Stockholmsbesök och onsdagsskrik

Ikväll har jag roat mina föräldrar genom att skrika som fan, hur länge som helst. Jag var liksom arg på nåt. Inget bestämt direkt, det var en mer odefinierad känsla. Ibland kan det vara så, att man har frustration eller nåt inombords och att det måste ut... Pappa blev jätteglad då jag skrek och skrek och spottade ut nappen var femte sekund där jag låg på hans arm. Han tvingades plocka upp den från golvet hela tiden. Morsan å sin sida stannade så länge hon bara kunde i tvättstugan. Jag har varit väldigt populär.

Det kan ha varit så att jag innehade ett uppdämt behov av att straffa farsan lite eftersom han har jobbat så mycket den sista tiden. Varje dag har han varit iväg och tagit hand om andra barn än mig och den enda dagen han inte jobbade så skulle han sitta för sig själv och göra skolarbete. Jag har allt varit lite arg på honom. Hålla på och jobba på det sättet.

Då har jag ändå blivit löjligt bortskämd och gullad med, för under helgen som varit har vi haft besök från Stockholm. En kompis till morsan har varit här. Hon försökte typ ersätta farsan eller nåt (han var ju inte närvarande som sagt). Första gången hon höll mig var jag allt lite rädd för att hon skulle tappa mig, för hon höll mig ganska taffligt. Lite valhänt sådär. Men på slutet av vistelsen kändes det bekvämt. Hon kan nog bli nåt ändå.

Detta är min friss. En ligga-på-armen-svett-frisyr:

Undrar om jag ska få för mig att vråla något i natt? Kanske, kanske inte...

Utsocknes

Idag har jag åkt utanför kommunen för första gången i mitt liv. Det var, något oväntat, inte speciellt spännande som upplevelse betraktat att resa bort från stan. Synd, för jag hade sett fram emot den dagen som något speciellt. En dag då jag sprängde gränser och beträdde ny mark. Tyvärr sprängs inga gränser genom att ta sig till Partille. Att det ens är en egen kommun är egentligen mer förvånande än att det blev mitt första resmål utanför Göteborg. Vem vet något om Partille?

Det var morsan som bestämde att jag skulle åka till en kranskommun utan egen identitet. Hon verkar inte ha någon utpräglad känsla för begivenheter direkt, om man uttrycker sig milt. Anledningen till denna försiktiga jungfruresa var att vi skulle hälsa på hos morsans arbetsplats. Först var det jätteskoj där för alla tittade och petade och höll om mig. De sa snälla och fina saker om mig och sådant kan man ju stå ut med. Fast ganska snabbt blev besöket rätt så tråkigt eftersom de vuxna började dricka kaffe, äta kaka och samtala. Det är verkligen inte mycket till underhållning att behöva lyssna på kuratorer när de samtalar med varandra.

Därför var det väldigt skönt att få åka hem igen. Det är inte värt att lämna Majorna om man inte ska åka till Hong Kong eller New York eller Indien eller nåt.

En månad

Idag har jag på datumet levt i en månad, 31 dagar, eller fyra hela veckor + tre dagar som man sa på MVC. Det har varit en bra månad om jag får säga det själv. Visserligen har den senaste veckan innehållit husrenovering i vårt hus. Fastighetsägaren bygger nya lägenheter på nedre plan och de borrar och hackar så det dånar i alla våra väggar, hela dagarna. Morsan har varit riktigt sne på skiten och tvingat ut mig i regn och rusk bara för att komma undan ljudet. Farsan har också varit arg och gormat om vilka idioter han tycker det är som planerat denna renovering (tydligen har de hållit på att renovera i omgångar istället för att fixa allt på en gång).

Den senaste veckan har även inneburit att farsan börjat jobba igen. Då är det tydligen lite känsligare det här med nattsömnen. Inget jag tagit någon direkt hänsyn till än så länge, kan man säga. Även om han är rätt trött då han kommer hem från jobbet så har han både tid och lust att leka med mig. Härom dagen lekte vi till exempel eremitkräfta: