Ett medlemskap

Jag har blivit en medlem! Det är mitt första medlemskap. Nu är jag en del av någonting, äntligen. Morsan har försökt hävda att jag hela tiden har varit en del av en familj och en del av mänskligheten, men sådant hippie-trams går jag inte på. Ska jag vara en del av någonting vill jag ha det på papper. Jag vill ha ett medlemskap. Nu har jag det. 
   Det kan faktiskt vara första gången jag inte behövt säga åt mina päron att de ska ge mig. Denna gång fick jag bara. Enligt farsan så har jag ingått i gemenskapen under en längre tid och att det bara dröjt innan värdebeviset skickades hem till mig. Jag var medlem redan innan jag började tänka att medlemskap är bra. Enligt samma farsa så är jag nu en del av någonting stort, något som är större än mitt jag. Det låter ju inte så lite hippie det heller... men eftersom det är kopplat till ett reellt medlemskap så köper jag sådana utsagor.

Här är mitt medlemskort:  

Det medföljde ett brev i försändelsen som inleddes med orden "Du är värdefull". Det var snällt sagt. Jag blev glad för det. Fast farsan blev nog ännu gladare. Han mumlade något om hur fint det var att GAIS tycker jag är värdefull. Han har också lyckats klämma in sitt efternamn på medlemskortet fast jag egentligen inte heter det. Det ska la framgå vem det är som pröjsar medlemsavgiften antar jag.

Passaporte

I dagarna kom så det pass jag var iväg och fixade för ett litet tag sedan. Farsan fick cykla iväg och hämta det. Jag sa:
- Hörrö du farsan, nu får du masa dig och hämta mitt pass. Jag vill ha det på stört. Ge mig det.

Egentligen förstår jag mig inte på det här med pass. Varför ska man behöva ha ett sånt? Vore det inte bättre om man bara skippade det där med gränser och medborgarskap och lät folk förflytta sig så mycket de vill? Det tycker jag allt. 
   Men nu är det inte så och då får jag istället glädjas åt mitt pass. Det blev fint tycker jag:

Farsan säger att jag ser ut som en groda på kortet. Han är som vanligt ett under av taktfullhet. Men, min gode far, jag ser visst inte ut som en groda. Du måste förväxla mitt ansikte med mönstret på mina kläder. Där är det grodor. Och de är fina, så det så.

Vi ska tydligen åka till Paris (på tal om grodor) i vår. Det ska bli kul! Jag har aldrig varit i Paris nämligen. Min första vistelse utanför Sveriges gränser kommer alltså bli i Frankrike. Att de vågar efter farsans tidigare förutsägelser om att jag kommer träffa en partner från Frankrike. Att de vågar...

Doktorn igen

Då har jag varit på besök hos doktorn igen. Denna gång för någon slags kontroll på att det står rätt till. Såklart så står allt rätt till. Fanns det någon tvekan? Jag växer så att det knakar, både på längd och bredd. Nu väger jag in på lite drygt åtta kilo och är 68 cm lång. Börjar bli biff!
 Jag fick en tysk doktor denna gång. Det var la inget med det förutom att det var något svårt att förstå brytningen stundtals. Det och att hon hade ett något auktoritärt förhållningssätt. Hon skulle till att dra och bända i mina ben och det gillar inte jag så mycket när någon gör, inte ens när morsan gör det då hon ska ge mig magmassage, så jag stretade emot. Då sa doktorn att jag var envis och att det dags för mina föräldrar att påtala för mig vem som är vuxen och vem som är barn. Vem som bestämmer helt enkelt. 
  Här skulle man lätt kunna göra sig lustig och raljera över den tyska 1900-tals historiken. Fast jag nöjer mig med att konstatera att det faktiskt redan är klargjort inom vår familj vem det är som bestämmer. Det är jag.  


Idag fyller morsan år- grattis, grattis! Det firar vi genom att lämna farsan hemma för att istället umgås med två tanter från Västerås. De är några som morsan känner sedan länge. Jag har träffat båda tidigare, fast inte samtidigt. De pratar också med brytning kommer jag ihåg. Jag har inte helt lätt för att hänga med i tugget, men en sak har jag förstått och det är att de verkar gnälligt missnöjda med det mesta. Till och med när de säger att jag är söt.
  Morsan brukar också bli gnällig i deras sällskap. Hon har det i sig kan man säga. 

Smällkallt

Den senaste tiden har jag varit drabbad av en rejäl kyla. Inte bara jag förstås, men jag har upptäckt att sådana här elaka minusgrader känns personliga. Det är som att de är ute efter en. Jag gillar det inte och har redan börjat planera för ett liv i exil. Det är ju döden att gå hemma och sura över hyresvärdens snåla uppvärmning av lägenheten som morsan och farsan gör. Den sitsen ska inte jag sätta mig i.

Andra roligare saker som hänt sedan jag sist skrev något är att jag börjat dyka på mina simpass. Det är fräckt, tycker jag. Men jag får vara på min vakt, för morsan har en, som hon tycker, rolig lek där hon först lockar mig till skratt. Sedan trycker hon snabbt ned mig under vattenytan för ett dyk, vilket resulterar i att jag sätter i halsen. Inte schysst.
   Jag har börjat äta mer och mer mat också. Torkade katrinplommon är favoriten till farsans stora förtret. Han hatar torkade katrinplommon mest av allt, näst efter torkade fikon. Fortsätter det så här ska han göra mig arvslös har han sagt. Han är verkligen nyansrik den.

I förra veckan var jag iväg och fixade mitt första pass också. Jag satte fotograferingen på andra försöket. Som om jag var skapad för att bli fotomodell. Då kan jag bo i Monaco. Vad sägs om det yrkesvalet farsan?