Inget kalas utan kras

Just som familjen samlats tidig fredagskväll och farsan placerat sig vid spisen för att laga lite festlig mat så ändrade jag inriktning på kvällen. Jag sprang runt i lägenheten och showade som bäst då jag helt plötsligt råkade dyka med huvudet före in i vägghyllan. Tjoff, sa det bara. Det var främst munnen som tog smällen. Igen.
   Precis som förra gången hade morsan svårt att hålla ihop sig. Det är verkligen inte hennes grej det här med skador. Dessutom blev det något mer dramatiskt denna gång, med blod, skrik och tumult. Jag bölade friskt. Särskilt när farsan skulle hålla på att försöka titta i munnen och få mig att spotta ut blodet och dricka vatten. Typiskt grejer man inte vill göra då man har ont.
    "Det ser nog okej ut", sa farsan, "Fast kanske att tanden slagits av lite... eller så är det den gamla skadan. Svårt att säga."

Morsan tyckte inte farsan skulle spekulera så mycket utan istället ta mig till en tandläkare. 
   "Nu åker vi. Nu", sa hon.
Sagt och gjort. Vi åkte till akuttandläkaren nere i stan. Det var ett bra besök för både morsan och mig. Vi fick höra att allt såg bra ut och att det inte fanns något att oroa sig för. Sedan fick jag en tandborste. På vagnen hem kastade jag den på en tant som hette Mona. Hon skrattade gott och verkade vara en tant som gillar att få tandborstar kastade på sig. 

Tandborsten jag fick.

Så vad kan man ta med sig från den här händelsen? Morsan ballar ur och verkar inte vara den främste att hålla i handen då man slår sig. Hon blir rädd och orolig. Fördelen är att man efteråt får höra hur älskad man är. Hon älskar och bryr sig om mig. Farsan däremot håller sig lugn och fixar med det som måste fixas med. Han tar hand om mig och det praktiska. Frågan är då hur han klarar det som inte morsan riktigt klarar? Här finns en uppenbar risk att han håller sig lugn för att han inte tycker om mig tillräckligt mycket. Inte lika mycket som morsan.
   Jag får ha fortsatt uppsikt på dem helt enkelt. 

    

Morsan hittar på

Det är ändå helt okej med dagis. Jag har roligt där. Fast samtidigt tycker jag att inga föräldrar ska få lämna bort sina barn under dagen helt ostraffat. Morsan fick till exempel dåligt samvete och blev ledsen över mitt förra inlägg. Inte helt fel.
   "Det var så seriöst. Och hårt.", gnydde hon.

Ibland är livet på det sättet morsan. Bara att öva dig på känslan. Det kan hända att jag blir mer av ett storskaligt problem i framtiden. Hittills har allt handlat om små vardagsbekymmer. Snart har jag mer allvarliga saker på g. 
   Som förra veckan när jag slog ut en flisa från ena framtanden. Det gjorde inte ens ont på mig. Morsan blev ändå förskräckt. Hon gillar inte defekter. Och inte när saker händer med mig utanför hennes kontroll. Hon får öva sig som sagt, för jag kan ju inte hålla på att ta ansvar för hennes reaktioner när jag har ett liv att leva.
   Det blev farsan som fick ta mig till tandläkaren, som sa att jag inte skulle använda napp de närmsta veckorna. Attans. Det var förstås något av ett bakslag. Inget jag räknat med.

Nu när jag gått på dagis ett tag och lekt med andra leksaker än de jag varit van vid hemifrån har jag insett hur föråldrade mina leksaker är. Det är inte många av dem som jag tycker är kul längre. Jag har mest bebisgrejer. Även morsan och farsan har börjat inse det så igår köpte de hem en leksaksspis. Den kan nog bli skoj att leka med. Om det bara fanns några kastruller också.
   Morsan har också försökt roa mig med andra saker, som att klä ut mig i antingen för stora kläder eller i för små kläder. Eller genom att blåsa upp ballonger fast vi inte har några ballonger. 
   "Det märks att du jobbar på en ungdomsmottagning", sa farsan då. 

Ballongen

  

Avlämnad, inlämnad och utlämnad

De senaste veckorna har varit ganska tuffa för mig. Morsan och farsan har kokat ihop en massa fuffens. Det är inte en liten apparat som de dragit igång, det är något som de uppenbarligen planerat under en längre tid. I samråd med det de kallar för "samhälle" och "livet". Jag är besviken. Jag är avlämnad, inlämnad och utlämnad.

Avlämnad. Farsan lockade med promenad. Han rullade mig mot lekparken med de roliga gungorna. Han drog mig förbi gungorna till en instängslad gård. 
   Öppna grinden, kliva in, prata lent och gulligt. Nedställd på golvet, avklädd. Ett vink, en slarvig puss på pannan. Ett farväl.
   Han går. Jag är lämnad.

Inlämnad. På ena sidan glasdörren står jag. Gråter. Dörren är låst. På andra sidan finns farsans rygg. Den försvinner. Jag är ledsen. Farsan lyssnar inte. Morsan hör inte. Någon annan säger "Det är här du ska vara". 
   Här. Bland leksaker, bland andra barn, bland folk som säger att de är där för min skull. Att rummet finns för mig. För min skull. 
   En organisation. Dit jag är lämnad.

Utlämnad. Jag frågar farsan: Känner du dem? Jag frågar morsan: Vet du vad de heter? Inga svar.
   Nästa morgon samma sak. Nästa dag samma sak. Nästa... Ingen jag känner tröstar mig. Ingen jag känner ser mig. Jag står själv. Jag är utlämnad.
   
Varför?

    

Semesterfjanta på Koh Lanta

Då har man varit ute och sett sig om igen. Denna gång drog morsan och farsan iväg mig till Thailand. Det var tydligen dags för sol, bad och värme ännu en gång. Inte mig emot. Till den här resan hade dessutom farsan uppdaterat sitt pass, så jag behövde inte oroa mig för att han skulle bli stoppad vid gränsen som då vi for till Kuba. Han gör sina små framsteg ibland, gubben. 

Istället sparade han spänningsmomentet till då vi skulle åka hem. Vi var tvungna att lämna hotellet mitt i natten för att hinna till flyget. Då farsan drog den väska han själv proppat alldeles för full med saker genom hotellets korridorer så rasade den ihop. Det fick åtgärdas med lite tejp vid incheckningen. Några andra åtgärder fanns inte till hands klockan 03:00 på morgonen. Sedan var det bara att hoppas på det bästa.
   "Det är nog lugnt", sa farsan lite lamt och förhoppningsfullt.
   "En flaska sprit för mycket", sa morsan lite mer surt och med en vass blick mot farsan.

Det gick bra och då vi kom fram fanns alla saker kvar i väskan, som vid hemkomst till lägenheten såg ut såhär: 

 

Med Thailand gillade jag mest de som arbetade på hotellet. Jag lekte en hel del med dem. Jag uppskattade också havet och alla krabbor som hängde på stranden. De var snabba men här fick jag fast en på kort.

Till vänster

 

Vi var också på Monkey School och kollade på apor som cyklade och kastade bollar, fast det vill helst inte farsan att jag skriver om ifall någon djurrättsaktivist skulle få för sig att läsa det här.

 

Ont om tid i december

Jag har inte skrivit så mycket den sista tiden. Anledningen är att det har varit ont om tid. Det finns så mycket annat att göra. Igår till exempel drog jag så pass mycket i den julgran som morsan omsorgsfullt smyckat ut, så att den ramlade över mig. Där låg jag under plastbarr, insnurrad i en ljusslinga på en bädd av kulskärvor. Vem har tid att skriva då när sådant händer? Eller lust, för den delen.
   Senaste veckan har jag också bestämt mig för att köra på en helt annan dygnsrytm. Istället för att sova när natten är som mörkast så vill jag vara vaken då. I sisådär tre timmar. Jag har ställt min inre klocka på runt kl 03:00, en lagom tid att väcka morsan och farsan på. Jag har lite olika metoder för själva väckandet. Ibland skriker jag högt, ibland sparkar och viftar jag i deras ansikten och någon gång pratar jag lite charmigt och gulligt med dem. Den sistnämnda taktiken körde jag med farsan i natt. Jag klappade honom på skägget och bokstavligen bubblade ur mig information. Han blev jätteglad.
   "Det har blivit som en vana det här", sa han. "En mysig vana."
Jag nickade jakande samtidigt som jag blev buren ut till soffan framför tv:n. Farsan såg ändå något trött ut när han tillade:
   "När du blivit tonåring kommer du nog fatta ironi."

Irro... vad? tänkte jag. Jag förstår faktiskt inte alls det där snacket. Det borde vara lag på att prata till barn på ett språk som barn kan förstå. Eller vill förstå, för den delen.
   Natten är för kort för att sovas bort, även i december. Jag har ju så ont om tid ändå även utan en massa sömn.
  
 
   

Snö och skit

Nu är det vinter minsann. Det är alldeles väldigt jättekallt och det snöar konstant. Vet inte vad jag tycker om det direkt, men kanske vädret har potential. Enligt farsan ska vi ut och känna på snön i morgon. Då får jag mig en bättre bild av det hela för hittills har jag bara fått titta på snön från vagnen, vilket varit lagom skoj.
   Vi gick till Stadsmuséet idag tillsammans med Ruff och hans farsa. Medan vi stod nere vid entrén och väntade på att bli upplockade fick farsan höra några sanningens ord från en norrländsk gubbe. Fyra gånger sa han åt farsan att ta på mig en mössa eftersom det var kallt ute.
   "Här i Göteborg blåser det kallt från havet."
Jaså gör det det, svarade farsan. Det hade han aldrig kunnat gissa. Jag gillade gubben för han ville mig väl. Farsan förhöll sig dock avvaktande. 
   På muséet jagade jag alla äldre barn jag såg. De blev nästan lite rädda för mig eftersom de verkade tycka att jag knuffades. Jag ville ju bara kramas. Är alla sjuåringar så fega?

I helgen som var firade vi först morfar på hans 60-års dag. Jag var vaken till halvtolv. Ta mig tusan. Tårta åt jag också. Ta mig fan. Jag försökte också busa med mina morbröder, men de är tyvärr träiga som få. Nåja, de kanske växer till sig. 
   På söndagen var jag hemma hos mormor och bakade kaka. Morsan och farsan lämnade mig där och drog iväg på egna äventyr. Det gjorde mig ingenting, jag hade jätteskoj med mormor och kakorna. Fast jag straffade dem i alla fall genom att vara skrikig hela vägen hem och genom att hålla farsan vaken mellan 03-05 på natten. Det är kul att straffa. 

Pensionärsresa

Igår tog farsan ut mig till en lekplats. Det har han inte gjort på ett litet tag så det kändes fräscht kan man säga. Nedsläppt på lekplatsen följde jag min vanliga rutin: 
   Först gungade jag i 20 sekunder, sedan flörtade jag med någon annan unges morsa och grävde förstrött i sanden under någon minut för att slutligen springa bort från lekplatsen och ut på de fria ytorna bredvid. Härliga tider!

Förra veckan tog farsan med mig hem till hans föräldrar. Det är min farmor och farfar, fast de hela tiden kallar sig för mormor och morfar. Antagligen för att skapa förvirring. De lever ett pensionärsliv.
   "Det blir som att åka till Florida sånär som på vädret och husvagnarna", sa farsan i bilen på väg dit. Ja, redan innan vi svängt vår första sväng ut ur Majorna började han tugget. Jag förstod inte mycket av det snacket och valde att somna så fort jag kunde istället för att sedan sova nästan hela vägen fram. När jag vaknade var det första jag hörde farsan säga:
   "...och så finns det inga alligatorer". Som om han aldrig slutat prata. 
   Det visade sig dock att finns ankor där. Jag gillar ankor. Vi var iväg och matade dem, för det är sånt man gör när man hälsar på pensionärer och låter dem bestämma sysselsättningen. De fick korvbröd av oss. Jag åt också lite av bröden.

Det var roligt att leka med farmor och farfar, men bara så att farsan inte skulle börja tro att han skulle få den där nästan-Florida-semestern klängde jag extra mycket på honom. Det uppskattade han mycket.