Lämnad med morsan

I nästan en hel vecka så har jag varit helt utlämnad till morsan eftersom farsan drog iväg till de norska fjällen för att utbilda sig. Det har gått över förväntan bra att vara själv med henne. Inför det hela var jag ganska nervös. Det händer så lätt att man tröttnar på den ene föräldern när det inte går att byta ut den mot den andra. Man känner sig liksom låst och bunden. 
   Jag hade dock tur med planeringen för veckan. Morsan fick nämligen några besök och hon var också iväg ett par gånger för att äta middag och köra bil. Det gjorde nog gott för vårt umgänge. Fast, bara så hon skulle fatta vem som drar i trådarna, så ställde jag till med små scener så att hon fick hasta hem i förtid. 

Sedan kom farsan hem och det var skoj! Han bubblade på om skidåkning och 20 minusgrader och is i skägget. Han verkar alltid lite gladare än vanligt när han kommer hem från Norge. Det måste bero på att han är glad att träffa morsan och mig igen. Jag tror det. 
   Gubben fyller år snart så vi firade honom i helgen, med presenter och ett restaurangbesök. Jag bestämde mig för att vara oerhört artig, så jag sov mig igenom hela middagen och vaknade till först när de drack kaffe. Jag ville känna lite på stämningen. Sedan visade det sig att morsan pröjsade kalaset med mitt barnbidrag. Det är ju mina pengar. Ge mig dem.

Jag har också fått min andra vaccination. Jävla dem.

Lämnad med farsan

De två senaste dagarna har jag varit helt utlämnad till farsan eftersom morsan varit iväg på utbildning. Jag var lite orolig först, för man vet liksom aldrig var man har farsan, men det har visat sig gå rätt bra. Inga katastrofer har inträffat, det har inte ens blivit någon så kallad situation när det varit dags för mat. 
   Sedan kan man väl summera det hela med att de två dagarna rann iväg snabbt som satan, åtminstone i relation till hur långa de kändes på förhand. Vi åt, lekte och slappade. Ja, och så var vi ute och promenerade. Det är något som de kan mina päron- gå. Alltså, hur gammalt får man lov att uppträda?  

I vilket fall så hade farsan bestämt att vi skulle ut och gå med miss E och hennes son. Ut i skogen skulle vi, med vagnar och allt. Tidigare erfarenheter av gyttja och uppförsbackar fulla av sten och rötter är inget som avskräcker farsan. Det är ju knäppt. Att dessutom lura med sig andra på sina egna bravader... Nu verkade de vuxna ändå rätt nöjda, där de gick och pratade om hur vackert det är i skogen. Som vanligt såg jag inte mycket mer än detta:

Jag fick höra desto mer. Då menar jag inte att jag fick höra en massa intressanta saker (som man hade kunnat tro). Jag menar att jag blev så gott som lomhörd av volymen på pratet. Nästan så jag tror att de är döva de där två. Åtminstone nån av dem.
   Förutom himlar och trädtoppar är väl farsan den enda jag fått se den senaste tiden. Lite tjatig syn och dessutom är han så kantig och yvig så jag blir alldeles trött i ögonen. Morsan är exempelvis mycket mer vilsam att titta på. Till slut blev jag tvungen att stänga av ett tag. Jag orkade knappt med honom. 

Låt mig slippa se bara för ett tag.

Fast nu är det över. Jag överlevde och det med både hörsel och syn i behåll. Jag är nog en sån där överlevare. 

 

Gerillaträning

I lördags så bar det iväg ut till skärgården för en vintrig utflykt. Det var så morsan och farsan hade bestämt. Ut i blåsten och kölden bara. Farsan kallade det hela för gerillaträning.

"Vi ska kolla om du är ett partisan-ämne", sa han innan vi for. "Ifall du är att lita på den dag din insats kommer att behövas som bäst."
   Vilket snack det är på den. Bara för att han och morsan bestämt att de skulle testa att bära mig på ryggen så ska han leka gerillakrigare. Morsan sa att det var träning inför sommarens semester. Det lät liksom mer troligt. Så här ser bäranordningen ut:

Jag gillar den inte. Det var skumpigt och obekvämt. Jag kastades fram och tillbaka och från sida till sida varje gång den som bar mig tog ett steg. Skit var det. Jag blev tvungen att säga ifrån å det bestämdaste, det vill säga med att skrika högt och länge. Då blev farsan ledsen och suckade något om att jag skulle avslöja det hårt kämpande partisanförbandet på momangen. Inte var jag något ämne för den väpnade kampen inte.

För att inte farsan skulle bli alltför nedslagen så gav jag projektet en chans till efter att morsan och farsan käkat och druckit kaffe. Då satt jag på morsans rygg och passade på att knäppa detta foto:

Det var fortfarande skit. Dessutom riktigt kallt. jag kan inte förstå att man gav sig ut till havsbandet mitt vintern. Är det någonstans det är blåsigt och kallt så är det väl där? Jag skrek mig till slut fri från fortsatta försök denna dag. Istället fick jag sitta i min invanda baby-björn. Den är bättre.

Vi vandrade förbi ett helt gäng får som gick och mumsade i gräset. Men det var tydligen inte tillräcklig mat för dem, för det kom en tant med mat i en påse och ropade till sig alla får. De var inte sena att hörsamma henne. Alla utom detta får:

Det förstod inte riktigt vad som hände. Hon sprang fram till farsan och mig istället för till mattanten. Men vi hade ingen mat, inte ens en chokladbit. För att inte göra fåret ledset så pekade jag ut tanten åt det. Du behöver inte tacka mig, fast du får såklart om du vill, bara du lammnar oss, sa jag och skämtade till det. Fast jag är tveksam till om jag lyckades artikulera mig tillräckligt så morsan och farsan kunde uppfatta ordvitsarna.

Undrar förresten vart vi ska på semestern om de nu tänkt att jag ska sitta sådär på deras ryggar? Vad är det de kokar ihop, de där två? Nu vet de i alla fall att jag kan skrikförstöra alla deras planer.


 

Fredag den 13:e

Idag är det den stora otursdagen säger folket på gatan. Jag har inte märkt något av det. Tvärtom så har det varit en extra bra dag. Det började med att jag fick leka en massa med min julklapp Kalle Fluga:

Han är fin han- Kalle Fluga

Sedan visade det sig att farsan inte skulle iväg till jobbet så vi har fått hänga en hel dag tillsammans. Medan morsan drog iväg för att träna gick jag och farsan och en kompis till honom och hennes son på långpromenad i det fina vädret. Vi sägs vara födda på samma dag, sonen och jag. Aldrig får man vara helt unik. Typiskt... men han verkar duga, fast han inte är en fluga.  

Den senaste veckan har jag börjat äta in mig på vuxenmat. Jag har smakat på potatis och på palsternacka. Det är sannerligen inte så lätt att svälja ned skiten, jag brukar spotta ut hälften av det jag får i munnen. Ibland av misstag och ibland med vilje.  Det som slinker ned smakar rätt bra och ger mig fina energikickar. Jag känner mig starkare. Så pass att jag börjat försöka mig på att krypa. Jag är riktigt duktig även om jag inte lyckas förflytta mig framåt något nämnvärt. Farsan säger att jag ser ut och låter som en sälunge, såväl från mun som från bak. 

  Att sådant ens måste kommenteras. Det är trots allt en fullkomligt naturlig följd av att man tar i av all sin kraft. Jag låg ju dessutom på magen.    

I veckan som var så köpte morsan mig en hoppgreja. Den är väldigt skoj! Där sitter jag medan morsan och farsan fixar i köket. Men trots dess fördelar så tro inte att jag inte fattar den gemene baktanken att de liksom röjer undan mig för att bli av med mig. Men jag går med på det eftersom jag också får vara i fred på det sättet. Nu vill jag ha mera grejer. Ge mig det.

Sicket ståhej

Då har jag avverkat mitt första årsskifte också. Hela den här grejen med nyår och raketer och tjoande vuxna överraskade mig en hel del. Jag såg det inte komma. För mig var det som en vanlig lördag (typ min fjortonde i ordning) då jag vaknade för dagen. Vid lunch kunde jag heller inte skönja att dagen var speciell på något vis. Det var först då en massa löst folk började droppa in i min lägenhet tidig kväll som jag förstod att något var på gång.
   
"Vuxenfest", tänkte jag, "de tycker jag om". Men varför hade inte morsan och farsan sagt nåt? Man vill ju hinna göra sig fin innan gästerna kommer. Nu löste jag det genom att bajsa utanför blöjan vid inte mindre än två tillfällen, så att jag fick göra några, lika naturliga, som grandiosa klädbyten under kvällen. Vägen till förfinad skönhet är kantig och hård...

Kvällen förlöpte på ungefär samma sätt som mina tidigare vuxenfester. Folket pratade och pratade, de åt och åt och jag fick min beskärda del av strålkastarljuset. Jag gillar det verkligen! Det var bara vid ett kort ögonblick som jag lackade ur en smula och kände mig tvungen att skrika till. Det var lite väl mycket tjôt just då och jag ville ha det lite lugnt omkring mig. Då tog morsan tag i det och lät mig ligga i min spjälsäng och slagga. Där låg jag sedan under själva tolvslaget. Jag förstod att något hände då eftersom det smällde så många raketer utanför fönstret. Morsan och farsan trodde nog att jag sov mig igenom hela det skeendet, men jag låg vaken och drömde om kommande nyårsaftnar då jag ska smälla bomber och grejer. Oj, vad jag ska smälla.

Där och då förstod jag att det inte var en vanlig lördag, men det var först dagen efter som jag förstod att vi enligt någon konstruerad tidsmall gått in i ett nytt år. Ett sådant ståhej för en påhittad grej.