1-års kalas

I lördags hade morsan och farsan ordnat med ett kalas för mig. Jag fyllde ju för flera veckor sedan egentligen, men morsan tyckte inte att jag blev firad ordentligt då eftersom vi var på Kuba och ingen annan vi känner var där. Hon sa att jag var värd ett stort kalas. Fast egentligen ville nog morsan bara ha en massa presenter och saker. Inte mig emot.
   Helgen började med att farmor och farfar kom hem till oss. De gav mig presenter redan dagen innan kalaset. Föredömligt agerat, tycker jag. Sedan bråkade farmor med farsan och sa att han inte barnsäkrat lägenheten ordentligt. Farsan i sin tur skyllde på morsan.
 "Hon vill inte flytta runt på saker och så", sa han."Hon tycker det blir fult då".
   Jag tror jag börjar kunna se ett mönster över samspelet mellan vuxna...

På kalaset kom det massor av människor och jag fick massvis av presenter. Jag försökte hinna leka med så många av presenterna som möjligt, så jag hann inte med att underhålla gästerna så mycket. Det fick morsan och farsan göra åt mig. Det borde de ju kunna klara av tänkte jag, eftersom båda har sådana där prat-jobb.

Morsan hade ordnat med kakbuffé och tvingat farmor, mormor och gammelmoster att baka kakor och bullar. Farsan åkte på att tillverka tårtorna. Han var mycket stolt över det kubanska temat.

Svart och rött som 26 juli-rörelsen och två tårtor som liknade den kubanska flaggan men också loggan för CDR. Han håller alltid på den. Aldrig kan han bara slappa till det. Vi skulle också spelat kubansk musik på kalaset, men glömde den lilla detaljen cd-spelare. Här är förövrigt jag och morsan på Kuba:

Hur som helst fick inte jag äta så mycket av vare sig kakor eller tårtor. Bär och grädde var allt jag fick. Nu gjorde inte det så mycket. Jag hade skoj ändå.

Farsans första föräldradagar

Helt plötsligt en morgon (i måndags) så vaknade jag utan att morsan låg i sängen. Allt som fanns där det brukar ligga en morsa var två kuddar och ett täcke. Tydligen ska jag nu tillbringa dagarna ensam med farsan. Någon kunde ju åtminstone ha förvarnat mig.
   
Måndagen började med frukost och att jag plockade upp en liten ostbit som hängde i farsan skägg. Den åt jag upp. Sedan såg jag till att han fick dricka sitt kaffe kallt. Jag ville gå runt runt i lägenheten hållandes honom i händerna. Jag kan ju gå rätt bra själv, men ibland vill man ha sällskap ändå. Under frukosten och medan vi gick runt lovade farsan att vi skulle dra iväg och shoppa saker till mig dagen till ära. Fast då ringde telefonen och farsan drog in sitt löfte på 0,1 sekunder. Istället för saker så fick vi besök. Inget uppbyte om man säger så.  
   Men det var rätt trevligt ändå. Medan farsan satt och snackade sommaren, Kuba och den kommande hösten med miss E så snodde jag nappen från hennes son och försökte förstå mig på vad han höll på med där på golvet. 
   "Han försöker krypa, men kommer inte framåt", förklarade miss E samtidigt som hon skrockade lite.
   Jaha. Där ser man. Jag passade på att ta några stapplande steg för att visa vem som är äldst. Mest ändå så krävde jag att bli buren av miss E- Kuba stylish.

Efter detta besök gick vi själva iväg på besök, hem till han som är född på samma dag som jag och hans mamma. Där fortsatte jag min lek med att sno napp. Jag blev också avundsjuk på hans fina leksaker och sångbok, men insåg att det skulle bli svårt att snatta med mig något hem utan att det märktes. Dessutom blev jag ju bjuden på både russin och kex. Då får man vara lite snäll tillbaka.  

Tisdagen började med att jag såg till att farsan fick dricka sitt kaffe kallt igen. Tror jag ska göra det till en vana, han blir inte så nöjd då nämligen.
   Dagen fortsatte med att farsan drog fram dammsugaren för att städa av lägenheten och jag bestämde mig för att ha en praktisk lektion i att allt jobbande inte måste vara effektivt utan kan vara roligt istället. Farsan höll inte med. Det hindrade nu inte mig från att stänga av dammsugaren, dra ur sladden, hålla i munstycket och klättra upp på dammsugaren och ramla ned. Aj.
   Sedan fick jag min första utskällning av farsan. Medan han gick på toaletten passade jag nämligen på att banka med den stora spegeln mot väggen. 
   "Nej", ropade han, "Gör inte så!". 
   Varpå jag bankade hårdare. Eftersom han för tillfället var lite upptagen kunde han inte göra så mycket annat än att fortsätta ropa nej. Det var skoj tycker jag, att höra farsan skrika.

Denna fick jag inte banka med. Man kan tydligen få den i huvudet.

På eftermiddagen gick jag på mitt första besök hos tandläkaren. Där fick jag inte träffa tandläkaren, utan enbart en tandskötare. Nu var inte det så lite. Jag gillade henne, så pass att jag satte mig i hennes knä. Det var tydligen väldigt ovanligt, de flesta ungar brukar vara blyga. Vi fick information om hur mina tänder ska skötas och så. Hoppas farsan lyssnade för jag gjorde det då inte. Jag har förövrigt sex stycken tänder nu, alla vassa.
   Så fort vi kom hem från besöket så plockade farsan fram tandtråd till sig själv. Allt för att spela bror Duktig.

Att vara ett turistande barn på Kuba

Jag måste säga att Kuba levererat. Jag har nämligen varit väldigt omtyckt där. Vart vi än gick eller stod så blev jag oerhört uppmärksammad. Folk slog ut med sina händer, slängde iväg kyssar och ropade "Mi cielo". Mest kvinnor förstås, men också män och barn. Ibland ville de bära på mig också. Ganska ofta faktiskt. Det gällde främst serveringspersonal på caféer och restauranger, de bar runt på mig och visade en massa saker. Jag har sett fler kök på Kuba än vad morsan och farsan någonsin kommer att få se. Den första veckan i Havanna blev jag så omtalad att folk ropade mitt namn när vi spatserade runt i kvarteren närmast vårt casa. Sånt gör gott för självförtroendet. Farsan påstår att jag i genomsnitt dragit igång tre ägglossningar per dag. Han blev extra road när det var unga par som gullade med mig. Han säger att han kunde utläsa både glädje och skräck i killens ögon. Glädje för att han då visste hur kvällen troligen skulle sluta, fast skräck för att han också förstod vad själva syftet med det avslutet skulle vara. Morsan å andra sidan säger att farsan vulgariserar min popularitet med sistnämnda kommentar.

Det finns en viss oro hos mina föräldrar att jag införskaffat mig fula vanor på Kuba. Inte mitt fel i så fall. Jag kan inte rå för att folk ville bära på mig så fort jag tittade, log mot dem och sträckte upp armarna. Nu vill jag att det ska hända hemma i Sverige också. Morsan tror inte det, säger hon. 
   Jag kan heller inte lastas för att jag vant mig vid att sova mellan morsan och farsan hela natten. Nu vill jag nog fortsätta ha det så. Tills jag blir tonåring. Inte heller mitt fel att jag blivit avvänjd bilbarnstol. Jag har aldrig gillat att sitta i en sådan och nu när jag vant mig vid kunna klappa föraren i nacken ståendes i morsans eller farsan knä vill jag fortsätta ha det så.
   Farsan säger att jag blivit en bebis-diva och att han hoppas att jag kommer växa ifrån de barnsliga ovanorna illa kvickt.
"Det där håller ändå inte i längden", säger han. "Det är bättre du koncentrerar dig på att börja prata så någon annan än du själv förstår vad du säger".

En sak som var riktigt svårt att förstå sig på var de två olika pengasystem de har på Kuba. En valuta mer för kubaner och en mer för turister kan man säga. På vissa ställen och för vissa saker kan man inte betala med den ena valutan och på andra ställen och för andra saker kan man inte betala med den andra valutan. En av valutorna kallas för Moneda National och den valutan som turister kan växla till sig på bankerna heter convertible pesos och avstavas CUC$. Ibland då man frågade vad något kostade kunde de svara:

"It´s five CUC$".

Det tyckte farsan var roligt varje gång eftersom det då lät som om de sa något som betyder något helt annat på svenska. Vissa barnsligheter växer man tydligen aldrig från vad det verkar.



  

Hemma igen

Igår så kom jag hem till min lägenhet igen. Det var väldigt skojigt att återse Osborne och de andra pajsarna som håller till i lådan med leksaker! Det var inte lika roligt att behöva bli påtagen byxor och tröja när vi gick till affären dock. Jag protesterade lite då. Jag har blivit väldigt duktig på att protestera under resan till Kuba. Ibland när morsan och farsan vägrar göra som jag vill skriker jag högt, lägger mig platt ned med huvudet mot marken, kastar saker och försöker bitas så hårt jag kan. Man måste liksom redan från början sätta agendan mot sina föräldrar.

På planet hem räknade farsan ut att jag i dagsläget befunnit mig på Kuba i 1/6 av mitt liv. Det är onekligen lite lustigt. Den närmsta tiden kommer jag posta lite saker jag skrev under resan men som farsan vägrade att lägga upp. Enligt honom så var det för jobbigt att köa till de få publika datorer med uppkoppling som fanns, så då får det bli några tillbakablickande inlägg nu istället. Det gick förvisso bra att springa iväg till ett internetställe då han skulle kolla upp olika romsorters kvalitet den sista veckan. 
"Det är viktiga köp på gång", sa han med eld under sulorna på vägen till stället.

Synd för farsan så fanns det inga speciella kort som man måste ha för att kunna surfa att köpa. Inte där och inte någon annanstans och inte någon annan dag. Han fick till att handla sin sprit på chans istället. Morsan och jag enades om att sådant där beteende är mer gubbigt än gråa skäggstrån och att det tillsammans med cigarrköp måste betraktas som klyschgubbigt. Farsan är en klyschgubbe.

    

Farsan, va...

Den sextonde juli valde jag att uttala mitt första ord. Jag gjorde det en morgon i en ranglig dubbelsäng i staden Cienfuego på Kuba. Jag petade på farsan och sa pa-pa. Jag sa det två gånger så att budskapet skulle nå fram. Morsan och farsan blev själaglada.
   Egentligen kan man tycka att morsan borde ha fått första ordet, men det är lite krångligare att saga ¨morsan¨. Och egentligen förtjänar inte farsan att bli vurmad för. Se bara:

Farsan, va- vilken stolle. Den femte juli skulle vi flyga till Kuba och vi hann bara ut till Landvetter innan han strulade till det. Det var vid in-checkningen av allt bagage som hans knasigheter kom i dager.
¨Men, detta pass gick ju ut i mars¨, sa kvinnan bakom disken.
Farsan blev kritvit i ansiktet.
¨är det sant?¨´ hasplade han ur sig, innan han fortsatte med ett försiktigt ¨Hur gör vi nu?¨.

Flygkvinnan fann på råd och kontaktade folk via telefon och de trodde det skulle funka med ett provisoriskt pass. Problemet var bara det turistkort som de skrev ut på konsulatet och som var kopplat till passnumret. Skulle det funka med ett nytt pass? Farsan och morsan bestämde sig for att chansa. Sagt och gjort, snabbt till passpolisen och skaffa farsan ett rosa pass. Det kostade stress och 1000 bagis.
   Sedan satt farsan och oroade sig hela resan, det vill säga i runt 15 timmar. Som om han inte nojat tillrackligt redan innan själva resan. Konstigt att all stress över packning inte gjorde att han kollade upp det viktigaste. Pengar och pass, pengar och pass. Till och med jag fattar det.

Framme i Havanna fick jag och morsan gå först över gransen. No problemas. Det blev en spänd väntan på farsan... som till slut kom fram bakom en dörr med ett smajl på lapparna. Vi var inne!

Åker till Kuba

Nu är det äntligen dags för den där semesterresan som morsan och farsan har laddat så mycket inför. Riktigt tidigt i morgon bitti, eller kanske snarare mitt i natten, så ska vi ut till flygplatsen för att flyga till Kuba. Där ska vi vara hur länge som helst. Heja Kuba!

Jag gissar att jag inte kommer uppdatera här så mycket under tiden vi är på Kuba. Det gör inte så mycket för jag lovar att knäppa en hel del foton att lägga upp här sedan, när jag kommit hem. Foton är kul. Det är också kul att det är 30 grader varmt på Kuba och att farsan ska bära mig på ryggen hela tiden. Jag ska helt klart fota den ryggen.

Både morsan och farsan är lite nervösa inför den här resan. De säger att det är mitt fel. Att det är på grund av mig som de har packningsbekymmer, att de inte riktigt vet hur allt ska gå. Jag fattar inte det. Jag är ju hur enkel som helst att tillgodose. Mina behov är rätt små alltså. Ge mig lite vatten, ge mig lite mat och ge mig lite kärlek så är saken biff. Skylla på mig sådär. Jag tror att de mest är nervösa för att de brukar glömma att packa ned en massa bra saker att ha. Det är i alla fall vad mina öron lyckats snappa upp att de sagt. Och att de är osäkra på om de kan fixa nya grejer på Kuba.

Jag är hur som helst inte ett dugg nervös. 

Ge mig den tillbaka

Den senaste tiden är det nästan som att vi bytt roller, jag och mina föräldrar. Deras vanligaste ord till mig är numera "Ge mig den". Farsan sa det senast för några minuter sedan då jag började banka hans urdruckna kaffekopp mot soffbordet. 
"Nä, ge mig den", sa han lite surt.

Jag tror att han bara var avundsjuk på att jag hade roligt medan han gjorde typiska vuxen-tråk-saker som att läsa tidningen på datorn och samtidigt titta på morgon-TV. Sedan sa han det igen när jag drog ur internet-kabeln från datorn och igen när jag greppade tag i fjärrkontrollen till TV-apparaten. Vilket tjat.

Sedan kom morsan ut ur sovrummet och det första hon gjorde var att säga "Ge mig den" och plocka ut det använda plåstret jag hade stoppat i munnen. Även hon alltså. Men jag ville ha plåstret i munnen och jag ville trycka på fjärrkontrollen och bita i kabeln. Mest av allt ville jag banka med kaffekoppen. Ge mig den tillbaka.

Plåstret hade jag förövrigt på mitt vänstra pekfinger som fick sig ett skärsår då jag pekade lite för mycket på undersidan av en mikrovågsugn. Det var ett fint litet snitt som uppstod och blodet rann på rätt bra. Hade jag haft lika lite blod i mitt finger som morsan i ansiktet då hon upptäckte mitt tillstånd hade jag däremot inte blött något alls. Morsan tuppade nästan av. Det är uppenbarligen inte henne jag ska vända mig till i framtiden när jag slagit mig. Jag får gå till någon annan. Grannen kanske.