Gerillaträning

I lördags så bar det iväg ut till skärgården för en vintrig utflykt. Det var så morsan och farsan hade bestämt. Ut i blåsten och kölden bara. Farsan kallade det hela för gerillaträning.

"Vi ska kolla om du är ett partisan-ämne", sa han innan vi for. "Ifall du är att lita på den dag din insats kommer att behövas som bäst."
   Vilket snack det är på den. Bara för att han och morsan bestämt att de skulle testa att bära mig på ryggen så ska han leka gerillakrigare. Morsan sa att det var träning inför sommarens semester. Det lät liksom mer troligt. Så här ser bäranordningen ut:

Jag gillar den inte. Det var skumpigt och obekvämt. Jag kastades fram och tillbaka och från sida till sida varje gång den som bar mig tog ett steg. Skit var det. Jag blev tvungen att säga ifrån å det bestämdaste, det vill säga med att skrika högt och länge. Då blev farsan ledsen och suckade något om att jag skulle avslöja det hårt kämpande partisanförbandet på momangen. Inte var jag något ämne för den väpnade kampen inte.

För att inte farsan skulle bli alltför nedslagen så gav jag projektet en chans till efter att morsan och farsan käkat och druckit kaffe. Då satt jag på morsans rygg och passade på att knäppa detta foto:

Det var fortfarande skit. Dessutom riktigt kallt. jag kan inte förstå att man gav sig ut till havsbandet mitt vintern. Är det någonstans det är blåsigt och kallt så är det väl där? Jag skrek mig till slut fri från fortsatta försök denna dag. Istället fick jag sitta i min invanda baby-björn. Den är bättre.

Vi vandrade förbi ett helt gäng får som gick och mumsade i gräset. Men det var tydligen inte tillräcklig mat för dem, för det kom en tant med mat i en påse och ropade till sig alla får. De var inte sena att hörsamma henne. Alla utom detta får:

Det förstod inte riktigt vad som hände. Hon sprang fram till farsan och mig istället för till mattanten. Men vi hade ingen mat, inte ens en chokladbit. För att inte göra fåret ledset så pekade jag ut tanten åt det. Du behöver inte tacka mig, fast du får såklart om du vill, bara du lammnar oss, sa jag och skämtade till det. Fast jag är tveksam till om jag lyckades artikulera mig tillräckligt så morsan och farsan kunde uppfatta ordvitsarna.

Undrar förresten vart vi ska på semestern om de nu tänkt att jag ska sitta sådär på deras ryggar? Vad är det de kokar ihop, de där två? Nu vet de i alla fall att jag kan skrikförstöra alla deras planer.