Idag åker farsan till Oslo för att vidareutbilda sig i dagarna fyra, inte förrän på torsdag kväll är han hemma igen. Han lider svårt av separationsångest kan jag meddela. Hela dagen idag och hela dagen igår har han burit runt mig på mig så mycket som han bara hunnit. Han har tyckt alla mina rörelser, sinnesstämningar och handlingar varit extremt charmiga.
"Åååh", har han sagt, när jag kravlat i hans armar. "Åååh ååååh!!!", har han utbrist då jag putat lite med läpparna.
Farsan blir löjligt rörd då jag försöker härma hans grimaser. Det är en rätt rolig lek faktiskt, jag roas mycket av farsans åmande.
Han försöker dölja sitt veka hjärta och sin separationsångest genom att skämta om att han nu, äntligen, får chansen att praktisera lite frånvarande föräldraskap. Men i själva verket lider han över att behöva åka bort i några dagar. Det är bara fyra ynka dygn det rör sig om. Jag kommer knappt märka att du är borta (tror jag). Jag har sett igenom honom så mycket, va. Hela hans uppenbarelse skriker separationsångest. Jag kan se hålet i ditt hjärta farsan, hur det molar i ditt inre. Jag kan se hur du kommer att lida under tågresan upp till Oslo, men ändå hålla masken inför dina resekamrater.
Men, ta det lugnt, du är snart hemma igen. Jag finns här då och väntar på dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar