NYC, The Big Apple, semestertider

För ett tag sedan så tog morsan och farsan mig på en semesterresa igen. Vi drog till New York. Tydligen ska det vara något speciellt med den staden. Först i början tyckte jag det var som överallt annars med folk som pratade, gick och åt. Bilar som brummade och rullade förbi. Inga konstigheter, inget speciellt. Men efter ett tag märkte jag att NYC hade något fler lekplatser, med något fler gungor än någon annanstans jag varit. Där fanns också fler tut-tut bilar än vad jag tidigare hört. Parkernas ekorrar var fler och större än jag någonsin sett. Tyvärr ville de inte bli klappade, trots att jag sprang efter dem.

Det var ju ganska mycket folk på gatorna också. Ibland stört mycket. Jag påpekade det för farsan en gång, varpå han började babbla om att jag aldrig varit i Indien eller gått längs med Shanghais gator en kinesisk helgdag. Nähä, nä nä, intresseklubben hissar flaggan. Jämt kommer det sådan där utläggningar. För min del räckte det och blev över med folk. Fast det hände ju att man fick lite plats för sig själv. 

Jag tänker återvända till New York när jag blir stor. Då ska jag bli nåt stort. Större än staden. Jag ska lyckas. Vänta bara.

 

Premiär för GAIS

Förra veckan så var jag på min första fotbollsmatch. Jag tyckte det var kul i en knapp kvart. Farsan tyckte det var bland det största som någonsin hänt. Ni ska veta att han har tjatat som bara den om att jag måste skriva om besöket.
   "Glöm nu inte att skriva att du varit på GAIS för första gången. Inte att du kollat på din första fotbollsmatch eller nåt sånt utslätat. Du har varit på GAIS- det är större", har han malt på.

Det verkade inte så stort tycker jag. En massa tjoffa, en hel del bröl och ett högtalarsystem för döva. Dessutom fick jag inte vara med och sparka, utan fick nöja mig med att klättra på klappstolar, gå i trappor eller sitta och hänga med farsan. Då har jag roligare hemma. Fast det är klart, när alla applåderade samtidigt var det riktigt skojigt. Också när de sjöng de där sångerna som farsan sjungit för mig tidigare (hela tiden).

Vad jag inte begriper är att de måste spela så sent? Jag blev ju sovsugen och sova, det är något jag vill göra hemma.
   "Hem", sa jag och då kunde farsan inte göra så mycket mer än att gå hem med mig. Han vet hur det kan bli annars.

Innan vi lämnade bygget hann vi bli fotograferade av en fotograf. Det visade sig att fotona han fotade lades upp på GAIS offentliga hemsida. När farsan såg det blev han jättestolt och sprang runt i lägenheten och pratade obegripligheter som att jag nu var döpt och godkänd och sånt. Det är kul när han blir så där uppspelt, även om man själv inte begriper varför. Här är det fotot i alla fall:

Länken till sidan finns här.

Att GAIS var kassa och fick stryk mot ett bonnagäng ska tydligen bara vara som sig bör första gången man ser dem. Farsan kallar det karaktärsdanande.


 

Inget kalas utan kras

Just som familjen samlats tidig fredagskväll och farsan placerat sig vid spisen för att laga lite festlig mat så ändrade jag inriktning på kvällen. Jag sprang runt i lägenheten och showade som bäst då jag helt plötsligt råkade dyka med huvudet före in i vägghyllan. Tjoff, sa det bara. Det var främst munnen som tog smällen. Igen.
   Precis som förra gången hade morsan svårt att hålla ihop sig. Det är verkligen inte hennes grej det här med skador. Dessutom blev det något mer dramatiskt denna gång, med blod, skrik och tumult. Jag bölade friskt. Särskilt när farsan skulle hålla på att försöka titta i munnen och få mig att spotta ut blodet och dricka vatten. Typiskt grejer man inte vill göra då man har ont.
    "Det ser nog okej ut", sa farsan, "Fast kanske att tanden slagits av lite... eller så är det den gamla skadan. Svårt att säga."

Morsan tyckte inte farsan skulle spekulera så mycket utan istället ta mig till en tandläkare. 
   "Nu åker vi. Nu", sa hon.
Sagt och gjort. Vi åkte till akuttandläkaren nere i stan. Det var ett bra besök för både morsan och mig. Vi fick höra att allt såg bra ut och att det inte fanns något att oroa sig för. Sedan fick jag en tandborste. På vagnen hem kastade jag den på en tant som hette Mona. Hon skrattade gott och verkade vara en tant som gillar att få tandborstar kastade på sig. 

Tandborsten jag fick.

Så vad kan man ta med sig från den här händelsen? Morsan ballar ur och verkar inte vara den främste att hålla i handen då man slår sig. Hon blir rädd och orolig. Fördelen är att man efteråt får höra hur älskad man är. Hon älskar och bryr sig om mig. Farsan däremot håller sig lugn och fixar med det som måste fixas med. Han tar hand om mig och det praktiska. Frågan är då hur han klarar det som inte morsan riktigt klarar? Här finns en uppenbar risk att han håller sig lugn för att han inte tycker om mig tillräckligt mycket. Inte lika mycket som morsan.
   Jag får ha fortsatt uppsikt på dem helt enkelt. 

    

Morsan hittar på

Det är ändå helt okej med dagis. Jag har roligt där. Fast samtidigt tycker jag att inga föräldrar ska få lämna bort sina barn under dagen helt ostraffat. Morsan fick till exempel dåligt samvete och blev ledsen över mitt förra inlägg. Inte helt fel.
   "Det var så seriöst. Och hårt.", gnydde hon.

Ibland är livet på det sättet morsan. Bara att öva dig på känslan. Det kan hända att jag blir mer av ett storskaligt problem i framtiden. Hittills har allt handlat om små vardagsbekymmer. Snart har jag mer allvarliga saker på g. 
   Som förra veckan när jag slog ut en flisa från ena framtanden. Det gjorde inte ens ont på mig. Morsan blev ändå förskräckt. Hon gillar inte defekter. Och inte när saker händer med mig utanför hennes kontroll. Hon får öva sig som sagt, för jag kan ju inte hålla på att ta ansvar för hennes reaktioner när jag har ett liv att leva.
   Det blev farsan som fick ta mig till tandläkaren, som sa att jag inte skulle använda napp de närmsta veckorna. Attans. Det var förstås något av ett bakslag. Inget jag räknat med.

Nu när jag gått på dagis ett tag och lekt med andra leksaker än de jag varit van vid hemifrån har jag insett hur föråldrade mina leksaker är. Det är inte många av dem som jag tycker är kul längre. Jag har mest bebisgrejer. Även morsan och farsan har börjat inse det så igår köpte de hem en leksaksspis. Den kan nog bli skoj att leka med. Om det bara fanns några kastruller också.
   Morsan har också försökt roa mig med andra saker, som att klä ut mig i antingen för stora kläder eller i för små kläder. Eller genom att blåsa upp ballonger fast vi inte har några ballonger. 
   "Det märks att du jobbar på en ungdomsmottagning", sa farsan då. 

Ballongen

  

Avlämnad, inlämnad och utlämnad

De senaste veckorna har varit ganska tuffa för mig. Morsan och farsan har kokat ihop en massa fuffens. Det är inte en liten apparat som de dragit igång, det är något som de uppenbarligen planerat under en längre tid. I samråd med det de kallar för "samhälle" och "livet". Jag är besviken. Jag är avlämnad, inlämnad och utlämnad.

Avlämnad. Farsan lockade med promenad. Han rullade mig mot lekparken med de roliga gungorna. Han drog mig förbi gungorna till en instängslad gård. 
   Öppna grinden, kliva in, prata lent och gulligt. Nedställd på golvet, avklädd. Ett vink, en slarvig puss på pannan. Ett farväl.
   Han går. Jag är lämnad.

Inlämnad. På ena sidan glasdörren står jag. Gråter. Dörren är låst. På andra sidan finns farsans rygg. Den försvinner. Jag är ledsen. Farsan lyssnar inte. Morsan hör inte. Någon annan säger "Det är här du ska vara". 
   Här. Bland leksaker, bland andra barn, bland folk som säger att de är där för min skull. Att rummet finns för mig. För min skull. 
   En organisation. Dit jag är lämnad.

Utlämnad. Jag frågar farsan: Känner du dem? Jag frågar morsan: Vet du vad de heter? Inga svar.
   Nästa morgon samma sak. Nästa dag samma sak. Nästa... Ingen jag känner tröstar mig. Ingen jag känner ser mig. Jag står själv. Jag är utlämnad.
   
Varför?

    

Semesterfjanta på Koh Lanta

Då har man varit ute och sett sig om igen. Denna gång drog morsan och farsan iväg mig till Thailand. Det var tydligen dags för sol, bad och värme ännu en gång. Inte mig emot. Till den här resan hade dessutom farsan uppdaterat sitt pass, så jag behövde inte oroa mig för att han skulle bli stoppad vid gränsen som då vi for till Kuba. Han gör sina små framsteg ibland, gubben. 

Istället sparade han spänningsmomentet till då vi skulle åka hem. Vi var tvungna att lämna hotellet mitt i natten för att hinna till flyget. Då farsan drog den väska han själv proppat alldeles för full med saker genom hotellets korridorer så rasade den ihop. Det fick åtgärdas med lite tejp vid incheckningen. Några andra åtgärder fanns inte till hands klockan 03:00 på morgonen. Sedan var det bara att hoppas på det bästa.
   "Det är nog lugnt", sa farsan lite lamt och förhoppningsfullt.
   "En flaska sprit för mycket", sa morsan lite mer surt och med en vass blick mot farsan.

Det gick bra och då vi kom fram fanns alla saker kvar i väskan, som vid hemkomst till lägenheten såg ut såhär: 

 

Med Thailand gillade jag mest de som arbetade på hotellet. Jag lekte en hel del med dem. Jag uppskattade också havet och alla krabbor som hängde på stranden. De var snabba men här fick jag fast en på kort.

Till vänster

 

Vi var också på Monkey School och kollade på apor som cyklade och kastade bollar, fast det vill helst inte farsan att jag skriver om ifall någon djurrättsaktivist skulle få för sig att läsa det här.