En helg utan morsan

När jag vaknade på fredagsmorgonen berättade farsan för mig att morsan dragit till Stockholm över helgen. Det skulle tydligen bara vara en farsa hemma för mig att umgås med. Inget avbrott från vanliga vardagen den helgen alltså, lite tråkigt kan man tycka. För att liva upp det hela lite bestämde jag mig för att bete mig något annorlunda mot vad jag brukar. Jag gick all-in på att inte släppa farsan lös en endaste centimeter. Ställde han sig vid spisen för att laga mat krävde jag att få hänga på hans arm. Satte han sig för att äta eller dricka kaffe drog jag honom i armen och skrek tills han följde med mig dit jag tog honom, vilket oftast var till ytterdörren så jag kunde pilla på dörrkiken. Försökte han att diska klängde jag på hans ben samtidigt som jag tjöt. Jag var som en igel.

De enda gångerna jag lät honom vara lite i fred var då vi hälsade på farbror Henko och då mina kusiner kom på besök. Då lekte jag hellre med dem. Farbror Henko gjorde en massa skojiga miner och lät mig spela på hans datorskärm. Grejer som inte farsan håller på med. Fast som han borde. Kusinerna vågade inte göra annat än att följa mig då jag drog dem i armarna. Jag äger dem.
   Men mest av allt äger jag alltså farsan. Efter den här helgen tror jag inte att han kommer moppsa sig så mycket i framtiden. Han kommer nog vara lite mer foglig. 
   Inom kort ska jag även straffa morsan för hennes frånvaro. Jag ska bara lista ut något raffinerat först.      
  
 

Stilikon och grejer

Nu är man mitt uppe i november och det börjar bli kallt ute. Farsan har inte mycket tolerans för kyla och regn har jag märkt. Det blir ett himla gnäll så fort inte solen lyser, vilket är typ hela tiden, och ibland gnyr han även om solen är framme. Det närmsta halvåret kan nog bli skoj... not.
   Inför ännu kallare dagar så provade morsan och farsan ifall jag passade i en overall som jag fått. Det gjorde jag. Jag tyckte den var riktigt skön. Tror att jag till och med njutit av dess sällskap om det inte varit för farsan som satte igång att håna mig så fort vi kommit utanför dörren.

  "Snygga färger på din overall", smädade han.
Sedan gick han och låtsades att jag inte var hans barn utan bara någon han lånat. När vi var inne i en butik brände han även av några foton på mig, samtidigt som han snackade på om Americas next top model och stilikoner och grejer.
  "Vilka färger!", upprepade han, "Och mönstret!". 

Jag lackade till slut ur. Efter att vi fortsatt promenaden med fem minuters gång så började jag skrika och vägra att sitta kvar i vagnen. Farsan tvingades helt enkelt till att bära mig hela vägen hem. Det tog ungefär 25 minuter och efter dessa minuter var det jag som var sprallig och han som blev lite gnällig.

Min nyaste grej annars är att jag klättrar på allt jag kommer åt. En favorit är att dra fram en lite stol jag har där hemma och klättra upp på den och att från den försöka klättra vidare upp på andra möbler. Jag tycker också om att ställa mig upp i stolen och liksom småhoppa med armarna i luften. När jag gör så kommer farsan snabbt springande med orolig blick. Det är skoj. Jag har dock ännu inte vågat göra det när morsan är hemma. Hon skulle nog få hjärtstopp då. Det kan hon gått vänta med att få i några år. Tills jag har ännu bättre kontroll på farsan i alla fall.

Klätterstolen.

 

 

Leka lekar

Idag känner vi oss lite krassliga farsan och jag så därför håller vi oss inomhus och softar. Annars är att leka lekar det bästa sättet att spendera sin tid på. Jag försöker göra det hela tiden. Ibland får jag med mig farsan på tåget också. Det enda är att han är lite fantasilös när det gäller lekandet. Lite konservativ sådär. Han ska alltid dra iväg mig till lekplatser och liknande. Jag behöver ingen särskild plats för att leka, jag kan leka överallt. Särskilda platser är för töntar.
   Här är ett foto på mig då jag drar iväg längs med den  fotbollsplan som kallas Gröna vallen. Borta vid träden ligger den lekplats dit farsan hade tagit mig. Jag sprang därifrån.

Någon dag senare tog han mig till en annan lekplats. Jag lämnade den också.

Jag kan inte nog poängtera att en inte behöver en massa fancy gungor och rutschkanor och grejs för att ha kul. En av mina roligaste lekar har till exempel varit den då farsan har på sig mina strumpor. Crazy stuff.

Nu är det höst igen

Mina föräldrar håller på att rusta sig och mig inför kommande årstider. De säger att de behöver förbereda sig mentalt på mörkret och kylan som smyger sig på, men för min del handlar det om att köpa nya och varma kläder. Vattentäta ska de vara också för annars blir jag blöt. Jag behöver nya kläder- ge mig det.
  Jag har förvisso fått en ny tröja som jag tycker är en fräck sak med tåg, hus och båthamnar på.

Tröjan har även en tuff berg- och dalbana på sig.

Den får mig att tänka på tivolit jag och farsan besökte när vi var på Kuba medan morsan var iväg och dök. Ibland är det inte farten och nedförsluten som är det otäcka med berg- och dalbanor utan skrangligheten. Synd bara att farsan inte lät mig åka i den. Vilken fegis...

På Kuba behövde jag hur som helst inga kläder annat än för syns skull. Det var nämligen sommarsäsong i tropikerna. Ljuvligt.

 

Love bites

I morse skrek farsan åt mig. Han skrek högt samtidigt som han slog hårt i soffans armstöd. Jag blev rädd och började skrika och gråta tillbaka. Är det verkligen okej att leva om på det sättet mot sin dotter? Som bara är 13 månader gammal? Jag tycker inte det. Allt jag gjorde dessutom var att smyga upp längs med soffbordet, på vilken farsan lagt upp sina fötter samtidigt som han drack sitt morgonkaffe, och hugga in på hans vänstra stortå. Jag bet ju inte ens allt jag hade. 
   Medan farsan tröstade mitt gråt försökte han skyla över sitt beteende med att han var tvungen att skrika och slå på något eftersom han dels inte kunde sparka, så som reflexen ville att han skulle göra, och dels för att han inte kunde mota bort mig eftersom han hade en full kaffekopp i ena handen. Vilket snack på den. Han var dum. Punkt. Dessutom vet han om att jag får en massa nya tänder och att de växer så det knakar om det och att jag därmed bara måste få bita i saker. Vuxentår är ju också de bästa betten, en härlig konsistens!

När vi inte kärleksbits eller gastar åt varandra leker vi roliga lekar som sig bör. Jag har hittat ännu fler dragsaker som farsan får dra längs lägenheten. Bland annat en fin-fin tax och en nyckelpiga. Men mest av allt har jag letat fram en vagn som går att sitta och bli skjutsad i. Här kan man se mig sträcka mig efter Beda, min svarta panter med gröna ögon:

Tänk- en solig dag.

Farsan tycker också att det är en rolig lek. Det säger han varje gång jag släpar fram vagnen från bakom en massa saker i rummet längst bort i lägenheten.
   "Ooh, du har tagit fram den roliga vagnen igen", säger han och sträcker på ryggen av pur glädje.

Ett järngrepp

Nu börjar jag få farsan dit jag vill ha honom. Han har mallat sig och sagt till alla han kommit åt att det är slappt att vara föräldraledig. Nu börjar han veta bättre.
   Igår när vi var ute på promenad ställde jag till med en riktig cirkus. Jag ville kliva nedför en stentrappa utan att farsan larvade sig och skulle hålla mig i händerna. Jag försökte vifta bort honom, men gubben gav sig ändå inte av. Självklart blev jag irriterad. Att inte respektera min vilja. Jag började skrika och tjuta. När farsan dessutom bar iväg med mig i ett fåfängt försök att finta bort min ilska genom ett miljöombyte fann jag det för gott att göra en markering. Jag slängde mig på backen och tjöt så att snoret sprutade ur näsan. I femton minuter höll jag på och jag kunde börja ana skräcken i farsans ögon. Han gillade inte läget.

När vi sedan kom hem letade jag upp en fin leksak som jag fick av morsan på min födelsedag:

Snigeln rör sig jätteroligt, som en mätarlarv, när man drar den i snöret. Roligast är det när någon annan går runt och drar i snöret så att jag kan titta på. Farsan var hygglig och gick med den flera varv runt lägenheten, fast efter ett tag började han pusta och klaga på att snöret var för kort och att han blev trött i ryggen . Så fort jag tittade åt ett annat håll försökte han smita iväg och ställa sig vid spisen istället. Jag ville att han skulle fortsätta dra snigeln, så jag började grina. Vips! så var han tillbaka och drog i snöret. Han vågade inte chansa på att jag skulle urarta igen. Jag har kopplat ett järngrepp.

På kvällen sedan letade morsan fram en till nästan likadan leksak med ett ännu kortare snöre, så idag har jag bett farsan att dra båda samtidigt:

Vi har gått en massa varv lägenheten. Jätteskoj tycker jag! Farsan pratade inte så mycket under tiden förutom något mutter om dålig kroppshållning. Han slutade i vart fall inte gå runt förrän jag bestämde mig för att leka med något annat, vilket jag inte gjorde i första taget. När han återtog sin plats i soffan undslapp han sig:
  "Dagar som denna älskar jag din mor extra mycket".
 

 

Parkbänksalkis

Efter att vi varit på Kuba i en knapp månad skulle morsan och farsan börja räkna ned dagarna och bestämma vad vi skulle ägna dem åt. Då visade det sig att det inte återstod två veckor av semestern utan istället dryga tre veckor. Kubaresan var alltså åtta veckor lång och inte sex veckor som de sagt hela tiden. Jag blir bekymrad. Först det där med farsan och hans pass och så kan de uppenbarligen inte ha koll på tiden heller. Hos vilka har jag hamnat egentligen?

Hur som helst hade vi alla vid det laget tröttnat lite på de kubanska städerna. Farsan sa att de var som ett Linköping utan en Filmstaden allihopa, bara väldigt mycket varmare. Mer ändå hade morsan och farsan hunnit tröttna på maten. De åt mest ostpizza och överkokt spagetti med tomatsås och ost. Ibland fick de tag på något annat och då jublade de. De jublade åt det lilla kan jag avslöja. På grund av dessa saker tog vi vår tillflykt till turistorten Varadero.
  "Där får vi i alla fall slappt häng", sa morsan och farsan i mun på varandra.

I Varadero så tog vi först in på ett billigt ställe som visade sig ha skitiga golv, trånga rum och livsfarliga eluttag. De sistnämnda bestod av stora hål som sladdarna och kontakterna hängde ut ur. Farsan försökte putta in sladdarna lite längre in i hålet så att jag inte skulle komma åt dem så lätt. Jag gillar nämligen att pilla på sladdar. Då smällde det till och det blev kortslutning och luktade lite bränt.
  "Så var det med det", sa farsan efter att han bestämt sig för att han nog inte fick någon stöt. 
  Sedan gick vi och checkade ut och tog in på ett hotell som skulle vara dubbelt så dyrt, men som visade sig kosta lika mycket. Där var eluttagen i prima skick och rummen stora och rena. Mycket nöjd med bytet sprang morsan till affären för att köpa vin att fira med. Hon köpte denna:

  "Det är så bra för den har inte kork och kan tillslutas enkelt igen", sa hon.
  Farsan blev inte imponerad och svarade att hon tänker som en parkbänksalkis.
  "Men, den var billig också", sa morsan, varpå farsan bara gav henne en menande blick.

För övrigt ger farsan uttryck för att han är rädd för att jag ska bli en sådan där parkbänksalkis. Han säger att det i så fall började på vår Kuba-resa eftersom jag så många gånger snattade sugrören från hans romdrinkar. Inte alltid hann han helt slicka rent dem.
  "Nåja", säger han, "du kommer nog i så fall välja en godare typ av alkohol än din mor i alla fall".