Sicket ståhej

Då har jag avverkat mitt första årsskifte också. Hela den här grejen med nyår och raketer och tjoande vuxna överraskade mig en hel del. Jag såg det inte komma. För mig var det som en vanlig lördag (typ min fjortonde i ordning) då jag vaknade för dagen. Vid lunch kunde jag heller inte skönja att dagen var speciell på något vis. Det var först då en massa löst folk började droppa in i min lägenhet tidig kväll som jag förstod att något var på gång.
   
"Vuxenfest", tänkte jag, "de tycker jag om". Men varför hade inte morsan och farsan sagt nåt? Man vill ju hinna göra sig fin innan gästerna kommer. Nu löste jag det genom att bajsa utanför blöjan vid inte mindre än två tillfällen, så att jag fick göra några, lika naturliga, som grandiosa klädbyten under kvällen. Vägen till förfinad skönhet är kantig och hård...

Kvällen förlöpte på ungefär samma sätt som mina tidigare vuxenfester. Folket pratade och pratade, de åt och åt och jag fick min beskärda del av strålkastarljuset. Jag gillar det verkligen! Det var bara vid ett kort ögonblick som jag lackade ur en smula och kände mig tvungen att skrika till. Det var lite väl mycket tjôt just då och jag ville ha det lite lugnt omkring mig. Då tog morsan tag i det och lät mig ligga i min spjälsäng och slagga. Där låg jag sedan under själva tolvslaget. Jag förstod att något hände då eftersom det smällde så många raketer utanför fönstret. Morsan och farsan trodde nog att jag sov mig igenom hela det skeendet, men jag låg vaken och drömde om kommande nyårsaftnar då jag ska smälla bomber och grejer. Oj, vad jag ska smälla.

Där och då förstod jag att det inte var en vanlig lördag, men det var först dagen efter som jag förstod att vi enligt någon konstruerad tidsmall gått in i ett nytt år. Ett sådant ståhej för en påhittad grej.