De tog mig till Paris

Semester kallar de det. Tydligen något stort i den vuxna världen. De sa att vi skulle ut och åka på vår allra första familjesemester. Jag fick ett pass för de sa att jag skulle få åka utomlands. Så blev det också, de tog mig till Paris. Ingen dålig premiärtur!
   Jag kan nog komma att gilla det här med semester, för morsan och farsan blir lite slappare i sin uppfostran. Hemma så får jag mest äta hemmagjord mat på ekologiska råvaror. Aldrig får jag äta något utanför barnmatboksramarna. Det tog bara 40 minuter efter att vi checkat in på vårt hostel och åt vår första måltid i Paris så bjuckade morsan på pommes frites. Inte så nyttiga och garanterat inte kravmärkta. Dagen efter blev det dessutom croissant till frukost. Mycket god. Den ligger på bordet där. Jag tog fotot från vagnen.  

Farsan rökte en cigg till morgonkaffet. Semester tydligen... Sedan tog han morsan och mig till en jättefin kyrkogård och letade upp en mur där som jag skulle betrakta vördnadsfullt (se här). Det är muren bakom morsan och mig på bilden.

Morsan var mer intresserad av körsbärsblommorna än muren. Hon var, som fotot visar, till och med mer intresserad av blommorna än av mig. Gör inget, jag var vid tillfället inte så intresserad av henne heller.
    Farsan jobbade i alla fall hårt på att göra oss båda intresserade av muren och Paris historia. Lite överdrivet mycket kan jag tycka. Han bestämde till och med att vi skulle traska in i byggnaden på nästa bild för att kolla runt. Receptionisten tyckte dock inte det var en så bra idé, folk jobbar tydligen i franska partier och vill inte bli störda. Särskilt inte två dagar innan första omgången av presidentvalet. Han är allt lite knäpp gubben.

Inget Paris utan några av de mer klassiska landmärkena heller. Eller, vad vet jag, det är morsan och farsan som säger att de är klassiska. Denna grej var hög i alla fall. Som kampanilen hemma i Majorna, fast med mer stål i själva konstruktionen.

På en broutsmyckning såg jag ett huvud som liknar farsan. Det är sånt som imponerar på mig.

Nu vill jag ha en semester igen. Ge mig den.

En båt på land

I lördags tog morsan, farsan och jag en promenad längs med vattnet ut till en småbåtshamn för att hälsa på Larsa och hans båt Emma. På vår vandring kunde vi se hamnområdet på andra sidan älven. Den tog jag ett foto på:

Väl framme insåg jag att jag blivit något lurad. Jag trodde jag skulle få åka båt, men båten var inte alls i något vatten utan den låg på land. Under en presenning på land och med rodret liggandes bredvid. Då är det svårt att styra.

 

  
Propellern var fin tycker jag. Det är inte ofta man får chansen att se en propeller. Jag har aldrig sett en till exempel på mina knappa åtta månader i livet. Men nu har jag ju det förstås.

Hela familjen klättrade sedan upp till durken för att se vad Larsa höll på med där uppe.

 

Det var en ganska besvärlig och brant klättring även om det var en fin och nyinköpt båtstege. Morsan tyckte det var dumt att jag hängde mig ut från relingen för att ta ett foto, men jag gjorde det ändå.

 

Båten Emma har problem med ett av fästena till rodret, det sitter lite löst, så Larsa måste fixa det innan sjösättningen. Det var tydligen inte det lättaste eftersom fästet är längst ned i båten och typ gömt bakom propelleraxeln. Larsa fick hänga upp och ned för att kunna peta på fästet. Farsan och jag vaktade så att han inte fastnade i hålet.

Det verkade fasligt besvärligt det där tyckte jag. Värre än att klättra på stegen upp. Att sedan Larsa dryftade en massa tankar och idéer på hur han skulle kunna lösa problemet med fästet med farsan är ju som ett stort skämt. Farsan hummade visserligen med och sa ja till vissa saker och nä till andra, men jag vet ju att han inte hängde med ett skvatt. Sånt syns på honom. Han kan lika mycket om båtar och om fästen som jag.

   Tydligen är det inte så lätt att ha båt. Man måste laga och köpa en massa saker hela tiden. På vägen hem sa därför morsan till farsan att han aldrig får skaffa båt.
 "Du klarar ju knappt att hålla dig själv flytande på land", sa hon.

Fast det sa hon bara för att retas. Tror jag.

  

Familjen utökas

Det har kommit ett nytillskott till familjen. Jag har fått en bror. Grattis till mig! Jag får lov att säga att brorsan kom som en överraskning, det var inget jag väntat mig. Inte heller något som det förvarnats om. Helt plötsligt var han bara här. 

Osborn heter han och han är riktigt kramgo och snäll. Han blev min brorsa för ett par dagar sedan då farsan kom hem med honom. De hade stött på varandra en dag då farsan jobbade. Jag vet inte riktigt vad det är för jobb farsan håller på med, mer än att han knallar runt i stan och snackar skit med en massa löst folk. De saker han återberättar för morsan och mig verkar inte riktigt klokt.
   Denna dag hade farsan tydligen passerat Gamla Ullevi och hört någon som ropade "Lille Osborn sa till fröken: Livet vore blott en öken, utan glass och rostat majs- spunnet socker å så GAIS." Nyfiket hade han börjat spana efter ljudkällan och efter ett tag funnit Osborn hängandes på låset.

Han ville in på arenan för att se nästa match. Passande nog på samma sektion som farsan har sitt årskort till, men konstigt nog flera dagar innan nästa match. För att han inte skulle bli blöt och kall över helgen så tog farsan med honom hem. Till glädje för både Osborn och mig. Även om jag undrar varför han sjunger ramsor om sig själv i tredje person? Det är han och Barry White...

Nåja, nu bor han hemma hos mig i alla fall. Jag brukar krama honom (lite) och bita honom (mycket). Då blir han glad. För att inte tala om farsan, han blir så glad så han måste applådera. Inte så lite överdrivet. Ska han reagera så varje gång jag kramar och bits på första bästa pajsare? Skulle inte tro det. 
   Kanske bara de först tolv åren av mitt liv. Sedan blir det nog ett fasligt kiv. Men, och det ska gudarna veta, jag bits hårt och bra nu sedan tänderna i underkäken kommit fram. Det kan man se på alla tandmärken jag lämnat på morsans arm. Jag gillar att bita på hennes arm. Ge mig den.

 

Tillbaka i Majorna

Nu har jag varit hemma i ett och ett halvt dygn ungefär. Det mesta är sig likt tycker jag även om det skapade en viss irritation inom mig att farsan städat undan alla mina filtar som brukar ligga över golven och alla mina leksaker och matrester som också brukar vara spridda över golven. Som om han städat undan mig. Som om jag inte fanns. Dumma farsan!

Nu är dock allt återställt till det normala i lägenheten igen. Det syns att jag bor här. Och det märks att farsan har saknat mig och morsan. Han är lite extra len. Det är fint tycker jag, men också någonting jag ska försöka pusha gränsen på för att se hur långt jag kan gå. Alldeles nu till exempel har han varit tvungen att bära runt mig för att jag inte skulle till att skrika. 
   
"Vad tung du har blivit", stönade han. Samtidigt som han snubblade på mina leksaker.

Jovars, en annan har ju börjat äta riktig mat. Mindre mixat, mera tugg. Det är mycket roligare att äta så. Till frukosten idag åt jag hårt tunnbröd och mesost gjord på getmjölk. En har ju varit i Norrland trots allt. Farsan rynkar på näsan åt att jag gillar getost. Samma sak över min kärlek till katrinplommon. Jag ska gilla allt som inte farsan gillar, russin till exempel. Och doppat bröd och doppade mariekex i apelsinsaft. Han hatar blöta kex. Ge mig ett uppblött kex. Ge mig den!

Jag har också fått två tänder i underkäken. De har hållit på att växa fram de senaste två veckorna, men nu är de nästan helt framme. Så därför har vi börjat med tandborstning nu. Det är väl så där lagom kul, men bara att vänja sig säger morsan. Jag har tydligen inget val. Livet är hårt.