Ett järngrepp

Nu börjar jag få farsan dit jag vill ha honom. Han har mallat sig och sagt till alla han kommit åt att det är slappt att vara föräldraledig. Nu börjar han veta bättre.
   Igår när vi var ute på promenad ställde jag till med en riktig cirkus. Jag ville kliva nedför en stentrappa utan att farsan larvade sig och skulle hålla mig i händerna. Jag försökte vifta bort honom, men gubben gav sig ändå inte av. Självklart blev jag irriterad. Att inte respektera min vilja. Jag började skrika och tjuta. När farsan dessutom bar iväg med mig i ett fåfängt försök att finta bort min ilska genom ett miljöombyte fann jag det för gott att göra en markering. Jag slängde mig på backen och tjöt så att snoret sprutade ur näsan. I femton minuter höll jag på och jag kunde börja ana skräcken i farsans ögon. Han gillade inte läget.

När vi sedan kom hem letade jag upp en fin leksak som jag fick av morsan på min födelsedag:

Snigeln rör sig jätteroligt, som en mätarlarv, när man drar den i snöret. Roligast är det när någon annan går runt och drar i snöret så att jag kan titta på. Farsan var hygglig och gick med den flera varv runt lägenheten, fast efter ett tag började han pusta och klaga på att snöret var för kort och att han blev trött i ryggen . Så fort jag tittade åt ett annat håll försökte han smita iväg och ställa sig vid spisen istället. Jag ville att han skulle fortsätta dra snigeln, så jag började grina. Vips! så var han tillbaka och drog i snöret. Han vågade inte chansa på att jag skulle urarta igen. Jag har kopplat ett järngrepp.

På kvällen sedan letade morsan fram en till nästan likadan leksak med ett ännu kortare snöre, så idag har jag bett farsan att dra båda samtidigt:

Vi har gått en massa varv lägenheten. Jätteskoj tycker jag! Farsan pratade inte så mycket under tiden förutom något mutter om dålig kroppshållning. Han slutade i vart fall inte gå runt förrän jag bestämde mig för att leka med något annat, vilket jag inte gjorde i första taget. När han återtog sin plats i soffan undslapp han sig:
  "Dagar som denna älskar jag din mor extra mycket".
 

 

Parkbänksalkis

Efter att vi varit på Kuba i en knapp månad skulle morsan och farsan börja räkna ned dagarna och bestämma vad vi skulle ägna dem åt. Då visade det sig att det inte återstod två veckor av semestern utan istället dryga tre veckor. Kubaresan var alltså åtta veckor lång och inte sex veckor som de sagt hela tiden. Jag blir bekymrad. Först det där med farsan och hans pass och så kan de uppenbarligen inte ha koll på tiden heller. Hos vilka har jag hamnat egentligen?

Hur som helst hade vi alla vid det laget tröttnat lite på de kubanska städerna. Farsan sa att de var som ett Linköping utan en Filmstaden allihopa, bara väldigt mycket varmare. Mer ändå hade morsan och farsan hunnit tröttna på maten. De åt mest ostpizza och överkokt spagetti med tomatsås och ost. Ibland fick de tag på något annat och då jublade de. De jublade åt det lilla kan jag avslöja. På grund av dessa saker tog vi vår tillflykt till turistorten Varadero.
  "Där får vi i alla fall slappt häng", sa morsan och farsan i mun på varandra.

I Varadero så tog vi först in på ett billigt ställe som visade sig ha skitiga golv, trånga rum och livsfarliga eluttag. De sistnämnda bestod av stora hål som sladdarna och kontakterna hängde ut ur. Farsan försökte putta in sladdarna lite längre in i hålet så att jag inte skulle komma åt dem så lätt. Jag gillar nämligen att pilla på sladdar. Då smällde det till och det blev kortslutning och luktade lite bränt.
  "Så var det med det", sa farsan efter att han bestämt sig för att han nog inte fick någon stöt. 
  Sedan gick vi och checkade ut och tog in på ett hotell som skulle vara dubbelt så dyrt, men som visade sig kosta lika mycket. Där var eluttagen i prima skick och rummen stora och rena. Mycket nöjd med bytet sprang morsan till affären för att köpa vin att fira med. Hon köpte denna:

  "Det är så bra för den har inte kork och kan tillslutas enkelt igen", sa hon.
  Farsan blev inte imponerad och svarade att hon tänker som en parkbänksalkis.
  "Men, den var billig också", sa morsan, varpå farsan bara gav henne en menande blick.

För övrigt ger farsan uttryck för att han är rädd för att jag ska bli en sådan där parkbänksalkis. Han säger att det i så fall började på vår Kuba-resa eftersom jag så många gånger snattade sugrören från hans romdrinkar. Inte alltid hann han helt slicka rent dem.
  "Nåja", säger han, "du kommer nog i så fall välja en godare typ av alkohol än din mor i alla fall". 

1-års kalas

I lördags hade morsan och farsan ordnat med ett kalas för mig. Jag fyllde ju för flera veckor sedan egentligen, men morsan tyckte inte att jag blev firad ordentligt då eftersom vi var på Kuba och ingen annan vi känner var där. Hon sa att jag var värd ett stort kalas. Fast egentligen ville nog morsan bara ha en massa presenter och saker. Inte mig emot.
   Helgen började med att farmor och farfar kom hem till oss. De gav mig presenter redan dagen innan kalaset. Föredömligt agerat, tycker jag. Sedan bråkade farmor med farsan och sa att han inte barnsäkrat lägenheten ordentligt. Farsan i sin tur skyllde på morsan.
 "Hon vill inte flytta runt på saker och så", sa han."Hon tycker det blir fult då".
   Jag tror jag börjar kunna se ett mönster över samspelet mellan vuxna...

På kalaset kom det massor av människor och jag fick massvis av presenter. Jag försökte hinna leka med så många av presenterna som möjligt, så jag hann inte med att underhålla gästerna så mycket. Det fick morsan och farsan göra åt mig. Det borde de ju kunna klara av tänkte jag, eftersom båda har sådana där prat-jobb.

Morsan hade ordnat med kakbuffé och tvingat farmor, mormor och gammelmoster att baka kakor och bullar. Farsan åkte på att tillverka tårtorna. Han var mycket stolt över det kubanska temat.

Svart och rött som 26 juli-rörelsen och två tårtor som liknade den kubanska flaggan men också loggan för CDR. Han håller alltid på den. Aldrig kan han bara slappa till det. Vi skulle också spelat kubansk musik på kalaset, men glömde den lilla detaljen cd-spelare. Här är förövrigt jag och morsan på Kuba:

Hur som helst fick inte jag äta så mycket av vare sig kakor eller tårtor. Bär och grädde var allt jag fick. Nu gjorde inte det så mycket. Jag hade skoj ändå.

Farsans första föräldradagar

Helt plötsligt en morgon (i måndags) så vaknade jag utan att morsan låg i sängen. Allt som fanns där det brukar ligga en morsa var två kuddar och ett täcke. Tydligen ska jag nu tillbringa dagarna ensam med farsan. Någon kunde ju åtminstone ha förvarnat mig.
   
Måndagen började med frukost och att jag plockade upp en liten ostbit som hängde i farsan skägg. Den åt jag upp. Sedan såg jag till att han fick dricka sitt kaffe kallt. Jag ville gå runt runt i lägenheten hållandes honom i händerna. Jag kan ju gå rätt bra själv, men ibland vill man ha sällskap ändå. Under frukosten och medan vi gick runt lovade farsan att vi skulle dra iväg och shoppa saker till mig dagen till ära. Fast då ringde telefonen och farsan drog in sitt löfte på 0,1 sekunder. Istället för saker så fick vi besök. Inget uppbyte om man säger så.  
   Men det var rätt trevligt ändå. Medan farsan satt och snackade sommaren, Kuba och den kommande hösten med miss E så snodde jag nappen från hennes son och försökte förstå mig på vad han höll på med där på golvet. 
   "Han försöker krypa, men kommer inte framåt", förklarade miss E samtidigt som hon skrockade lite.
   Jaha. Där ser man. Jag passade på att ta några stapplande steg för att visa vem som är äldst. Mest ändå så krävde jag att bli buren av miss E- Kuba stylish.

Efter detta besök gick vi själva iväg på besök, hem till han som är född på samma dag som jag och hans mamma. Där fortsatte jag min lek med att sno napp. Jag blev också avundsjuk på hans fina leksaker och sångbok, men insåg att det skulle bli svårt att snatta med mig något hem utan att det märktes. Dessutom blev jag ju bjuden på både russin och kex. Då får man vara lite snäll tillbaka.  

Tisdagen började med att jag såg till att farsan fick dricka sitt kaffe kallt igen. Tror jag ska göra det till en vana, han blir inte så nöjd då nämligen.
   Dagen fortsatte med att farsan drog fram dammsugaren för att städa av lägenheten och jag bestämde mig för att ha en praktisk lektion i att allt jobbande inte måste vara effektivt utan kan vara roligt istället. Farsan höll inte med. Det hindrade nu inte mig från att stänga av dammsugaren, dra ur sladden, hålla i munstycket och klättra upp på dammsugaren och ramla ned. Aj.
   Sedan fick jag min första utskällning av farsan. Medan han gick på toaletten passade jag nämligen på att banka med den stora spegeln mot väggen. 
   "Nej", ropade han, "Gör inte så!". 
   Varpå jag bankade hårdare. Eftersom han för tillfället var lite upptagen kunde han inte göra så mycket annat än att fortsätta ropa nej. Det var skoj tycker jag, att höra farsan skrika.

Denna fick jag inte banka med. Man kan tydligen få den i huvudet.

På eftermiddagen gick jag på mitt första besök hos tandläkaren. Där fick jag inte träffa tandläkaren, utan enbart en tandskötare. Nu var inte det så lite. Jag gillade henne, så pass att jag satte mig i hennes knä. Det var tydligen väldigt ovanligt, de flesta ungar brukar vara blyga. Vi fick information om hur mina tänder ska skötas och så. Hoppas farsan lyssnade för jag gjorde det då inte. Jag har förövrigt sex stycken tänder nu, alla vassa.
   Så fort vi kom hem från besöket så plockade farsan fram tandtråd till sig själv. Allt för att spela bror Duktig.

Att vara ett turistande barn på Kuba

Jag måste säga att Kuba levererat. Jag har nämligen varit väldigt omtyckt där. Vart vi än gick eller stod så blev jag oerhört uppmärksammad. Folk slog ut med sina händer, slängde iväg kyssar och ropade "Mi cielo". Mest kvinnor förstås, men också män och barn. Ibland ville de bära på mig också. Ganska ofta faktiskt. Det gällde främst serveringspersonal på caféer och restauranger, de bar runt på mig och visade en massa saker. Jag har sett fler kök på Kuba än vad morsan och farsan någonsin kommer att få se. Den första veckan i Havanna blev jag så omtalad att folk ropade mitt namn när vi spatserade runt i kvarteren närmast vårt casa. Sånt gör gott för självförtroendet. Farsan påstår att jag i genomsnitt dragit igång tre ägglossningar per dag. Han blev extra road när det var unga par som gullade med mig. Han säger att han kunde utläsa både glädje och skräck i killens ögon. Glädje för att han då visste hur kvällen troligen skulle sluta, fast skräck för att han också förstod vad själva syftet med det avslutet skulle vara. Morsan å andra sidan säger att farsan vulgariserar min popularitet med sistnämnda kommentar.

Det finns en viss oro hos mina föräldrar att jag införskaffat mig fula vanor på Kuba. Inte mitt fel i så fall. Jag kan inte rå för att folk ville bära på mig så fort jag tittade, log mot dem och sträckte upp armarna. Nu vill jag att det ska hända hemma i Sverige också. Morsan tror inte det, säger hon. 
   Jag kan heller inte lastas för att jag vant mig vid att sova mellan morsan och farsan hela natten. Nu vill jag nog fortsätta ha det så. Tills jag blir tonåring. Inte heller mitt fel att jag blivit avvänjd bilbarnstol. Jag har aldrig gillat att sitta i en sådan och nu när jag vant mig vid kunna klappa föraren i nacken ståendes i morsans eller farsan knä vill jag fortsätta ha det så.
   Farsan säger att jag blivit en bebis-diva och att han hoppas att jag kommer växa ifrån de barnsliga ovanorna illa kvickt.
"Det där håller ändå inte i längden", säger han. "Det är bättre du koncentrerar dig på att börja prata så någon annan än du själv förstår vad du säger".

En sak som var riktigt svårt att förstå sig på var de två olika pengasystem de har på Kuba. En valuta mer för kubaner och en mer för turister kan man säga. På vissa ställen och för vissa saker kan man inte betala med den ena valutan och på andra ställen och för andra saker kan man inte betala med den andra valutan. En av valutorna kallas för Moneda National och den valutan som turister kan växla till sig på bankerna heter convertible pesos och avstavas CUC$. Ibland då man frågade vad något kostade kunde de svara:

"It´s five CUC$".

Det tyckte farsan var roligt varje gång eftersom det då lät som om de sa något som betyder något helt annat på svenska. Vissa barnsligheter växer man tydligen aldrig från vad det verkar.