Parkbänksalkis

Efter att vi varit på Kuba i en knapp månad skulle morsan och farsan börja räkna ned dagarna och bestämma vad vi skulle ägna dem åt. Då visade det sig att det inte återstod två veckor av semestern utan istället dryga tre veckor. Kubaresan var alltså åtta veckor lång och inte sex veckor som de sagt hela tiden. Jag blir bekymrad. Först det där med farsan och hans pass och så kan de uppenbarligen inte ha koll på tiden heller. Hos vilka har jag hamnat egentligen?

Hur som helst hade vi alla vid det laget tröttnat lite på de kubanska städerna. Farsan sa att de var som ett Linköping utan en Filmstaden allihopa, bara väldigt mycket varmare. Mer ändå hade morsan och farsan hunnit tröttna på maten. De åt mest ostpizza och överkokt spagetti med tomatsås och ost. Ibland fick de tag på något annat och då jublade de. De jublade åt det lilla kan jag avslöja. På grund av dessa saker tog vi vår tillflykt till turistorten Varadero.
  "Där får vi i alla fall slappt häng", sa morsan och farsan i mun på varandra.

I Varadero så tog vi först in på ett billigt ställe som visade sig ha skitiga golv, trånga rum och livsfarliga eluttag. De sistnämnda bestod av stora hål som sladdarna och kontakterna hängde ut ur. Farsan försökte putta in sladdarna lite längre in i hålet så att jag inte skulle komma åt dem så lätt. Jag gillar nämligen att pilla på sladdar. Då smällde det till och det blev kortslutning och luktade lite bränt.
  "Så var det med det", sa farsan efter att han bestämt sig för att han nog inte fick någon stöt. 
  Sedan gick vi och checkade ut och tog in på ett hotell som skulle vara dubbelt så dyrt, men som visade sig kosta lika mycket. Där var eluttagen i prima skick och rummen stora och rena. Mycket nöjd med bytet sprang morsan till affären för att köpa vin att fira med. Hon köpte denna:

  "Det är så bra för den har inte kork och kan tillslutas enkelt igen", sa hon.
  Farsan blev inte imponerad och svarade att hon tänker som en parkbänksalkis.
  "Men, den var billig också", sa morsan, varpå farsan bara gav henne en menande blick.

För övrigt ger farsan uttryck för att han är rädd för att jag ska bli en sådan där parkbänksalkis. Han säger att det i så fall började på vår Kuba-resa eftersom jag så många gånger snattade sugrören från hans romdrinkar. Inte alltid hann han helt slicka rent dem.
  "Nåja", säger han, "du kommer nog i så fall välja en godare typ av alkohol än din mor i alla fall".