Sprutor i benet

I onsdags var det dags för ett besök till BVC igen. Det var faktiskt ett tag sedan jag var där och vägde och mätte mig. I början var det ett himla tjat om det där, men nu har det lugnat ned sig betänkligt. Men, nu var det alltså dags igen. Jag tänkte att det skulle vara roligt att komma tillbaka dit, men borde ha anat oråd redan från start. Första tecknet på att något otäckt skulle hända var att farsan skulle flexa någon timme från jobbet för att möta upp morsan och mig i väntrummet. Andra tecknet var att morsan blev riktigt sur när han inte kom i tid och det tredje tecknet var att hon blev tvärsur då det visade sig att han glömt bort det hela. Farsan satt tydligen i något slag möte och glömde helt bort morsan och mig. Snyggt gjort.

Fast det allvarligaste, och tillika det fjärde tecknet, på att inte allt stod rätt till var att han såg till att bli skjutsad snabbt som ögat till BVC och kom instormande med andan i halsen. Detta verkade göra morsan lättad och det får nog anses vara ytterligare ett tecken på att jag borde reagerat. Det sjätte och sista tecknet var att vi inte bara träffade den gamla vanliga barnmorsketanten utan även en annan tant, som var barnläkare eller nåt.

Trots alla dessa tecken så satte jag mig beredvilligt i farsans knä. Fatta att jag blev blåst... PANG! Så hade de tryckt in två feta sprutor i benen på mig. Jävlar, va ont det gjorde!

"Det är för ditt eget bästa", försökte morsan trösta mig med, "Så du inte blir sjuk. Vaccination kallas det."
   Du kan va en vaccination, morsanjävel. Farsan kan va en vaccination. Hela skiten kan va...

Jag fick hämnas genom att skrika mig fördärvad och ge dessa två quislingar dåligt samvete. Lura mig så där. Och inte blev jag nåt friskare av den där "vaccinationen". Nä, jag blev sjuk och fick feber. Just snyggt det. Nu vill jag hämnas. 20 minuters skrik räcker inte som straff. Jag ska nog få min hämnd. Ge mig den.