur han klarar det som inte morsan riktigt klarar? Här finns en uppenbar risk att han håller sig lugn för att han inte tycker om mig tillräckligt mycket. Inte lika mycket som morsan.
Jag får ha fortsatt uppsikt på dem helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar