Fredag den 13:e

Idag är det den stora otursdagen säger folket på gatan. Jag har inte märkt något av det. Tvärtom så har det varit en extra bra dag. Det började med att jag fick leka en massa med min julklapp Kalle Fluga:

Han är fin han- Kalle Fluga

Sedan visade det sig att farsan inte skulle iväg till jobbet så vi har fått hänga en hel dag tillsammans. Medan morsan drog iväg för att träna gick jag och farsan och en kompis till honom och hennes son på långpromenad i det fina vädret. Vi sägs vara födda på samma dag, sonen och jag. Aldrig får man vara helt unik. Typiskt... men han verkar duga, fast han inte är en fluga.  

Den senaste veckan har jag börjat äta in mig på vuxenmat. Jag har smakat på potatis och på palsternacka. Det är sannerligen inte så lätt att svälja ned skiten, jag brukar spotta ut hälften av det jag får i munnen. Ibland av misstag och ibland med vilje.  Det som slinker ned smakar rätt bra och ger mig fina energikickar. Jag känner mig starkare. Så pass att jag börjat försöka mig på att krypa. Jag är riktigt duktig även om jag inte lyckas förflytta mig framåt något nämnvärt. Farsan säger att jag ser ut och låter som en sälunge, såväl från mun som från bak. 

  Att sådant ens måste kommenteras. Det är trots allt en fullkomligt naturlig följd av att man tar i av all sin kraft. Jag låg ju dessutom på magen.    

I veckan som var så köpte morsan mig en hoppgreja. Den är väldigt skoj! Där sitter jag medan morsan och farsan fixar i köket. Men trots dess fördelar så tro inte att jag inte fattar den gemene baktanken att de liksom röjer undan mig för att bli av med mig. Men jag går med på det eftersom jag också får vara i fred på det sättet. Nu vill jag ha mera grejer. Ge mig det.

Skit på flit

Ingen dag utan utveckling. Jag börjar få bättre och bättre koll på hur jag ska röra på mina olika kroppsdelar. När jag tänker att jag vill pilla farsan i skägget så klarar jag faktiskt av att styra handen till skägget hans. Sedan må det vara hänt att jag boxar mer med näven än vad jag petar med fingrarna, för jag är där i alla fall och jag är där med vilje.

Starkare i benen har jag också blivit. Jag kan nu inte enbart kicka farsan hårt, utan jag kan också stå på dem. Ja, jag behöver hjälp förstås, men benen viker sig inte likt kokt spaghetti längre. Som de gör på barnsliga två månaders bebisar.

Jag sover också själv i min spjälsäng hela nätterna igenom. Jag gillade verkligen inte det påhittet först, men har kommit fram till att den förändringen är mig till godo. Nu slipper jag bli sjösjuk varje gång morsan eller farsan ska till att vända på sig. Jag sover skönare helt enkelt. Fast jag tänker fortfarande hämnas dem för att de bestämde detta över mitt huvud. Ifall jag inte kommer på någon bra hämnd nu, så kan jag ju alltid dra till med knark i tonåren.

Men mest av allt så har jag börjat kunna krysta ut bajs med vilje. Tidigare kom det bara skit när jag minst anade det. Det bara fladdrade till i blöjan och sedan var det klart. Här om dagen, medan farsan dansade loss framför mig och samtidigt fixade frukost till morsan, så gjorde jag det med flit. Jag tänkte "nu ska här skitas" och så började jag krysta så att jag blev alldeles röd i ansiktet. Oj, vad jag stånkade. Sedan brakade det till rejält. Det kom skit på flit. Till och med farsan blev stolt. Inte morsan lika mycket när vi återberättade episoden.