Lämnad med farsan

De två senaste dagarna har jag varit helt utlämnad till farsan eftersom morsan varit iväg på utbildning. Jag var lite orolig först, för man vet liksom aldrig var man har farsan, men det har visat sig gå rätt bra. Inga katastrofer har inträffat, det har inte ens blivit någon så kallad situation när det varit dags för mat. 
   Sedan kan man väl summera det hela med att de två dagarna rann iväg snabbt som satan, åtminstone i relation till hur långa de kändes på förhand. Vi åt, lekte och slappade. Ja, och så var vi ute och promenerade. Det är något som de kan mina päron- gå. Alltså, hur gammalt får man lov att uppträda?  

I vilket fall så hade farsan bestämt att vi skulle ut och gå med miss E och hennes son. Ut i skogen skulle vi, med vagnar och allt. Tidigare erfarenheter av gyttja och uppförsbackar fulla av sten och rötter är inget som avskräcker farsan. Det är ju knäppt. Att dessutom lura med sig andra på sina egna bravader... Nu verkade de vuxna ändå rätt nöjda, där de gick och pratade om hur vackert det är i skogen. Som vanligt såg jag inte mycket mer än detta:

Jag fick höra desto mer. Då menar jag inte att jag fick höra en massa intressanta saker (som man hade kunnat tro). Jag menar att jag blev så gott som lomhörd av volymen på pratet. Nästan så jag tror att de är döva de där två. Åtminstone nån av dem.
   Förutom himlar och trädtoppar är väl farsan den enda jag fått se den senaste tiden. Lite tjatig syn och dessutom är han så kantig och yvig så jag blir alldeles trött i ögonen. Morsan är exempelvis mycket mer vilsam att titta på. Till slut blev jag tvungen att stänga av ett tag. Jag orkade knappt med honom. 

Låt mig slippa se bara för ett tag.

Fast nu är det över. Jag överlevde och det med både hörsel och syn i behåll. Jag är nog en sån där överlevare.