Flera gånger under mitt inte ens tre månader långa liv har jag snappat upp att vuxna verkar längta mycket efter helgen. "Vad skönt det ska bli med helg", hör jag folk säga när de passar min vagn då jag och morsan är ute och går. Även farsan har yppat något liknande någon gång. Han brukar i och för sig maskera det uttalandets något negativa klang genom att lägga till att han längtar efter att få hänga med mig. Fjäskare...
I förra veckan bestämde jag mig för att skrämma farsan lite. Då han kom hem från jobbet så flög han på mig som vanligt.
"Ge mig mitt barn!", sa han till morsan.
Han lade helt enkelt vantarna på mig. Då svarade jag med att börja gråta. Sedan gjorde jag så under resten av kvällen, farsan kom fram och ville gulla- jag började gråta. Han blev helt förtvivlad och trodde jag glömt bort honom. Det var skojigt.
"Jag tror verkligen inte hon har glömt dig", sa morsan, "men om det skulle vara så, så blir det nog bättre till helgen när du hållit dig hemma ett tag."
Hon är ju kurator till yrket, så hon kan det där med att släta över och samtidigt inge hopp.
Jag har i alla fall fått grymt mycket uppmärksamhet från farsan under helgen. Och inte bara från honom, vi har haft en massa besök också. Mina kusiner har varit och hälsat på. De var mycket rörliga. Jag fick några fina presenter också, bland annat en teckning som föreställde ödlefiskar. Den gillade jag, för jag visste inte hur ödlefiskar såg ut innan. Med mina kusiner kom också min faster och hennes man (säger man ingift farbror då?). Herregud, vad gammalt faster låter.
Efter kusinbesöken hade vi ett besök till och sedan ett besök till. Det var väldigt trevligt. Lite mer strålkastarljus, tack! Så, till skillnad från vuxenvärlden, så har jag mer järn i elden under helgen och samtidigt en bra mycket softare tillvaro under vardagarna. Jag är inte direkt utvilad så här på måndag morgon. Ska bli skönt med lite vardag. Sa jag att mina kusiner var duktiga på att ta höga toner i hög volym?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar