Sms-konversation

Jag befinner mig i skogen. Mitt i det utdöende norrländska inlandet- den historiska parentesen. Konservatismens andra vagga. Den första är den vagga som söver överklassen. Likheterna är många även om livsförhållandena är åtskilda via ett avgrundsdjup. Jämtland, mitt arv. Hur konstigt är inte det?

Jag har de senaste dagarna skjutsats fram per snöskoter. Jag har rullats fram i snöfall och träffat jägare och andra bakåtsträvare. Jag har också fikat med släkten. Den här delen av släktträdet pratar mycket även om dess grenar hänger i en norrländsk skugga.

Idag har morfar varit i Strömsund på ett skogsförsäljarmöte. Bara en sådan sak. Morsan och jag har under tiden vandrat samhällets små gator upp och ned. I snöglopp. Morsan pratade med farsan ett tag i telefonen. Han sa att det är vårsol hemma i stan. Tänk den som fick sol... De hade också en sms-konversation som jag lyckades slå ned ögonen på:

Nu har Klara och jag fikat på ett hak med ett tiotal gubbs i keps, flanellskjorta och blåbyxor. Alla satt tysta vid varsitt bord när vi kom men när vi gick hade samtliga gullat med Klara och pratat väder (bristen på snö) med mig. Den thailändska städerskan har också hunnit berätta allt om sina förlossningar och om sin skilsmässa från Leif. Livet som exotisk främling på besök i skogen :)

Leif... Och så säger de att norrlänningar är svårpratade. Det behövs bara ett barn för att låsa upp deras hjärtan och tungor. En gaisare. Men... var är uzbekerna?

Vi står farsan svaret skyldigt på den sista, högst berättigade frågan. För vi for iväg från Strömsund, samhället vid vattendraget i skogen, tillbaka till huset bredvid kalhygget mitt i skogen. På en plats där ingen längre bor. Förutom en skogstokig bonde och hans son.

 

Mot vintern

Gäsp. Idag har jag fått gå upp tidigt. Inte så mycket tidigare än vanligt i och för sig, men oftast brukar det vara frivilligt. Idag blev jag istället upptvingad av morsan. Vi ska tydligen åka iväg. Vi ska åka med morfar till Jämtland och visa upp oss för den delen av släkten och samtidigt ...eeeh? Ja, jag vet helt ärligt inte vad tanken är. Det enda jag förstått är att vi lämnar ett vårligt Majorna för att möta vintern i Norrlands inland. Varför, morsan, varför?

När detta publiceras sitter jag på ett flygplan norrut medan farsan redigerar denna text. Det är min första flygresa. Morsan är orolig för att jag ska få ont i öronen. Löjligt, tycker jag. Hon kan oroa sig för sig själv. Om jag skulle oroa mig för något är det för att få lappsjukan under denna vecka i skogen. Och farsan, vad ska hända med honom när vi bara drar så här?

 

Skönt häng

Det här med väder. Vilket tjat det är om det bland de vuxna. De senaste veckorna har jag hört flera glada utrop om att våren är här och att det är så härligt, så härligt. Jag har också hört farsan buttert säga att det fortfarande är vinterkallt.
"En solig eftermiddag gör ingen vår", muttrar han.

Själv nöjer jag mig med att konstatera att vädret är föränderligt. Ibland är det varmt och soligt och ibland är det grått och kallt och ibland regnar det. Typ, så.
   Jag har i alla fall lärt mig att morsan och farsan gärna vill gå ut när solen skiner och inte så gärna när det blåser kallt. Då får jag stanna inne. Jag bestämmer helt klart för lite själv. Åtminstone vad gäller min fysiska placering. Å andra sidan trivs jag rätt gott var jag än befinner mig. Regniga dagar passar exempelvis utmärkt till att rulla runt i morsans och farsans säng. 

Rull utan livlinor kallar jag den leken. Kan gå hur som helst. Fast det är inte alltid jag får hålla till i den stora sängen, oftast är jag lite ovarsamt placerad på golvet. Antingen på en filt i vardagsrummet eller på köksgolvet. Tänk vad gött det ska bli när jag kan gå och klättra själv. Nu får jag nöja mig med att rulla runt då jag vill förflytta mig. Det gör jag i och för sig väldigt bra. Och mycket. Och skickligt.

 

Ännu en sak jag lärt mig är att göra pruttljud med munnen. Det är farsan som lärt mig det. Så nu roar jag mig själv och mina föräldrar med att pruttljuda i tid och otid. Inte minst efter att först ha pruttat med baken. Jag är som ett eko av mig själv kan man säga.

 

Jag fick ett vykort

I morse rullade jag som vanligt runt på golvet. Överallt var jag och utforskade diverse smulor och golvhörn. Bland annat hittade jag en hög med papper och saker som farsan försökt gömma undan bakom soffan. Han brukar tydligen skapa sådana högar titt som tätt till morsans förtret. I denna hög (en av nuvarande tre högar i lägenheten) hittade jag ett vykort som mina kusiner skickat till mig från Jordanien.   

Det kom för någon månad sedan. Jag tycker det är jätteskoj med vykort och skulle vilja få fler. Särskilt så pass snälla och informativa som denna.

"Hej!

Vi tycker att du är söt och vi saknar dig. Vi badar i poolen och äter glass. Pappa tjuvröker."

 

Det där med leksaker

Jag har varit med morsan och farsan på stan och shoppat leksaker. Det var, som jag tidigare sagt, verkligen på tiden. Egentligen borde det vara något som återkommer veckovis, typ varje fredag. En leksak till fredagsmyset tack!

Eller, vad säger jag nu? Fredagsmys är inget jag sysslar med. Det är för de fantasilösa och reklamindoktrinerade. Mina fredagar är allt annat än mysiga. De är avantgardistiska. Jag gör vad jag kan för att störa bilden av den harmoniska kärnfamiljen och jag gör det bra. Ibland leker jag till exempel bålgeting. Då kan ingen jävel ha det mysigt i min närhet.
   
I leksaksaffärerna var det fullt av roliga saker, det var svårt att göra ett urval. Jag ville fingra och sulta på nästan allt som stod i hyllorna. Fast mest glad blev jag över denna sak:
   

Om man vippar på den så flyttar sig träkulorna från ställe till ställe. När jag såg den blev jag så glad att jag nästan viftade mig ur vagnen. Jag vevade friskt med armarna. Farsan påstår att jag även flämtade som en hund, men det tror jag inte på. Han kan va en flämtande lurvig sak med dålig andedräkt.

Väl hemma så lekte jag med min nya leksak i säkert 5 minuter innan jag bytte fokus. Jag vill ofta ha ett ombyte. Farsan påstår att jag kommer bli en nikotinist eftersom jag är så otålig och snabbt blir uttråkad och gnällig. Jag vet inte ens vad en nikotinist är. Däremot vet jag att jag började leka med farsans strumpor istället för med min nya leksak. Jag drog och bet i dem hur länge som helst.

"Som en hund", sa farsan.
" Usch och fy", sa morsan, "De är ju använda!"

Vaddårå? Jag gör väl som jag vill. Och helst gör jag saker som går mot de allmänna normerna.

 

Utflykt till Styrsö

I fredags var jag på utflykt till Styrsö med morsan och farsan. Det var soligt och flera plusgrader ute och vid sådana tillfällen blir uppenbarligen mina föräldrar som tokiga. Ingen tid får spillas utan vi måste ut, ut, ut på utflykt. Inte mig emot. Jag tycker om utflykter. 
   Fast jag är inte överdrivet förtjust i att hela tiden behöva ligga ned och kolla upp i det blå. Därför bestämde jag att jag skulle sitta upp i vagnen. Jag ville ju se havet och vassen och båtarna och fiskegubbarna och flakmopparna och resultaten av kusingiftermålen.

Så här satt jag och spanade i vagnen.

Vi hittade en fin liten vik på den södra änden av ön där vi satte oss för att fika. Här har jag fotat den. Viken alltså. 

Farsan och jag klev ut i vattnet också. Det vill säga- farsan bar mig medan han själv trampade runt på sandbotten. Han kunde gå i vattnet för han hade på sig ett par goretex-skor. Även då slängde jag iväg ett foto på mitt livs första tång och det fina mönstret i sanden. 

På lördagen sedan var vi bortbjudna på våffelkalas hos Hultarna. Det var jätteskoj! En sak var säker och det var att deras son hade mycket roligare leksaker än vad jag har. Jag vill ha roligare leksaker. Ge mig det.
   Då vi skulle gå hem ville jag inte vare sig ligga ned eller sitta upp i vagnen. Jag ville bli buren. Först fattade inte morsan och farsan vad jag ville, men jag skrek tills de förstod. Ibland vill man ha koll på allt man passerar. Farsan tyckte också det var en bra idé, hela vägen hem. Särskilt när jag kastade mig från sida till sida och blev extra tung. Man skulle kunna säga att jag visade dem vem som barn och vilka som är vuxna och vem som bestämmer. Det kan de ta med sig till tysk-läkaren nästa gång.