Pensionärsresa

Igår tog farsan ut mig till en lekplats. Det har han inte gjort på ett litet tag så det kändes fräscht kan man säga. Nedsläppt på lekplatsen följde jag min vanliga rutin: 
   Först gungade jag i 20 sekunder, sedan flörtade jag med någon annan unges morsa och grävde förstrött i sanden under någon minut för att slutligen springa bort från lekplatsen och ut på de fria ytorna bredvid. Härliga tider!

Förra veckan tog farsan med mig hem till hans föräldrar. Det är min farmor och farfar, fast de hela tiden kallar sig för mormor och morfar. Antagligen för att skapa förvirring. De lever ett pensionärsliv.
   "Det blir som att åka till Florida sånär som på vädret och husvagnarna", sa farsan i bilen på väg dit. Ja, redan innan vi svängt vår första sväng ut ur Majorna började han tugget. Jag förstod inte mycket av det snacket och valde att somna så fort jag kunde istället för att sedan sova nästan hela vägen fram. När jag vaknade var det första jag hörde farsan säga:
   "...och så finns det inga alligatorer". Som om han aldrig slutat prata. 
   Det visade sig dock att finns ankor där. Jag gillar ankor. Vi var iväg och matade dem, för det är sånt man gör när man hälsar på pensionärer och låter dem bestämma sysselsättningen. De fick korvbröd av oss. Jag åt också lite av bröden.

Det var roligt att leka med farmor och farfar, men bara så att farsan inte skulle börja tro att han skulle få den där nästan-Florida-semestern klängde jag extra mycket på honom. Det uppskattade han mycket. 

   

En helg utan morsan

När jag vaknade på fredagsmorgonen berättade farsan för mig att morsan dragit till Stockholm över helgen. Det skulle tydligen bara vara en farsa hemma för mig att umgås med. Inget avbrott från vanliga vardagen den helgen alltså, lite tråkigt kan man tycka. För att liva upp det hela lite bestämde jag mig för att bete mig något annorlunda mot vad jag brukar. Jag gick all-in på att inte släppa farsan lös en endaste centimeter. Ställde han sig vid spisen för att laga mat krävde jag att få hänga på hans arm. Satte han sig för att äta eller dricka kaffe drog jag honom i armen och skrek tills han följde med mig dit jag tog honom, vilket oftast var till ytterdörren så jag kunde pilla på dörrkiken. Försökte han att diska klängde jag på hans ben samtidigt som jag tjöt. Jag var som en igel.

De enda gångerna jag lät honom vara lite i fred var då vi hälsade på farbror Henko och då mina kusiner kom på besök. Då lekte jag hellre med dem. Farbror Henko gjorde en massa skojiga miner och lät mig spela på hans datorskärm. Grejer som inte farsan håller på med. Fast som han borde. Kusinerna vågade inte göra annat än att följa mig då jag drog dem i armarna. Jag äger dem.
   Men mest av allt äger jag alltså farsan. Efter den här helgen tror jag inte att han kommer moppsa sig så mycket i framtiden. Han kommer nog vara lite mer foglig. 
   Inom kort ska jag även straffa morsan för hennes frånvaro. Jag ska bara lista ut något raffinerat först.      
  
 

Stilikon och grejer

Nu är man mitt uppe i november och det börjar bli kallt ute. Farsan har inte mycket tolerans för kyla och regn har jag märkt. Det blir ett himla gnäll så fort inte solen lyser, vilket är typ hela tiden, och ibland gnyr han även om solen är framme. Det närmsta halvåret kan nog bli skoj... not.
   Inför ännu kallare dagar så provade morsan och farsan ifall jag passade i en overall som jag fått. Det gjorde jag. Jag tyckte den var riktigt skön. Tror att jag till och med njutit av dess sällskap om det inte varit för farsan som satte igång att håna mig så fort vi kommit utanför dörren.

  "Snygga färger på din overall", smädade han.
Sedan gick han och låtsades att jag inte var hans barn utan bara någon han lånat. När vi var inne i en butik brände han även av några foton på mig, samtidigt som han snackade på om Americas next top model och stilikoner och grejer.
  "Vilka färger!", upprepade han, "Och mönstret!". 

Jag lackade till slut ur. Efter att vi fortsatt promenaden med fem minuters gång så började jag skrika och vägra att sitta kvar i vagnen. Farsan tvingades helt enkelt till att bära mig hela vägen hem. Det tog ungefär 25 minuter och efter dessa minuter var det jag som var sprallig och han som blev lite gnällig.

Min nyaste grej annars är att jag klättrar på allt jag kommer åt. En favorit är att dra fram en lite stol jag har där hemma och klättra upp på den och att från den försöka klättra vidare upp på andra möbler. Jag tycker också om att ställa mig upp i stolen och liksom småhoppa med armarna i luften. När jag gör så kommer farsan snabbt springande med orolig blick. Det är skoj. Jag har dock ännu inte vågat göra det när morsan är hemma. Hon skulle nog få hjärtstopp då. Det kan hon gått vänta med att få i några år. Tills jag har ännu bättre kontroll på farsan i alla fall.

Klätterstolen.