Sicket ståhej

Då har jag avverkat mitt första årsskifte också. Hela den här grejen med nyår och raketer och tjoande vuxna överraskade mig en hel del. Jag såg det inte komma. För mig var det som en vanlig lördag (typ min fjortonde i ordning) då jag vaknade för dagen. Vid lunch kunde jag heller inte skönja att dagen var speciell på något vis. Det var först då en massa löst folk började droppa in i min lägenhet tidig kväll som jag förstod att något var på gång.
   
"Vuxenfest", tänkte jag, "de tycker jag om". Men varför hade inte morsan och farsan sagt nåt? Man vill ju hinna göra sig fin innan gästerna kommer. Nu löste jag det genom att bajsa utanför blöjan vid inte mindre än två tillfällen, så att jag fick göra några, lika naturliga, som grandiosa klädbyten under kvällen. Vägen till förfinad skönhet är kantig och hård...

Kvällen förlöpte på ungefär samma sätt som mina tidigare vuxenfester. Folket pratade och pratade, de åt och åt och jag fick min beskärda del av strålkastarljuset. Jag gillar det verkligen! Det var bara vid ett kort ögonblick som jag lackade ur en smula och kände mig tvungen att skrika till. Det var lite väl mycket tjôt just då och jag ville ha det lite lugnt omkring mig. Då tog morsan tag i det och lät mig ligga i min spjälsäng och slagga. Där låg jag sedan under själva tolvslaget. Jag förstod att något hände då eftersom det smällde så många raketer utanför fönstret. Morsan och farsan trodde nog att jag sov mig igenom hela det skeendet, men jag låg vaken och drömde om kommande nyårsaftnar då jag ska smälla bomber och grejer. Oj, vad jag ska smälla.

Där och då förstod jag att det inte var en vanlig lördag, men det var först dagen efter som jag förstod att vi enligt någon konstruerad tidsmall gått in i ett nytt år. Ett sådant ståhej för en påhittad grej.


 

Stockholmsbesök och onsdagsskrik

Ikväll har jag roat mina föräldrar genom att skrika som fan, hur länge som helst. Jag var liksom arg på nåt. Inget bestämt direkt, det var en mer odefinierad känsla. Ibland kan det vara så, att man har frustration eller nåt inombords och att det måste ut... Pappa blev jätteglad då jag skrek och skrek och spottade ut nappen var femte sekund där jag låg på hans arm. Han tvingades plocka upp den från golvet hela tiden. Morsan å sin sida stannade så länge hon bara kunde i tvättstugan. Jag har varit väldigt populär.

Det kan ha varit så att jag innehade ett uppdämt behov av att straffa farsan lite eftersom han har jobbat så mycket den sista tiden. Varje dag har han varit iväg och tagit hand om andra barn än mig och den enda dagen han inte jobbade så skulle han sitta för sig själv och göra skolarbete. Jag har allt varit lite arg på honom. Hålla på och jobba på det sättet.

Då har jag ändå blivit löjligt bortskämd och gullad med, för under helgen som varit har vi haft besök från Stockholm. En kompis till morsan har varit här. Hon försökte typ ersätta farsan eller nåt (han var ju inte närvarande som sagt). Första gången hon höll mig var jag allt lite rädd för att hon skulle tappa mig, för hon höll mig ganska taffligt. Lite valhänt sådär. Men på slutet av vistelsen kändes det bekvämt. Hon kan nog bli nåt ändå.

Detta är min friss. En ligga-på-armen-svett-frisyr:

Undrar om jag ska få för mig att vråla något i natt? Kanske, kanske inte...