Ont om tid i december

Jag har inte skrivit så mycket den sista tiden. Anledningen är att det har varit ont om tid. Det finns så mycket annat att göra. Igår till exempel drog jag så pass mycket i den julgran som morsan omsorgsfullt smyckat ut, så att den ramlade över mig. Där låg jag under plastbarr, insnurrad i en ljusslinga på en bädd av kulskärvor. Vem har tid att skriva då när sådant händer? Eller lust, för den delen.
   Senaste veckan har jag också bestämt mig för att köra på en helt annan dygnsrytm. Istället för att sova när natten är som mörkast så vill jag vara vaken då. I sisådär tre timmar. Jag har ställt min inre klocka på runt kl 03:00, en lagom tid att väcka morsan och farsan på. Jag har lite olika metoder för själva väckandet. Ibland skriker jag högt, ibland sparkar och viftar jag i deras ansikten och någon gång pratar jag lite charmigt och gulligt med dem. Den sistnämnda taktiken körde jag med farsan i natt. Jag klappade honom på skägget och bokstavligen bubblade ur mig information. Han blev jätteglad.
   "Det har blivit som en vana det här", sa han. "En mysig vana."
Jag nickade jakande samtidigt som jag blev buren ut till soffan framför tv:n. Farsan såg ändå något trött ut när han tillade:
   "När du blivit tonåring kommer du nog fatta ironi."

Irro... vad? tänkte jag. Jag förstår faktiskt inte alls det där snacket. Det borde vara lag på att prata till barn på ett språk som barn kan förstå. Eller vill förstå, för den delen.
   Natten är för kort för att sovas bort, även i december. Jag har ju så ont om tid ändå även utan en massa sömn.
  
 
   

Snö och skit

Nu är det vinter minsann. Det är alldeles väldigt jättekallt och det snöar konstant. Vet inte vad jag tycker om det direkt, men kanske vädret har potential. Enligt farsan ska vi ut och känna på snön i morgon. Då får jag mig en bättre bild av det hela för hittills har jag bara fått titta på snön från vagnen, vilket varit lagom skoj.
   Vi gick till Stadsmuséet idag tillsammans med Ruff och hans farsa. Medan vi stod nere vid entrén och väntade på att bli upplockade fick farsan höra några sanningens ord från en norrländsk gubbe. Fyra gånger sa han åt farsan att ta på mig en mössa eftersom det var kallt ute.
   "Här i Göteborg blåser det kallt från havet."
Jaså gör det det, svarade farsan. Det hade han aldrig kunnat gissa. Jag gillade gubben för han ville mig väl. Farsan förhöll sig dock avvaktande. 
   På muséet jagade jag alla äldre barn jag såg. De blev nästan lite rädda för mig eftersom de verkade tycka att jag knuffades. Jag ville ju bara kramas. Är alla sjuåringar så fega?

I helgen som var firade vi först morfar på hans 60-års dag. Jag var vaken till halvtolv. Ta mig tusan. Tårta åt jag också. Ta mig fan. Jag försökte också busa med mina morbröder, men de är tyvärr träiga som få. Nåja, de kanske växer till sig. 
   På söndagen var jag hemma hos mormor och bakade kaka. Morsan och farsan lämnade mig där och drog iväg på egna äventyr. Det gjorde mig ingenting, jag hade jätteskoj med mormor och kakorna. Fast jag straffade dem i alla fall genom att vara skrikig hela vägen hem och genom att hålla farsan vaken mellan 03-05 på natten. Det är kul att straffa. 

Pensionärsresa

Igår tog farsan ut mig till en lekplats. Det har han inte gjort på ett litet tag så det kändes fräscht kan man säga. Nedsläppt på lekplatsen följde jag min vanliga rutin: 
   Först gungade jag i 20 sekunder, sedan flörtade jag med någon annan unges morsa och grävde förstrött i sanden under någon minut för att slutligen springa bort från lekplatsen och ut på de fria ytorna bredvid. Härliga tider!

Förra veckan tog farsan med mig hem till hans föräldrar. Det är min farmor och farfar, fast de hela tiden kallar sig för mormor och morfar. Antagligen för att skapa förvirring. De lever ett pensionärsliv.
   "Det blir som att åka till Florida sånär som på vädret och husvagnarna", sa farsan i bilen på väg dit. Ja, redan innan vi svängt vår första sväng ut ur Majorna började han tugget. Jag förstod inte mycket av det snacket och valde att somna så fort jag kunde istället för att sedan sova nästan hela vägen fram. När jag vaknade var det första jag hörde farsan säga:
   "...och så finns det inga alligatorer". Som om han aldrig slutat prata. 
   Det visade sig dock att finns ankor där. Jag gillar ankor. Vi var iväg och matade dem, för det är sånt man gör när man hälsar på pensionärer och låter dem bestämma sysselsättningen. De fick korvbröd av oss. Jag åt också lite av bröden.

Det var roligt att leka med farmor och farfar, men bara så att farsan inte skulle börja tro att han skulle få den där nästan-Florida-semestern klängde jag extra mycket på honom. Det uppskattade han mycket. 

   

En helg utan morsan

När jag vaknade på fredagsmorgonen berättade farsan för mig att morsan dragit till Stockholm över helgen. Det skulle tydligen bara vara en farsa hemma för mig att umgås med. Inget avbrott från vanliga vardagen den helgen alltså, lite tråkigt kan man tycka. För att liva upp det hela lite bestämde jag mig för att bete mig något annorlunda mot vad jag brukar. Jag gick all-in på att inte släppa farsan lös en endaste centimeter. Ställde han sig vid spisen för att laga mat krävde jag att få hänga på hans arm. Satte han sig för att äta eller dricka kaffe drog jag honom i armen och skrek tills han följde med mig dit jag tog honom, vilket oftast var till ytterdörren så jag kunde pilla på dörrkiken. Försökte han att diska klängde jag på hans ben samtidigt som jag tjöt. Jag var som en igel.

De enda gångerna jag lät honom vara lite i fred var då vi hälsade på farbror Henko och då mina kusiner kom på besök. Då lekte jag hellre med dem. Farbror Henko gjorde en massa skojiga miner och lät mig spela på hans datorskärm. Grejer som inte farsan håller på med. Fast som han borde. Kusinerna vågade inte göra annat än att följa mig då jag drog dem i armarna. Jag äger dem.
   Men mest av allt äger jag alltså farsan. Efter den här helgen tror jag inte att han kommer moppsa sig så mycket i framtiden. Han kommer nog vara lite mer foglig. 
   Inom kort ska jag även straffa morsan för hennes frånvaro. Jag ska bara lista ut något raffinerat först.      
  
 

Stilikon och grejer

Nu är man mitt uppe i november och det börjar bli kallt ute. Farsan har inte mycket tolerans för kyla och regn har jag märkt. Det blir ett himla gnäll så fort inte solen lyser, vilket är typ hela tiden, och ibland gnyr han även om solen är framme. Det närmsta halvåret kan nog bli skoj... not.
   Inför ännu kallare dagar så provade morsan och farsan ifall jag passade i en overall som jag fått. Det gjorde jag. Jag tyckte den var riktigt skön. Tror att jag till och med njutit av dess sällskap om det inte varit för farsan som satte igång att håna mig så fort vi kommit utanför dörren.

  "Snygga färger på din overall", smädade han.
Sedan gick han och låtsades att jag inte var hans barn utan bara någon han lånat. När vi var inne i en butik brände han även av några foton på mig, samtidigt som han snackade på om Americas next top model och stilikoner och grejer.
  "Vilka färger!", upprepade han, "Och mönstret!". 

Jag lackade till slut ur. Efter att vi fortsatt promenaden med fem minuters gång så började jag skrika och vägra att sitta kvar i vagnen. Farsan tvingades helt enkelt till att bära mig hela vägen hem. Det tog ungefär 25 minuter och efter dessa minuter var det jag som var sprallig och han som blev lite gnällig.

Min nyaste grej annars är att jag klättrar på allt jag kommer åt. En favorit är att dra fram en lite stol jag har där hemma och klättra upp på den och att från den försöka klättra vidare upp på andra möbler. Jag tycker också om att ställa mig upp i stolen och liksom småhoppa med armarna i luften. När jag gör så kommer farsan snabbt springande med orolig blick. Det är skoj. Jag har dock ännu inte vågat göra det när morsan är hemma. Hon skulle nog få hjärtstopp då. Det kan hon gått vänta med att få i några år. Tills jag har ännu bättre kontroll på farsan i alla fall.

Klätterstolen.

 

 

Leka lekar

Idag känner vi oss lite krassliga farsan och jag så därför håller vi oss inomhus och softar. Annars är att leka lekar det bästa sättet att spendera sin tid på. Jag försöker göra det hela tiden. Ibland får jag med mig farsan på tåget också. Det enda är att han är lite fantasilös när det gäller lekandet. Lite konservativ sådär. Han ska alltid dra iväg mig till lekplatser och liknande. Jag behöver ingen särskild plats för att leka, jag kan leka överallt. Särskilda platser är för töntar.
   Här är ett foto på mig då jag drar iväg längs med den  fotbollsplan som kallas Gröna vallen. Borta vid träden ligger den lekplats dit farsan hade tagit mig. Jag sprang därifrån.

Någon dag senare tog han mig till en annan lekplats. Jag lämnade den också.

Jag kan inte nog poängtera att en inte behöver en massa fancy gungor och rutschkanor och grejs för att ha kul. En av mina roligaste lekar har till exempel varit den då farsan har på sig mina strumpor. Crazy stuff.

Nu är det höst igen

Mina föräldrar håller på att rusta sig och mig inför kommande årstider. De säger att de behöver förbereda sig mentalt på mörkret och kylan som smyger sig på, men för min del handlar det om att köpa nya och varma kläder. Vattentäta ska de vara också för annars blir jag blöt. Jag behöver nya kläder- ge mig det.
  Jag har förvisso fått en ny tröja som jag tycker är en fräck sak med tåg, hus och båthamnar på.

Tröjan har även en tuff berg- och dalbana på sig.

Den får mig att tänka på tivolit jag och farsan besökte när vi var på Kuba medan morsan var iväg och dök. Ibland är det inte farten och nedförsluten som är det otäcka med berg- och dalbanor utan skrangligheten. Synd bara att farsan inte lät mig åka i den. Vilken fegis...

På Kuba behövde jag hur som helst inga kläder annat än för syns skull. Det var nämligen sommarsäsong i tropikerna. Ljuvligt.