Skönt häng

Det här med väder. Vilket tjat det är om det bland de vuxna. De senaste veckorna har jag hört flera glada utrop om att våren är här och att det är så härligt, så härligt. Jag har också hört farsan buttert säga att det fortfarande är vinterkallt.
"En solig eftermiddag gör ingen vår", muttrar han.

Själv nöjer jag mig med att konstatera att vädret är föränderligt. Ibland är det varmt och soligt och ibland är det grått och kallt och ibland regnar det. Typ, så.
   Jag har i alla fall lärt mig att morsan och farsan gärna vill gå ut när solen skiner och inte så gärna när det blåser kallt. Då får jag stanna inne. Jag bestämmer helt klart för lite själv. Åtminstone vad gäller min fysiska placering. Å andra sidan trivs jag rätt gott var jag än befinner mig. Regniga dagar passar exempelvis utmärkt till att rulla runt i morsans och farsans säng. 

Rull utan livlinor kallar jag den leken. Kan gå hur som helst. Fast det är inte alltid jag får hålla till i den stora sängen, oftast är jag lite ovarsamt placerad på golvet. Antingen på en filt i vardagsrummet eller på köksgolvet. Tänk vad gött det ska bli när jag kan gå och klättra själv. Nu får jag nöja mig med att rulla runt då jag vill förflytta mig. Det gör jag i och för sig väldigt bra. Och mycket. Och skickligt.

 

Ännu en sak jag lärt mig är att göra pruttljud med munnen. Det är farsan som lärt mig det. Så nu roar jag mig själv och mina föräldrar med att pruttljuda i tid och otid. Inte minst efter att först ha pruttat med baken. Jag är som ett eko av mig själv kan man säga.

 

Loranga, Masarin, Dartanjang, farsan och jag

Igår var det en riktig vardagskväll i November. Inte mycket hände och jag var lite uttråkad, på gränsen till grinig. Det roligaste som morsan och farsan tycktes komma på var att sätta mig i köket så att jag fick kolla på när farsan skulle hacka och steka grönsaker. Hisnande roligt.

   Jag bestämde mig för att protestera och faktiskt bli grinig på riktigt och börja gnälla ljudligt. Då fick jag äntligen lite extra uppmärksamhet. Farsan hoppade fram på köksgolvet och ställde sig rakt framför mig. Där började han dansa som tjyven Gustav i klippet här nedan. Oj, vad han svängde på benen! Det var så skoj så att jag inte kunde låta bli att skratta och rycka lite i både armar och ben. Jag har helt enkelt dansat min första dans. Sittandes och orytmiskt förvisso, men det passar just bra till tjyven Gustavs dans.

Alla människors första danser borde vara tjyven Gustavs dans. Nu vill jag ha tatueringar som han också. Jag vill ha tjyven Gustavs hud. Ge mig den.

Vuxenfest och bakfylla

I helgen som var så besökte jag min första vuxenfest. Morsan och farsan hade blivit inbjudna till en vin- och ostkväll hos en gubbe som kallas för Happy Camper. Han har nog något annat namn också någonstans, men inget jag har uppfattat. Dessutom är det ett väldigt passande namn för den pajsaren tycker jag. Alla som har en uppstoppad ekorre i sin yuccapalm får tummen upp av mig. Jag borde ha en sån hemma, verkligen. Ge mig den.

I söndags, då jag lite smått bakfull, kollade på ett gammalt avsnitt av Mitt i naturen lärde jag mig att ekorrar blir 2- 3 år gamla. Det är inte så mycket. Tur då att man kan stoppa upp dem, så de får synas ett tag till. 

   Innan någon tillkallar socialtjänst och polis vill jag understryka att min bakfylla bestod i att morsan tryckte i sig för mycket ost. Oj, vad jag fått lida för detta tilltag. I nätterna två har jag haft mer gaser i magen än vad ryssarna har naturgastillgångar. Jag hade kunnat lösa världens energikris på egen hand tror jag. Det vill säga om mina gaser hade varit till salu. Det var de inte, inte denna gång, men jag undrar om inte farsan var lite sugen på att sälja av mig till högstbjudande klockan 03.48 i måndags morse.

För att inte tala om morsan då hon insåg att det inte blir mer ostätande innan jag slutat att amma.
"Det är som att vara fucking gravid igen", sa hon.

(Fast hon svor inte, det var mitt tillägg för att fräcka upp henne lite i denna blogg).

Sorry morsan, men du vet ju att det är så det måste bli eftersom en ostbakis dotter innebär ett familjelidande på grund av utebliven sömn...

Annars var det riktigt trevligt med vuxenfest. Så pass att jag inte kunde låta bli att hålla mig vaken hela kvällen för att insupa så mycket som möjligt av atmosfären. Mera sånt!

En månad

Idag har jag på datumet levt i en månad, 31 dagar, eller fyra hela veckor + tre dagar som man sa på MVC. Det har varit en bra månad om jag får säga det själv. Visserligen har den senaste veckan innehållit husrenovering i vårt hus. Fastighetsägaren bygger nya lägenheter på nedre plan och de borrar och hackar så det dånar i alla våra väggar, hela dagarna. Morsan har varit riktigt sne på skiten och tvingat ut mig i regn och rusk bara för att komma undan ljudet. Farsan har också varit arg och gormat om vilka idioter han tycker det är som planerat denna renovering (tydligen har de hållit på att renovera i omgångar istället för att fixa allt på en gång).

Den senaste veckan har även inneburit att farsan börjat jobba igen. Då är det tydligen lite känsligare det här med nattsömnen. Inget jag tagit någon direkt hänsyn till än så länge, kan man säga. Även om han är rätt trött då han kommer hem från jobbet så har han både tid och lust att leka med mig. Härom dagen lekte vi till exempel eremitkräfta:

Tredje helgen i mitt liv

Just nu genomlever jag den tredje helgen i mitt liv. Det är den tredje lördagen i mitt liv i dag. Efter denna dag kommer jag aldrig mer kunna säga "detta är den tredje lördagen i mitt liv" och efter helgen kommer jag aldrig mer kunna säga att jag befinner mig i den tredje helgen i mitt liv. Jag tycker det är lite sorgligt att tiden är så förgänglig, att dagar och stunder aldrig kommer åter. Hur ska man någonsin kunna förhålla sig till det? Spelar det någon roll vad man gör i nuet när nuet ändå bara kommer bli förpassat till dåtid?

Kanske jag skulle sluta upp med att vara vaken på nätterna när nästan ingen annan är vaken. Småtimmarnas stillhet väcker så många tankar om livet, döden och sammanhangen. Det är på något sätt lättare att leva och befinna sig i nuet då det finns en massa annat brus som upptar och stimulerar diverse sinnesfickor. Det tomma rummet kan ju göra vem som helst galen.

Tur då att mina föräldrar har svårt att sova någon längre tid när jag väl varit vaken ett tag. Går de inte upp av sig själva så stånkar jag ohämmat högt tills de tröttnar på att försöka sova. Ja, jag håller på med denna show ännu. 

   Väl vakna och igångsatta så brukar de kunna roa mig en hel del, vilket distraherar mig från att känna tidens flykt. Idag har till exempel farsan hunnit med att nästan snubbla över datorsladden när han sömndrucket släntrade genom lägenheten med mig på armen. Då fick jag chansen att snappa upp ett och annat nytt ord som jag ska plocka fram så fort tungan är redo att uttala ord. Sedan hann morsan med att spilla äggula över mig. Vilket kanske inte var så roligt i sig, men det var mycket underhållande att betrakta hennes dåliga samvete över att ha kladdat ned mig med spilld mat. Farsan drog vid tillfället något dåligt skämt om att jag var som en sådan där sushiflicka i Japan.

"Hon kan göra karriär som äggtjej", klämde han ur sig. "En levande serveringsbricka med olika slags ägg på."

Inte ett okej skämt farsan. Sexism kallas sådant.

Dagens roligaste var annars när farsan ansade sitt skägg. Han tyckte det var dags, särskilt eftersom han i morgon ska dra iväg till Oslo i några dagar. Då vill han se presentabel ut, säger han. Efter att ha uppehållit sig över toalettens handfat en stund kom han ut till morsan och mig för att visa upp sitt nyansade ansikte. Glad i hågen vände han sig till mig och sa att så här ser din pappa ut också ibland. Varpå morsan skällde ut honom. Han får inte klippa ned sitt skägg egentligen. Inte utan att be om tillåtelse i alla fall och aldrig för mycket. Inte en millimeter utan kontroll.

"Jag bestämmer la över min egen kropp", försökte farsan säga då.

Men, jag är ledsen herr farsa, det funkar inte så. Inte för snubbar som skämtar på andras kroppars bekostnad. Nu är det nog bäst du låter skägget växa yvigt igen.