Upphittat: en navel

Det är den sista delen av min navel som syns på bilden ovan. Jag tappade den igår. Eller, släppte den, menar jag. Tyckte det var hög tid att släppa på barlast och livlinor och gå vidare i livet. Morsan har hela tiden varit rädd för den lilla navelbiten och uschat sig och hatt sig då den kommit på tal. 

"Uffa! Va läskig!", har hon sagt, typ varje gång hon bytt blöjor på mig. Inte minst då den plötsligt låg där och skräpade för sig själv ojjade hon sig. "Ta bort den", sa hon till farsan. 

Jag passade på att göra mig av med naveltampen vid bästa möjliga tillfälle. Igår hade vi farmor, farfar och mormor på besök och alla satt samlade vid köksbordet. Farsan hade fjäskat till det genom att laga någon form av finmiddag med oliver och grönsaker och grejer. Morsan i sin tur slog till med ett storartat bakverk. Men det var ju inte maten som var i fokus under kvällen, utan det var självklart jag som var medelpunkten. Det var mig man pratade om, det var mig man höll om och det var mig man tittade på. Man kan knappast få ett bättre läge att så att säga bryta stämningen, så därför droppade jag naveln. Tyvärr var det väl bara morsan som reagerade med förfäran. De andra runt matbordet tog det väldigt soft, så jag uppnådde inte förväntad effekt. Farsan jublade till och med, men det var nog mest för att morsan äcklades. Skön snubbe, den... 

Hur som helst, och trots uteblivna reaktioner, så var det hela en oerhört symbolisk handling. Faktum är att så fort en människa föds så påbörjas barnets utveckling mot autonomi. Det kanske inte är så tydligt i början av livet, där jag ju faktiskt befinner mig för tillfället, men utvecklingen finns där kan jag lova. Efter att ha levt i symbios med morsan i ungefär tio månader så ökas nu avståndet lite för varje dag. Sånt är livet bara.

    Jag tror det är därför morsan varit så rädd för den skrumpnade naveln. Den sista resten av henne i mitt liv. Nu är äntligen min kropp bara min (och kommer så förbli så länge inte Kristdemokraterna får gehör för sin ruttna åsikter). Lev med det morsan, jag är jag och du är du. Längtar du tillbaka till den tid då jag befann mig inuti dig så får du la svälja naveln eller nåt.

Fast nu är jag hungrig, så nu får du leverera en amning. Ge mig den.