Farsan, va...

Den sextonde juli valde jag att uttala mitt första ord. Jag gjorde det en morgon i en ranglig dubbelsäng i staden Cienfuego på Kuba. Jag petade på farsan och sa pa-pa. Jag sa det två gånger så att budskapet skulle nå fram. Morsan och farsan blev själaglada.
   Egentligen kan man tycka att morsan borde ha fått första ordet, men det är lite krångligare att saga ¨morsan¨. Och egentligen förtjänar inte farsan att bli vurmad för. Se bara:

Farsan, va- vilken stolle. Den femte juli skulle vi flyga till Kuba och vi hann bara ut till Landvetter innan han strulade till det. Det var vid in-checkningen av allt bagage som hans knasigheter kom i dager.
¨Men, detta pass gick ju ut i mars¨, sa kvinnan bakom disken.
Farsan blev kritvit i ansiktet.
¨är det sant?¨´ hasplade han ur sig, innan han fortsatte med ett försiktigt ¨Hur gör vi nu?¨.

Flygkvinnan fann på råd och kontaktade folk via telefon och de trodde det skulle funka med ett provisoriskt pass. Problemet var bara det turistkort som de skrev ut på konsulatet och som var kopplat till passnumret. Skulle det funka med ett nytt pass? Farsan och morsan bestämde sig for att chansa. Sagt och gjort, snabbt till passpolisen och skaffa farsan ett rosa pass. Det kostade stress och 1000 bagis.
   Sedan satt farsan och oroade sig hela resan, det vill säga i runt 15 timmar. Som om han inte nojat tillrackligt redan innan själva resan. Konstigt att all stress över packning inte gjorde att han kollade upp det viktigaste. Pengar och pass, pengar och pass. Till och med jag fattar det.

Framme i Havanna fick jag och morsan gå först över gransen. No problemas. Det blev en spänd väntan på farsan... som till slut kom fram bakom en dörr med ett smajl på lapparna. Vi var inne!

Åker till Kuba

Nu är det äntligen dags för den där semesterresan som morsan och farsan har laddat så mycket inför. Riktigt tidigt i morgon bitti, eller kanske snarare mitt i natten, så ska vi ut till flygplatsen för att flyga till Kuba. Där ska vi vara hur länge som helst. Heja Kuba!

Jag gissar att jag inte kommer uppdatera här så mycket under tiden vi är på Kuba. Det gör inte så mycket för jag lovar att knäppa en hel del foton att lägga upp här sedan, när jag kommit hem. Foton är kul. Det är också kul att det är 30 grader varmt på Kuba och att farsan ska bära mig på ryggen hela tiden. Jag ska helt klart fota den ryggen.

Både morsan och farsan är lite nervösa inför den här resan. De säger att det är mitt fel. Att det är på grund av mig som de har packningsbekymmer, att de inte riktigt vet hur allt ska gå. Jag fattar inte det. Jag är ju hur enkel som helst att tillgodose. Mina behov är rätt små alltså. Ge mig lite vatten, ge mig lite mat och ge mig lite kärlek så är saken biff. Skylla på mig sådär. Jag tror att de mest är nervösa för att de brukar glömma att packa ned en massa bra saker att ha. Det är i alla fall vad mina öron lyckats snappa upp att de sagt. Och att de är osäkra på om de kan fixa nya grejer på Kuba.

Jag är hur som helst inte ett dugg nervös. 

Ge mig den tillbaka

Den senaste tiden är det nästan som att vi bytt roller, jag och mina föräldrar. Deras vanligaste ord till mig är numera "Ge mig den". Farsan sa det senast för några minuter sedan då jag började banka hans urdruckna kaffekopp mot soffbordet. 
"Nä, ge mig den", sa han lite surt.

Jag tror att han bara var avundsjuk på att jag hade roligt medan han gjorde typiska vuxen-tråk-saker som att läsa tidningen på datorn och samtidigt titta på morgon-TV. Sedan sa han det igen när jag drog ur internet-kabeln från datorn och igen när jag greppade tag i fjärrkontrollen till TV-apparaten. Vilket tjat.

Sedan kom morsan ut ur sovrummet och det första hon gjorde var att säga "Ge mig den" och plocka ut det använda plåstret jag hade stoppat i munnen. Även hon alltså. Men jag ville ha plåstret i munnen och jag ville trycka på fjärrkontrollen och bita i kabeln. Mest av allt ville jag banka med kaffekoppen. Ge mig den tillbaka.

Plåstret hade jag förövrigt på mitt vänstra pekfinger som fick sig ett skärsår då jag pekade lite för mycket på undersidan av en mikrovågsugn. Det var ett fint litet snitt som uppstod och blodet rann på rätt bra. Hade jag haft lika lite blod i mitt finger som morsan i ansiktet då hon upptäckte mitt tillstånd hade jag däremot inte blött något alls. Morsan tuppade nästan av. Det är uppenbarligen inte henne jag ska vända mig till i framtiden när jag slagit mig. Jag får gå till någon annan. Grannen kanske. 

Min första midsommar

I fredags fick jag fira min första midsommar. Då jag inte fattat vad det är för något bad jag om en förklaring. Morsan förklarade att man firar för att det är den dagen på året då solen är uppe som längst på dygnet och att det är värt att fira och att unga flickor plockar blommor och drömmer om sina drömprinsar och att allt är så romantiskt. Farsan förklarade att man firar årets längsta dag för att vuxna ska ha en förevändning till att supa sig fulla.

Jag vet inte vad jag ska tro men något vidare romantisk var dagen definitivt inte. Jag klagar inte för dagen var trevlig, men det var också vad den var, inget mer. Fast så är ju regn ofta en glädjedödare också. Vi skulle ha suttit ute i mormors koloniträdgård och ätit. Nu fick vi trängas på den lilla platsen under tak istället. 


Farsan säger att allt ätande också bara är en förevändning för de vuxna för att få supa. Nu tyckte jag inte att de vuxna söp speciellt mycket även om fotot jag tog kan antyda på annat. Min flaska innehöll i alla fall vatten.

Kanske var det för att sällskapet till största delen bestod av vuxna-vuxna som det inte dracks rejält med alkohol? Kanske för att jag tröttar ut mina föräldrar på nätterna genom att vara vaken typ hela tiden? Hur som helst så var alla utom jag jättetrötta redan runt klockan eftermiddag/tidig kväll. Så firandet rundades av väldigt tidigt och vi åkte hem så att farsan kunde somna framför fotbolls-EM innan matchens första frispark blivit blåst.

Det kan nog tänkas att jag kommer fira midsommar mer rejält i framtiden. Vänta ni bara.

 

Tiden går, jaget består

Gud vad farsan tjatar om att tiden flyger när man är medelålders och jobbar, vecka efter vecka passerar utan att ögat hinner blinka. Men tiden rinner på även för oss som inte har något jobb. Jag kan knappt minnas att jag inte kunnat röra mig av egen kraft och ändå känns det som att det var igår. Att gråta över för snabbt flydda tider är inte enbart er gamlingars privilegium. Det är även mitt.
   Fast nu gråter la inte jag direkt över att tiden fortskrider. Jag lär mig ju nåt nytt varje dag (in your face, morsan och farsan). Jag har till exempel slutat att åla mig fram och börjat krypa och innan det så började jag dra mig upp och stå lutad mot diverse bordskanter och hyllplan. Jag har också lärt mig att gå-stolar lätt rullar iväg om man lutar sig mot dem (in my face).

Härom veckan hade jag förövrigt en fantastisk morgon. Redan innan kl 9:00 hade jag hunnit med tre blöjbyten. Jag sket så att det smällde om det! Några fina saluter för sommaren som aldrig kommer. Det enda med det är att jag tycker det är lika tråkigt att byta blöja som jag tycker det är skoj att salutera. Svår ekvation det där. Lite mer byxfri tid kanske man kan önska sig? Så slipper ni allt gny och gnäll. Alla parter skulle tjäna på det, för det måste väl trots allt vara lättare att plocka upp en körva från golvet än att böka upp en blöja varje gång?

Jag har också fått träffa två av mina sysslingar. En jäkla massa släkt en har helt enkelt. 

 

Fritidssysslor

För er som glömt bort det kan jag berätta att man som liten medborgare på inte ens ett år fyllda har ganska mycket fritid. Alla mina dagar består av fritidssysslor. Så hur fyller jag upp mina dagar då? Jo, jag försöker att bara göra roliga saker. Det är till exempel roligt att titta på morsan och farsan när de grimaserar och gör fula ansikten och håller på. Roligt är det också att titta på spårvagnar och att flörta med främlingar. Fast roligast av allt är det att leka. De senaste veckornas favoritlekar är följande:

1. Dra i yuccapalmen som står på golvet i hörnet. Då springer morsan och farsan fram och hindrar mig. Förr eller senare kommer jag dock lyckas dra omkull den.

2. Riva ut allt jag kommer åt från diverse hyllplan, skåp och lådor. Köksgrejorna som smäller bra, böckerna och skivorna som man kan vispa runt med och morsans noggrant hopvikta kläder, vilket får henne att morra.

3. Slå i toalettdörren åt olika håll. Står den det minsta öppen sopar jag igen den. Hårt. Ibland sparkar jag upp den på vid gavel också, så att den drämmer i kanten på bokhyllan. Hårt, såklart.

4. Peka med min pekfingrar på olika saker.

5. Dra bort alla kantskydd som morsan och farsan satt upp för att jag inte ska slå mig i huvudet. Egentligen vet jag att det är dumt, men det är så lockande. Jag bara liksom greppar och drar.


6. Bitas.


7. Åla på golvet efter morsan var hon än är eller ska. Gärna lite gnälligt sådär.

Kinkig och krasslig

Nu var det allt ett tag sedan jag skrev något. Det kan bli så ibland. Vad har då hänt sedan Paris?

- Morsan och farsan har köpt en bil. Den ska vi ut och rulla med så det står härliga till hoppas jag. Nu behöver de bara fixa en bilbarnstol också, så att jag får åka med. Ge mig den.

- Farsan har varit i Oslo igen. För sista gången. Åker han iväg en gång till utan mig så ska han få se.

- Jag har firat mitt allra första första maj. Det var jätteskoj! Först hedrade vi de spanienfrivilliga på Masthuggstorget och sedan tågade vi genom stan med SAC. Jag sjöng högst och mest av alla i tåget. Farsan och morsan hade nog tänkt jag skulle sitta i vagnen hela vägen, men jag gjorde tvärtom. Jag tvingade farsan att bära mig på armen.

- Morsan och farsan har köpt en ny bärsele att bära mig i.

- Jag har hängt lite på berget ovanför Röda sten. Det vill jag göra oftare. Synd bara att vädret kom av sig.


De senaste fem dagarna har dock präglats av krassligheter och kinkerier. 
   Det är farsan som är krasslig. Han har varit febersjuk i flera dagar och på nätterna hostar han som en lungsjuk. Inte mycket att leka med.
   Det är jag som är kinkig. Eftersom farsan är så tråkig och eftersom han har varit borta så mycket (Oslo) har jag bestämt mig för att straffa både honom och morsan genom att vara extra klängig på morsan. Jag lämnar henne inte i fred en sekund och när hon går på toa utan mig så skriker jag. Det finns de som påstår att det har med min ålder att göra, att det är en fas, biologi. Men så är det inte, det är ren jävelskap. Planlagt kink.

Alldeles nyss sa farsan att hans två dagars sjukskrivning renderat i tio gånger så många bitmärken. Han sa det inte som en kul grej, vilket det faktiskt är, utan med ett litet besvärat tonfall. Han är visst lite kinkig han också. Kinkig och krasslig. Bra genpool man hamnat i...

Den här bilden tog jag första maj.

Här är jag på första maj. Ge mig kameran.