Uppklädd till max

Igår var jag på besök hos BVC igen för att vägas och mätas. Jag är uppe på 4,5 kg nu, så det rasar på i bra fart. Måste bero på alla de gånger jag väcker morsan under natten för att käka. Senaste natten åt jag hur mycket som helst. Man kan väl konstatera att mitt midjemått växte i ungefär samma takt som morsans goda humör krympte. Klar korrelation där. 

För att kompensera mitt något själviska beteende under natten bestämde jag mig för att klä upp mig till BVC-besöket. Jag tog därför på mig det finaste jag har, en tröja som farsan köpte till mig redan innan jag föddes, och som jag inte använt tidigare:

Jag medger att det inte är helt logiskt att jag kompenserar morsan genom att dressa upp mig för farsan. Fast då ska ni veta att morsan hjälpte mig med att matcha tröjan med ett par svarta byxor och vita strumpor. Hon gillart också. Ännu mer ologiskt är det ju att jag inte använt tröjan tidigare, men jag har varit tvungen att växa in i den först. Nu när jag mäter imponerande 39cm över bringan fyller jag äntligen upp kostymen.

   Farsan var mäkta stolt då vi trädde in på BVC. Han sprätte som en tupp.

"Jag bär henne", sa han till morsan och svängde upp mig på armen, samtidigt som hela hans uppenbarelse formligen skrek ut 'kolla här, kolla här'.

Tråkigt för honom så skulle jag vägas tämligen direkt efter att vi anlänt och då måste ju kläderna av. Så när några bekanta till honom dök upp i väntrummet så hade jag bara blöjan på mig. Jag märkte hur det ryckte i honom att plocka fram tröjan ur den väska han lagt den i, men det blev inte riktigt läge. Attans farsan, där missade du chansen att visa upp mig (och samtidigt en oerhört stereotypisk bild av manligheten).

GAIS got my back

Ge mig en anka

Då har det varit helg igen. Bara därför ville mina päron göra typiska vuxengrejer som att äta god mat, dricka ett glas vin på kvällen och gå på en promenad på dagen. De börjar allt bli rätt trötta av sig. Fast, det måste jag ändå medge, det är trevligt att gå ut och spatsera. Jag behöver ju inte ta så många steg heller. Det är inte ens nödvändigt för mig att vara vaken. Allra minst då farsan drog min vagn genom lerpölarna och uppförsbackarna i Änggården. Inget jag märkte något av direkt. Ansträngningen alltså.


Vi stannade till och drack en kopp kaffe vid Villa Belparc. Farsan snackade loss om att det brukade vara fullt av flamingos i dammen nedanför fiket och hur fina de var. Tänk att det alltid ska vara bättre förr, innan en annan haft chansen att uppleva något. Jag tycker ändå att änder och ankor är både bättre och finare än sånna dära flamingos. Det är bara att spana in fotot jag tog:

Där simmar en gräsand runt och äter av den gröna sörjan som täckte vattenytan. Den åt så att det smattrade i näbben, från höger till vänster. Påminde inte så lite om en gödselspridare. Jag tyckte den var väldigt skoj. Morsan tyckte det var konstigt att anden åt av det där gröna.
"De brukar ju vända upp stjärten och fånga fisk", sa hon. Oj, oj, vilken skeptisk blick hon fick av farsan då. Hon förstod genast att hon hamnat snett på den bollen och försökte korrigera sig.
"Eller jag menar smådjur och räkor och sånt", rättade hon sitt uttalande.

Farsan roades enormt av detta. Jag också. Men ännu mer farsan. Resten av dagen retades han hela tiden och undrade varför det inte fanns några räktrålare i de dammar där det kryllade av änder.
"Om det nu finns så mycket räkor där", skrockade han. Det är inte helt lätt att pröva tankar i hans sällskap.

Morsan lät sig dock inte bevekas helt utan googlade fram lite fakta om gräsanden. Hon fann att de är allätare och att de förutom växter även äter snäckor, skalbaggar, flugor, maskar och kräftdjur. De äter alltså djur och bland de djur som slinker ned finner vi kräftdjur.  

Farsan blev stum. Man tappar lätt talförmågan då man blivit satt på plats. Jag försökte låtsas som att jag inte skrattat med. Bäst att vara mer försiktig i fortsättningen... Men, vem hade kunnat ana att änder äter småkryp? Änder är väl mest kända för att käka kanelbullar trodde jag.

Jag tog även en bild då en anka vippade upp stjärten:

Den va fin! Ge mig den.

En månad

Idag har jag på datumet levt i en månad, 31 dagar, eller fyra hela veckor + tre dagar som man sa på MVC. Det har varit en bra månad om jag får säga det själv. Visserligen har den senaste veckan innehållit husrenovering i vårt hus. Fastighetsägaren bygger nya lägenheter på nedre plan och de borrar och hackar så det dånar i alla våra väggar, hela dagarna. Morsan har varit riktigt sne på skiten och tvingat ut mig i regn och rusk bara för att komma undan ljudet. Farsan har också varit arg och gormat om vilka idioter han tycker det är som planerat denna renovering (tydligen har de hållit på att renovera i omgångar istället för att fixa allt på en gång).

Den senaste veckan har även inneburit att farsan börjat jobba igen. Då är det tydligen lite känsligare det här med nattsömnen. Inget jag tagit någon direkt hänsyn till än så länge, kan man säga. Även om han är rätt trött då han kommer hem från jobbet så har han både tid och lust att leka med mig. Härom dagen lekte vi till exempel eremitkräfta:

Tidig söndag

Jag somnade rätt tidigt igår trots att det var lördag. Redan på eftermiddagen sov jag hårt och rejält. Därför så var jag ganska utvilad arla morgon idag. Utvilad och uttråkad eftersom både morsan och farsan envisades med att försöka sova. Till slut lyckades jag väcka båda två genom att fejka magknip med tillhörande skrik. Morsan tog mig först på promenad genom lägenheten. Det hade varit trevligt om inte hennes syfte med promenaden varit att försöka få mig att somna om. Jag ville ju inte sova. Så därför drog jag upp farsan ur sängen istället och fick honom att sätta på datorn och SVT-play. Jag hade lust att se Mia Skäringers show Dyngkåt och hur helig som helst, så jag sa åt honom att ge mig en tv-stund i soffan. Ge mig den, sa jag.

Sagt och gjort, vi bänkade oss i soffan. Det var bara det att jag somnade visst ett tag mitt i föreställningen (sorry farsan)och vaknade inte förrän Mia avslutade föreställningen med att sjunga en gammal Olle Ljungström låt. Det gjorde hon riktigt bra tycker jag, låter lite som Steget:

Farsan e tebaks

Igår kväll kom farsan hem från Oslo. Det var skojigt tycker jag, för han verkade så glad när han kom hem. Jag låg och sov en skön sömn i spjälsängen, medan morsan lagade varma mackor till sig själv och farsgubben, då han stormade in och lyfte upp mig. Sedan sprang han runt med mig på armen och tjôtade om hur fin jag är. Tror jag kan vänja mig vid sådana kommentarer. 
  Farsan tyckte jag hade växt under de fyra dygn han varit borta, vilket jag har. Han tyckte jag gått upp i vikt och blivit rundare om såväl kinderna som magen, något som också är sant. Mest av allt tyckte han att jag blivit stark i kroppen. Så sant som det var sagt! Stark som en björn är jag nu för tiden. Kan hålla uppe huvudet nästan själv.

Farsan påstod att han saknat mig jättemycket varje dag och att han inte tänkte åka till Bergen under helgen som det egentligen var planerat. Sagt och gjort, han stannar hemma med mig och morsan. Tur det, för det har helt ärligt varit lite öken med bara morsan. Hon har till exempel sjukat ned mig så att jag snorar som en gris. Inte vidare schysst alltså. Jag hade ju liksom planerat att jag aldrig skulle ha en snuvig natt i hela mitt liv. Det tog 19 dygn så sprack den planen och nu har jag snorat i lika många dygn som farsan varit borta. Dumma morsa!

Man får hoppas det blir lite ordning på torpet nu då, med farsan tillbaka. Inte så säkert dock, för han verkar ha tappat det lite då han var i Norge. Han spelar internationell och svänger sig med norska glosor här hemma. Saker och ting är visst göy och morsomt i hans värld numera. Jag tror han lyckats säga göy 22 gånger bara på en dag. Det är att överanvända en glosa det. Sedan tål det att diskuteras hur internationellt det egentligen är med norska. Jag har bara inte hjärta att påbörja den diskussionen med honom, det är nog bättre han får hållas i sin villfarelse. Han är ändå rätt göy när han håller på.

Farsan drar

Idag åker farsan till Oslo för att vidareutbilda sig i dagarna fyra, inte förrän på torsdag kväll är han hemma igen. Han lider svårt av separationsångest kan jag meddela. Hela dagen idag och hela dagen igår har han burit runt mig på mig så mycket som han bara hunnit. Han har tyckt alla mina rörelser, sinnesstämningar och handlingar varit extremt charmiga. 

"Åååh", har han sagt, när jag kravlat i hans armar. "Åååh ååååh!!!", har han utbrist då jag putat lite med läpparna. 

Farsan blir löjligt rörd då jag försöker härma hans grimaser. Det är en rätt rolig lek faktiskt, jag roas mycket av farsans åmande. 

Han försöker dölja sitt veka hjärta och sin separationsångest genom att skämta om att han nu, äntligen, får chansen att praktisera lite frånvarande föräldraskap. Men i själva verket lider han över att behöva åka bort i några dagar. Det är bara fyra ynka dygn det rör sig om. Jag kommer knappt märka att du är borta (tror jag). Jag har sett igenom honom så mycket, va. Hela hans uppenbarelse skriker separationsångest. Jag kan se hålet i ditt hjärta farsan, hur det molar i ditt inre. Jag kan se hur du kommer att lida under tågresan upp till Oslo, men ändå hålla masken inför dina resekamrater.

Men, ta det lugnt, du är snart hemma igen. Jag finns här då och väntar på dig. 

Tredje helgen i mitt liv

Just nu genomlever jag den tredje helgen i mitt liv. Det är den tredje lördagen i mitt liv i dag. Efter denna dag kommer jag aldrig mer kunna säga "detta är den tredje lördagen i mitt liv" och efter helgen kommer jag aldrig mer kunna säga att jag befinner mig i den tredje helgen i mitt liv. Jag tycker det är lite sorgligt att tiden är så förgänglig, att dagar och stunder aldrig kommer åter. Hur ska man någonsin kunna förhålla sig till det? Spelar det någon roll vad man gör i nuet när nuet ändå bara kommer bli förpassat till dåtid?

Kanske jag skulle sluta upp med att vara vaken på nätterna när nästan ingen annan är vaken. Småtimmarnas stillhet väcker så många tankar om livet, döden och sammanhangen. Det är på något sätt lättare att leva och befinna sig i nuet då det finns en massa annat brus som upptar och stimulerar diverse sinnesfickor. Det tomma rummet kan ju göra vem som helst galen.

Tur då att mina föräldrar har svårt att sova någon längre tid när jag väl varit vaken ett tag. Går de inte upp av sig själva så stånkar jag ohämmat högt tills de tröttnar på att försöka sova. Ja, jag håller på med denna show ännu. 

   Väl vakna och igångsatta så brukar de kunna roa mig en hel del, vilket distraherar mig från att känna tidens flykt. Idag har till exempel farsan hunnit med att nästan snubbla över datorsladden när han sömndrucket släntrade genom lägenheten med mig på armen. Då fick jag chansen att snappa upp ett och annat nytt ord som jag ska plocka fram så fort tungan är redo att uttala ord. Sedan hann morsan med att spilla äggula över mig. Vilket kanske inte var så roligt i sig, men det var mycket underhållande att betrakta hennes dåliga samvete över att ha kladdat ned mig med spilld mat. Farsan drog vid tillfället något dåligt skämt om att jag var som en sådan där sushiflicka i Japan.

"Hon kan göra karriär som äggtjej", klämde han ur sig. "En levande serveringsbricka med olika slags ägg på."

Inte ett okej skämt farsan. Sexism kallas sådant.

Dagens roligaste var annars när farsan ansade sitt skägg. Han tyckte det var dags, särskilt eftersom han i morgon ska dra iväg till Oslo i några dagar. Då vill han se presentabel ut, säger han. Efter att ha uppehållit sig över toalettens handfat en stund kom han ut till morsan och mig för att visa upp sitt nyansade ansikte. Glad i hågen vände han sig till mig och sa att så här ser din pappa ut också ibland. Varpå morsan skällde ut honom. Han får inte klippa ned sitt skägg egentligen. Inte utan att be om tillåtelse i alla fall och aldrig för mycket. Inte en millimeter utan kontroll.

"Jag bestämmer la över min egen kropp", försökte farsan säga då.

Men, jag är ledsen herr farsa, det funkar inte så. Inte för snubbar som skämtar på andras kroppars bekostnad. Nu är det nog bäst du låter skägget växa yvigt igen.

 

Upphittat: en navel

Det är den sista delen av min navel som syns på bilden ovan. Jag tappade den igår. Eller, släppte den, menar jag. Tyckte det var hög tid att släppa på barlast och livlinor och gå vidare i livet. Morsan har hela tiden varit rädd för den lilla navelbiten och uschat sig och hatt sig då den kommit på tal. 

"Uffa! Va läskig!", har hon sagt, typ varje gång hon bytt blöjor på mig. Inte minst då den plötsligt låg där och skräpade för sig själv ojjade hon sig. "Ta bort den", sa hon till farsan. 

Jag passade på att göra mig av med naveltampen vid bästa möjliga tillfälle. Igår hade vi farmor, farfar och mormor på besök och alla satt samlade vid köksbordet. Farsan hade fjäskat till det genom att laga någon form av finmiddag med oliver och grönsaker och grejer. Morsan i sin tur slog till med ett storartat bakverk. Men det var ju inte maten som var i fokus under kvällen, utan det var självklart jag som var medelpunkten. Det var mig man pratade om, det var mig man höll om och det var mig man tittade på. Man kan knappast få ett bättre läge att så att säga bryta stämningen, så därför droppade jag naveln. Tyvärr var det väl bara morsan som reagerade med förfäran. De andra runt matbordet tog det väldigt soft, så jag uppnådde inte förväntad effekt. Farsan jublade till och med, men det var nog mest för att morsan äcklades. Skön snubbe, den... 

Hur som helst, och trots uteblivna reaktioner, så var det hela en oerhört symbolisk handling. Faktum är att så fort en människa föds så påbörjas barnets utveckling mot autonomi. Det kanske inte är så tydligt i början av livet, där jag ju faktiskt befinner mig för tillfället, men utvecklingen finns där kan jag lova. Efter att ha levt i symbios med morsan i ungefär tio månader så ökas nu avståndet lite för varje dag. Sånt är livet bara.

    Jag tror det är därför morsan varit så rädd för den skrumpnade naveln. Den sista resten av henne i mitt liv. Nu är äntligen min kropp bara min (och kommer så förbli så länge inte Kristdemokraterna får gehör för sin ruttna åsikter). Lev med det morsan, jag är jag och du är du. Längtar du tillbaka till den tid då jag befann mig inuti dig så får du la svälja naveln eller nåt.

Fast nu är jag hungrig, så nu får du leverera en amning. Ge mig den.

Tvåsiffrigt

Då har man hunnit fylla tvåsiffrigt också. Jag är över tio dagar gammal. Det är något av en milstolpe. Mina föräldrar har gått från att säga att jag är några få dagar gammal till en vecka gammal till dussinet fullt. Börjar kunna gamet nu. Jag vet hur dagarna ser ut. Allt börjar bli vant. Och då vet ju alla att det är dags för en förändring.

Jag har börjat vara vaken de timmar som vuxna människor generellt tycker det är göttigast att sova på. Ungefär vid halv tre på natten vevar jag igång. Sedan håller jag på fram till förmiddagen. Ligger någon av morsan eller farsan för nära i sängen tjoffar jag till dem med nävarna. Rakt i plyret bara. Jag sparkar ganska friskt också, men benen har jag inte fått någon koll på än så det blir uteslutande luftsparkar. Fast så fort jag kan så kommer jag nog lägga till en och annan känga i deras magar på repertoaren. Räcker inte detta kvadrupla boxande för att hålla dem vakna så ackompanjerar jag kickarna med ett överdrivet stånkande. Ungefär som vissa kvinnliga tennisspelare. Allt för att störa motparten.

"Ligger du och jollrar?", sa farsan i natt då jag väckte honom 02:38. Han lät söt på rösten och presterade sin mest inställsamma min. Den som betyder att han diggar mig.

Fyra timmar och ett par vandringar med mig i famnen runt lägenheten senare suckade han mest. Även morsan misströstade efter att dessutom hunnit amma mig två gånger, med tillhörande blöjbyten, under den tiden.

"Jag måste få sova. Kan inte du ta med henne ut till soffan?", vädjade hon till farsan.

Sagt och gjort, vi fick bege oss till soffan (eftersom farsan inte kunde med annat än att toffla lite). Väl i soffan somnade jag snabbt på farsans mage eftersom man måste vila upp sig efter ett väl genomfört nattpass. Jag måste säga att dygnen är bra mycket roligare nu än innan. Nu när jag kontrollerar dem in i minsta detalj, menar jag. Fattar inte vad jag höll på med innan. Bara lät dagarna passera utan att agera.

Fast mest av allt vill jag bara ha kroppskontakt när jag sover och den får jag effektivast i soffan. Morsan kallar mig till och med för kroppsråtta. Kroppskontakt rules- ge mig den.