Ont om tid i december

Jag har inte skrivit så mycket den sista tiden. Anledningen är att det har varit ont om tid. Det finns så mycket annat att göra. Igår till exempel drog jag så pass mycket i den julgran som morsan omsorgsfullt smyckat ut, så att den ramlade över mig. Där låg jag under plastbarr, insnurrad i en ljusslinga på en bädd av kulskärvor. Vem har tid att skriva då när sådant händer? Eller lust, för den delen.
   Senaste veckan har jag också bestämt mig för att köra på en helt annan dygnsrytm. Istället för att sova när natten är som mörkast så vill jag vara vaken då. I sisådär tre timmar. Jag har ställt min inre klocka på runt kl 03:00, en lagom tid att väcka morsan och farsan på. Jag har lite olika metoder för själva väckandet. Ibland skriker jag högt, ibland sparkar och viftar jag i deras ansikten och någon gång pratar jag lite charmigt och gulligt med dem. Den sistnämnda taktiken körde jag med farsan i natt. Jag klappade honom på skägget och bokstavligen bubblade ur mig information. Han blev jätteglad.
   "Det har blivit som en vana det här", sa han. "En mysig vana."
Jag nickade jakande samtidigt som jag blev buren ut till soffan framför tv:n. Farsan såg ändå något trött ut när han tillade:
   "När du blivit tonåring kommer du nog fatta ironi."

Irro... vad? tänkte jag. Jag förstår faktiskt inte alls det där snacket. Det borde vara lag på att prata till barn på ett språk som barn kan förstå. Eller vill förstå, för den delen.
   Natten är för kort för att sovas bort, även i december. Jag har ju så ont om tid ändå även utan en massa sömn.
  
 
   

Snö och skit

Nu är det vinter minsann. Det är alldeles väldigt jättekallt och det snöar konstant. Vet inte vad jag tycker om det direkt, men kanske vädret har potential. Enligt farsan ska vi ut och känna på snön i morgon. Då får jag mig en bättre bild av det hela för hittills har jag bara fått titta på snön från vagnen, vilket varit lagom skoj.
   Vi gick till Stadsmuséet idag tillsammans med Ruff och hans farsa. Medan vi stod nere vid entrén och väntade på att bli upplockade fick farsan höra några sanningens ord från en norrländsk gubbe. Fyra gånger sa han åt farsan att ta på mig en mössa eftersom det var kallt ute.
   "Här i Göteborg blåser det kallt från havet."
Jaså gör det det, svarade farsan. Det hade han aldrig kunnat gissa. Jag gillade gubben för han ville mig väl. Farsan förhöll sig dock avvaktande. 
   På muséet jagade jag alla äldre barn jag såg. De blev nästan lite rädda för mig eftersom de verkade tycka att jag knuffades. Jag ville ju bara kramas. Är alla sjuåringar så fega?

I helgen som var firade vi först morfar på hans 60-års dag. Jag var vaken till halvtolv. Ta mig tusan. Tårta åt jag också. Ta mig fan. Jag försökte också busa med mina morbröder, men de är tyvärr träiga som få. Nåja, de kanske växer till sig. 
   På söndagen var jag hemma hos mormor och bakade kaka. Morsan och farsan lämnade mig där och drog iväg på egna äventyr. Det gjorde mig ingenting, jag hade jätteskoj med mormor och kakorna. Fast jag straffade dem i alla fall genom att vara skrikig hela vägen hem och genom att hålla farsan vaken mellan 03-05 på natten. Det är kul att straffa. 

Pensionärsresa

Igår tog farsan ut mig till en lekplats. Det har han inte gjort på ett litet tag så det kändes fräscht kan man säga. Nedsläppt på lekplatsen följde jag min vanliga rutin: 
   Först gungade jag i 20 sekunder, sedan flörtade jag med någon annan unges morsa och grävde förstrött i sanden under någon minut för att slutligen springa bort från lekplatsen och ut på de fria ytorna bredvid. Härliga tider!

Förra veckan tog farsan med mig hem till hans föräldrar. Det är min farmor och farfar, fast de hela tiden kallar sig för mormor och morfar. Antagligen för att skapa förvirring. De lever ett pensionärsliv.
   "Det blir som att åka till Florida sånär som på vädret och husvagnarna", sa farsan i bilen på väg dit. Ja, redan innan vi svängt vår första sväng ut ur Majorna började han tugget. Jag förstod inte mycket av det snacket och valde att somna så fort jag kunde istället för att sedan sova nästan hela vägen fram. När jag vaknade var det första jag hörde farsan säga:
   "...och så finns det inga alligatorer". Som om han aldrig slutat prata. 
   Det visade sig dock att finns ankor där. Jag gillar ankor. Vi var iväg och matade dem, för det är sånt man gör när man hälsar på pensionärer och låter dem bestämma sysselsättningen. De fick korvbröd av oss. Jag åt också lite av bröden.

Det var roligt att leka med farmor och farfar, men bara så att farsan inte skulle börja tro att han skulle få den där nästan-Florida-semestern klängde jag extra mycket på honom. Det uppskattade han mycket. 

   

En helg utan morsan

När jag vaknade på fredagsmorgonen berättade farsan för mig att morsan dragit till Stockholm över helgen. Det skulle tydligen bara vara en farsa hemma för mig att umgås med. Inget avbrott från vanliga vardagen den helgen alltså, lite tråkigt kan man tycka. För att liva upp det hela lite bestämde jag mig för att bete mig något annorlunda mot vad jag brukar. Jag gick all-in på att inte släppa farsan lös en endaste centimeter. Ställde han sig vid spisen för att laga mat krävde jag att få hänga på hans arm. Satte han sig för att äta eller dricka kaffe drog jag honom i armen och skrek tills han följde med mig dit jag tog honom, vilket oftast var till ytterdörren så jag kunde pilla på dörrkiken. Försökte han att diska klängde jag på hans ben samtidigt som jag tjöt. Jag var som en igel.

De enda gångerna jag lät honom vara lite i fred var då vi hälsade på farbror Henko och då mina kusiner kom på besök. Då lekte jag hellre med dem. Farbror Henko gjorde en massa skojiga miner och lät mig spela på hans datorskärm. Grejer som inte farsan håller på med. Fast som han borde. Kusinerna vågade inte göra annat än att följa mig då jag drog dem i armarna. Jag äger dem.
   Men mest av allt äger jag alltså farsan. Efter den här helgen tror jag inte att han kommer moppsa sig så mycket i framtiden. Han kommer nog vara lite mer foglig. 
   Inom kort ska jag även straffa morsan för hennes frånvaro. Jag ska bara lista ut något raffinerat först.      
  
 

Stilikon och grejer

Nu är man mitt uppe i november och det börjar bli kallt ute. Farsan har inte mycket tolerans för kyla och regn har jag märkt. Det blir ett himla gnäll så fort inte solen lyser, vilket är typ hela tiden, och ibland gnyr han även om solen är framme. Det närmsta halvåret kan nog bli skoj... not.
   Inför ännu kallare dagar så provade morsan och farsan ifall jag passade i en overall som jag fått. Det gjorde jag. Jag tyckte den var riktigt skön. Tror att jag till och med njutit av dess sällskap om det inte varit för farsan som satte igång att håna mig så fort vi kommit utanför dörren.

  "Snygga färger på din overall", smädade han.
Sedan gick han och låtsades att jag inte var hans barn utan bara någon han lånat. När vi var inne i en butik brände han även av några foton på mig, samtidigt som han snackade på om Americas next top model och stilikoner och grejer.
  "Vilka färger!", upprepade han, "Och mönstret!". 

Jag lackade till slut ur. Efter att vi fortsatt promenaden med fem minuters gång så började jag skrika och vägra att sitta kvar i vagnen. Farsan tvingades helt enkelt till att bära mig hela vägen hem. Det tog ungefär 25 minuter och efter dessa minuter var det jag som var sprallig och han som blev lite gnällig.

Min nyaste grej annars är att jag klättrar på allt jag kommer åt. En favorit är att dra fram en lite stol jag har där hemma och klättra upp på den och att från den försöka klättra vidare upp på andra möbler. Jag tycker också om att ställa mig upp i stolen och liksom småhoppa med armarna i luften. När jag gör så kommer farsan snabbt springande med orolig blick. Det är skoj. Jag har dock ännu inte vågat göra det när morsan är hemma. Hon skulle nog få hjärtstopp då. Det kan hon gått vänta med att få i några år. Tills jag har ännu bättre kontroll på farsan i alla fall.

Klätterstolen.

 

 

Leka lekar

Idag känner vi oss lite krassliga farsan och jag så därför håller vi oss inomhus och softar. Annars är att leka lekar det bästa sättet att spendera sin tid på. Jag försöker göra det hela tiden. Ibland får jag med mig farsan på tåget också. Det enda är att han är lite fantasilös när det gäller lekandet. Lite konservativ sådär. Han ska alltid dra iväg mig till lekplatser och liknande. Jag behöver ingen särskild plats för att leka, jag kan leka överallt. Särskilda platser är för töntar.
   Här är ett foto på mig då jag drar iväg längs med den  fotbollsplan som kallas Gröna vallen. Borta vid träden ligger den lekplats dit farsan hade tagit mig. Jag sprang därifrån.

Någon dag senare tog han mig till en annan lekplats. Jag lämnade den också.

Jag kan inte nog poängtera att en inte behöver en massa fancy gungor och rutschkanor och grejs för att ha kul. En av mina roligaste lekar har till exempel varit den då farsan har på sig mina strumpor. Crazy stuff.

Nu är det höst igen

Mina föräldrar håller på att rusta sig och mig inför kommande årstider. De säger att de behöver förbereda sig mentalt på mörkret och kylan som smyger sig på, men för min del handlar det om att köpa nya och varma kläder. Vattentäta ska de vara också för annars blir jag blöt. Jag behöver nya kläder- ge mig det.
  Jag har förvisso fått en ny tröja som jag tycker är en fräck sak med tåg, hus och båthamnar på.

Tröjan har även en tuff berg- och dalbana på sig.

Den får mig att tänka på tivolit jag och farsan besökte när vi var på Kuba medan morsan var iväg och dök. Ibland är det inte farten och nedförsluten som är det otäcka med berg- och dalbanor utan skrangligheten. Synd bara att farsan inte lät mig åka i den. Vilken fegis...

På Kuba behövde jag hur som helst inga kläder annat än för syns skull. Det var nämligen sommarsäsong i tropikerna. Ljuvligt.

 

Love bites

I morse skrek farsan åt mig. Han skrek högt samtidigt som han slog hårt i soffans armstöd. Jag blev rädd och började skrika och gråta tillbaka. Är det verkligen okej att leva om på det sättet mot sin dotter? Som bara är 13 månader gammal? Jag tycker inte det. Allt jag gjorde dessutom var att smyga upp längs med soffbordet, på vilken farsan lagt upp sina fötter samtidigt som han drack sitt morgonkaffe, och hugga in på hans vänstra stortå. Jag bet ju inte ens allt jag hade. 
   Medan farsan tröstade mitt gråt försökte han skyla över sitt beteende med att han var tvungen att skrika och slå på något eftersom han dels inte kunde sparka, så som reflexen ville att han skulle göra, och dels för att han inte kunde mota bort mig eftersom han hade en full kaffekopp i ena handen. Vilket snack på den. Han var dum. Punkt. Dessutom vet han om att jag får en massa nya tänder och att de växer så det knakar om det och att jag därmed bara måste få bita i saker. Vuxentår är ju också de bästa betten, en härlig konsistens!

När vi inte kärleksbits eller gastar åt varandra leker vi roliga lekar som sig bör. Jag har hittat ännu fler dragsaker som farsan får dra längs lägenheten. Bland annat en fin-fin tax och en nyckelpiga. Men mest av allt har jag letat fram en vagn som går att sitta och bli skjutsad i. Här kan man se mig sträcka mig efter Beda, min svarta panter med gröna ögon:

Tänk- en solig dag.

Farsan tycker också att det är en rolig lek. Det säger han varje gång jag släpar fram vagnen från bakom en massa saker i rummet längst bort i lägenheten.
   "Ooh, du har tagit fram den roliga vagnen igen", säger han och sträcker på ryggen av pur glädje.

Ett järngrepp

Nu börjar jag få farsan dit jag vill ha honom. Han har mallat sig och sagt till alla han kommit åt att det är slappt att vara föräldraledig. Nu börjar han veta bättre.
   Igår när vi var ute på promenad ställde jag till med en riktig cirkus. Jag ville kliva nedför en stentrappa utan att farsan larvade sig och skulle hålla mig i händerna. Jag försökte vifta bort honom, men gubben gav sig ändå inte av. Självklart blev jag irriterad. Att inte respektera min vilja. Jag började skrika och tjuta. När farsan dessutom bar iväg med mig i ett fåfängt försök att finta bort min ilska genom ett miljöombyte fann jag det för gott att göra en markering. Jag slängde mig på backen och tjöt så att snoret sprutade ur näsan. I femton minuter höll jag på och jag kunde börja ana skräcken i farsans ögon. Han gillade inte läget.

När vi sedan kom hem letade jag upp en fin leksak som jag fick av morsan på min födelsedag:

Snigeln rör sig jätteroligt, som en mätarlarv, när man drar den i snöret. Roligast är det när någon annan går runt och drar i snöret så att jag kan titta på. Farsan var hygglig och gick med den flera varv runt lägenheten, fast efter ett tag började han pusta och klaga på att snöret var för kort och att han blev trött i ryggen . Så fort jag tittade åt ett annat håll försökte han smita iväg och ställa sig vid spisen istället. Jag ville att han skulle fortsätta dra snigeln, så jag började grina. Vips! så var han tillbaka och drog i snöret. Han vågade inte chansa på att jag skulle urarta igen. Jag har kopplat ett järngrepp.

På kvällen sedan letade morsan fram en till nästan likadan leksak med ett ännu kortare snöre, så idag har jag bett farsan att dra båda samtidigt:

Vi har gått en massa varv lägenheten. Jätteskoj tycker jag! Farsan pratade inte så mycket under tiden förutom något mutter om dålig kroppshållning. Han slutade i vart fall inte gå runt förrän jag bestämde mig för att leka med något annat, vilket jag inte gjorde i första taget. När han återtog sin plats i soffan undslapp han sig:
  "Dagar som denna älskar jag din mor extra mycket".
 

 

Parkbänksalkis

Efter att vi varit på Kuba i en knapp månad skulle morsan och farsan börja räkna ned dagarna och bestämma vad vi skulle ägna dem åt. Då visade det sig att det inte återstod två veckor av semestern utan istället dryga tre veckor. Kubaresan var alltså åtta veckor lång och inte sex veckor som de sagt hela tiden. Jag blir bekymrad. Först det där med farsan och hans pass och så kan de uppenbarligen inte ha koll på tiden heller. Hos vilka har jag hamnat egentligen?

Hur som helst hade vi alla vid det laget tröttnat lite på de kubanska städerna. Farsan sa att de var som ett Linköping utan en Filmstaden allihopa, bara väldigt mycket varmare. Mer ändå hade morsan och farsan hunnit tröttna på maten. De åt mest ostpizza och överkokt spagetti med tomatsås och ost. Ibland fick de tag på något annat och då jublade de. De jublade åt det lilla kan jag avslöja. På grund av dessa saker tog vi vår tillflykt till turistorten Varadero.
  "Där får vi i alla fall slappt häng", sa morsan och farsan i mun på varandra.

I Varadero så tog vi först in på ett billigt ställe som visade sig ha skitiga golv, trånga rum och livsfarliga eluttag. De sistnämnda bestod av stora hål som sladdarna och kontakterna hängde ut ur. Farsan försökte putta in sladdarna lite längre in i hålet så att jag inte skulle komma åt dem så lätt. Jag gillar nämligen att pilla på sladdar. Då smällde det till och det blev kortslutning och luktade lite bränt.
  "Så var det med det", sa farsan efter att han bestämt sig för att han nog inte fick någon stöt. 
  Sedan gick vi och checkade ut och tog in på ett hotell som skulle vara dubbelt så dyrt, men som visade sig kosta lika mycket. Där var eluttagen i prima skick och rummen stora och rena. Mycket nöjd med bytet sprang morsan till affären för att köpa vin att fira med. Hon köpte denna:

  "Det är så bra för den har inte kork och kan tillslutas enkelt igen", sa hon.
  Farsan blev inte imponerad och svarade att hon tänker som en parkbänksalkis.
  "Men, den var billig också", sa morsan, varpå farsan bara gav henne en menande blick.

För övrigt ger farsan uttryck för att han är rädd för att jag ska bli en sådan där parkbänksalkis. Han säger att det i så fall började på vår Kuba-resa eftersom jag så många gånger snattade sugrören från hans romdrinkar. Inte alltid hann han helt slicka rent dem.
  "Nåja", säger han, "du kommer nog i så fall välja en godare typ av alkohol än din mor i alla fall". 

1-års kalas

I lördags hade morsan och farsan ordnat med ett kalas för mig. Jag fyllde ju för flera veckor sedan egentligen, men morsan tyckte inte att jag blev firad ordentligt då eftersom vi var på Kuba och ingen annan vi känner var där. Hon sa att jag var värd ett stort kalas. Fast egentligen ville nog morsan bara ha en massa presenter och saker. Inte mig emot.
   Helgen började med att farmor och farfar kom hem till oss. De gav mig presenter redan dagen innan kalaset. Föredömligt agerat, tycker jag. Sedan bråkade farmor med farsan och sa att han inte barnsäkrat lägenheten ordentligt. Farsan i sin tur skyllde på morsan.
 "Hon vill inte flytta runt på saker och så", sa han."Hon tycker det blir fult då".
   Jag tror jag börjar kunna se ett mönster över samspelet mellan vuxna...

På kalaset kom det massor av människor och jag fick massvis av presenter. Jag försökte hinna leka med så många av presenterna som möjligt, så jag hann inte med att underhålla gästerna så mycket. Det fick morsan och farsan göra åt mig. Det borde de ju kunna klara av tänkte jag, eftersom båda har sådana där prat-jobb.

Morsan hade ordnat med kakbuffé och tvingat farmor, mormor och gammelmoster att baka kakor och bullar. Farsan åkte på att tillverka tårtorna. Han var mycket stolt över det kubanska temat.

Svart och rött som 26 juli-rörelsen och två tårtor som liknade den kubanska flaggan men också loggan för CDR. Han håller alltid på den. Aldrig kan han bara slappa till det. Vi skulle också spelat kubansk musik på kalaset, men glömde den lilla detaljen cd-spelare. Här är förövrigt jag och morsan på Kuba:

Hur som helst fick inte jag äta så mycket av vare sig kakor eller tårtor. Bär och grädde var allt jag fick. Nu gjorde inte det så mycket. Jag hade skoj ändå.

Farsans första föräldradagar

Helt plötsligt en morgon (i måndags) så vaknade jag utan att morsan låg i sängen. Allt som fanns där det brukar ligga en morsa var två kuddar och ett täcke. Tydligen ska jag nu tillbringa dagarna ensam med farsan. Någon kunde ju åtminstone ha förvarnat mig.
   
Måndagen började med frukost och att jag plockade upp en liten ostbit som hängde i farsan skägg. Den åt jag upp. Sedan såg jag till att han fick dricka sitt kaffe kallt. Jag ville gå runt runt i lägenheten hållandes honom i händerna. Jag kan ju gå rätt bra själv, men ibland vill man ha sällskap ändå. Under frukosten och medan vi gick runt lovade farsan att vi skulle dra iväg och shoppa saker till mig dagen till ära. Fast då ringde telefonen och farsan drog in sitt löfte på 0,1 sekunder. Istället för saker så fick vi besök. Inget uppbyte om man säger så.  
   Men det var rätt trevligt ändå. Medan farsan satt och snackade sommaren, Kuba och den kommande hösten med miss E så snodde jag nappen från hennes son och försökte förstå mig på vad han höll på med där på golvet. 
   "Han försöker krypa, men kommer inte framåt", förklarade miss E samtidigt som hon skrockade lite.
   Jaha. Där ser man. Jag passade på att ta några stapplande steg för att visa vem som är äldst. Mest ändå så krävde jag att bli buren av miss E- Kuba stylish.

Efter detta besök gick vi själva iväg på besök, hem till han som är född på samma dag som jag och hans mamma. Där fortsatte jag min lek med att sno napp. Jag blev också avundsjuk på hans fina leksaker och sångbok, men insåg att det skulle bli svårt att snatta med mig något hem utan att det märktes. Dessutom blev jag ju bjuden på både russin och kex. Då får man vara lite snäll tillbaka.  

Tisdagen började med att jag såg till att farsan fick dricka sitt kaffe kallt igen. Tror jag ska göra det till en vana, han blir inte så nöjd då nämligen.
   Dagen fortsatte med att farsan drog fram dammsugaren för att städa av lägenheten och jag bestämde mig för att ha en praktisk lektion i att allt jobbande inte måste vara effektivt utan kan vara roligt istället. Farsan höll inte med. Det hindrade nu inte mig från att stänga av dammsugaren, dra ur sladden, hålla i munstycket och klättra upp på dammsugaren och ramla ned. Aj.
   Sedan fick jag min första utskällning av farsan. Medan han gick på toaletten passade jag nämligen på att banka med den stora spegeln mot väggen. 
   "Nej", ropade han, "Gör inte så!". 
   Varpå jag bankade hårdare. Eftersom han för tillfället var lite upptagen kunde han inte göra så mycket annat än att fortsätta ropa nej. Det var skoj tycker jag, att höra farsan skrika.

Denna fick jag inte banka med. Man kan tydligen få den i huvudet.

På eftermiddagen gick jag på mitt första besök hos tandläkaren. Där fick jag inte träffa tandläkaren, utan enbart en tandskötare. Nu var inte det så lite. Jag gillade henne, så pass att jag satte mig i hennes knä. Det var tydligen väldigt ovanligt, de flesta ungar brukar vara blyga. Vi fick information om hur mina tänder ska skötas och så. Hoppas farsan lyssnade för jag gjorde det då inte. Jag har förövrigt sex stycken tänder nu, alla vassa.
   Så fort vi kom hem från besöket så plockade farsan fram tandtråd till sig själv. Allt för att spela bror Duktig.

Att vara ett turistande barn på Kuba

Jag måste säga att Kuba levererat. Jag har nämligen varit väldigt omtyckt där. Vart vi än gick eller stod så blev jag oerhört uppmärksammad. Folk slog ut med sina händer, slängde iväg kyssar och ropade "Mi cielo". Mest kvinnor förstås, men också män och barn. Ibland ville de bära på mig också. Ganska ofta faktiskt. Det gällde främst serveringspersonal på caféer och restauranger, de bar runt på mig och visade en massa saker. Jag har sett fler kök på Kuba än vad morsan och farsan någonsin kommer att få se. Den första veckan i Havanna blev jag så omtalad att folk ropade mitt namn när vi spatserade runt i kvarteren närmast vårt casa. Sånt gör gott för självförtroendet. Farsan påstår att jag i genomsnitt dragit igång tre ägglossningar per dag. Han blev extra road när det var unga par som gullade med mig. Han säger att han kunde utläsa både glädje och skräck i killens ögon. Glädje för att han då visste hur kvällen troligen skulle sluta, fast skräck för att han också förstod vad själva syftet med det avslutet skulle vara. Morsan å andra sidan säger att farsan vulgariserar min popularitet med sistnämnda kommentar.

Det finns en viss oro hos mina föräldrar att jag införskaffat mig fula vanor på Kuba. Inte mitt fel i så fall. Jag kan inte rå för att folk ville bära på mig så fort jag tittade, log mot dem och sträckte upp armarna. Nu vill jag att det ska hända hemma i Sverige också. Morsan tror inte det, säger hon. 
   Jag kan heller inte lastas för att jag vant mig vid att sova mellan morsan och farsan hela natten. Nu vill jag nog fortsätta ha det så. Tills jag blir tonåring. Inte heller mitt fel att jag blivit avvänjd bilbarnstol. Jag har aldrig gillat att sitta i en sådan och nu när jag vant mig vid kunna klappa föraren i nacken ståendes i morsans eller farsan knä vill jag fortsätta ha det så.
   Farsan säger att jag blivit en bebis-diva och att han hoppas att jag kommer växa ifrån de barnsliga ovanorna illa kvickt.
"Det där håller ändå inte i längden", säger han. "Det är bättre du koncentrerar dig på att börja prata så någon annan än du själv förstår vad du säger".

En sak som var riktigt svårt att förstå sig på var de två olika pengasystem de har på Kuba. En valuta mer för kubaner och en mer för turister kan man säga. På vissa ställen och för vissa saker kan man inte betala med den ena valutan och på andra ställen och för andra saker kan man inte betala med den andra valutan. En av valutorna kallas för Moneda National och den valutan som turister kan växla till sig på bankerna heter convertible pesos och avstavas CUC$. Ibland då man frågade vad något kostade kunde de svara:

"It´s five CUC$".

Det tyckte farsan var roligt varje gång eftersom det då lät som om de sa något som betyder något helt annat på svenska. Vissa barnsligheter växer man tydligen aldrig från vad det verkar.



  

Hemma igen

Igår så kom jag hem till min lägenhet igen. Det var väldigt skojigt att återse Osborne och de andra pajsarna som håller till i lådan med leksaker! Det var inte lika roligt att behöva bli påtagen byxor och tröja när vi gick till affären dock. Jag protesterade lite då. Jag har blivit väldigt duktig på att protestera under resan till Kuba. Ibland när morsan och farsan vägrar göra som jag vill skriker jag högt, lägger mig platt ned med huvudet mot marken, kastar saker och försöker bitas så hårt jag kan. Man måste liksom redan från början sätta agendan mot sina föräldrar.

På planet hem räknade farsan ut att jag i dagsläget befunnit mig på Kuba i 1/6 av mitt liv. Det är onekligen lite lustigt. Den närmsta tiden kommer jag posta lite saker jag skrev under resan men som farsan vägrade att lägga upp. Enligt honom så var det för jobbigt att köa till de få publika datorer med uppkoppling som fanns, så då får det bli några tillbakablickande inlägg nu istället. Det gick förvisso bra att springa iväg till ett internetställe då han skulle kolla upp olika romsorters kvalitet den sista veckan. 
"Det är viktiga köp på gång", sa han med eld under sulorna på vägen till stället.

Synd för farsan så fanns det inga speciella kort som man måste ha för att kunna surfa att köpa. Inte där och inte någon annanstans och inte någon annan dag. Han fick till att handla sin sprit på chans istället. Morsan och jag enades om att sådant där beteende är mer gubbigt än gråa skäggstrån och att det tillsammans med cigarrköp måste betraktas som klyschgubbigt. Farsan är en klyschgubbe.

    

Farsan, va...

Den sextonde juli valde jag att uttala mitt första ord. Jag gjorde det en morgon i en ranglig dubbelsäng i staden Cienfuego på Kuba. Jag petade på farsan och sa pa-pa. Jag sa det två gånger så att budskapet skulle nå fram. Morsan och farsan blev själaglada.
   Egentligen kan man tycka att morsan borde ha fått första ordet, men det är lite krångligare att saga ¨morsan¨. Och egentligen förtjänar inte farsan att bli vurmad för. Se bara:

Farsan, va- vilken stolle. Den femte juli skulle vi flyga till Kuba och vi hann bara ut till Landvetter innan han strulade till det. Det var vid in-checkningen av allt bagage som hans knasigheter kom i dager.
¨Men, detta pass gick ju ut i mars¨, sa kvinnan bakom disken.
Farsan blev kritvit i ansiktet.
¨är det sant?¨´ hasplade han ur sig, innan han fortsatte med ett försiktigt ¨Hur gör vi nu?¨.

Flygkvinnan fann på råd och kontaktade folk via telefon och de trodde det skulle funka med ett provisoriskt pass. Problemet var bara det turistkort som de skrev ut på konsulatet och som var kopplat till passnumret. Skulle det funka med ett nytt pass? Farsan och morsan bestämde sig for att chansa. Sagt och gjort, snabbt till passpolisen och skaffa farsan ett rosa pass. Det kostade stress och 1000 bagis.
   Sedan satt farsan och oroade sig hela resan, det vill säga i runt 15 timmar. Som om han inte nojat tillrackligt redan innan själva resan. Konstigt att all stress över packning inte gjorde att han kollade upp det viktigaste. Pengar och pass, pengar och pass. Till och med jag fattar det.

Framme i Havanna fick jag och morsan gå först över gransen. No problemas. Det blev en spänd väntan på farsan... som till slut kom fram bakom en dörr med ett smajl på lapparna. Vi var inne!

Åker till Kuba

Nu är det äntligen dags för den där semesterresan som morsan och farsan har laddat så mycket inför. Riktigt tidigt i morgon bitti, eller kanske snarare mitt i natten, så ska vi ut till flygplatsen för att flyga till Kuba. Där ska vi vara hur länge som helst. Heja Kuba!

Jag gissar att jag inte kommer uppdatera här så mycket under tiden vi är på Kuba. Det gör inte så mycket för jag lovar att knäppa en hel del foton att lägga upp här sedan, när jag kommit hem. Foton är kul. Det är också kul att det är 30 grader varmt på Kuba och att farsan ska bära mig på ryggen hela tiden. Jag ska helt klart fota den ryggen.

Både morsan och farsan är lite nervösa inför den här resan. De säger att det är mitt fel. Att det är på grund av mig som de har packningsbekymmer, att de inte riktigt vet hur allt ska gå. Jag fattar inte det. Jag är ju hur enkel som helst att tillgodose. Mina behov är rätt små alltså. Ge mig lite vatten, ge mig lite mat och ge mig lite kärlek så är saken biff. Skylla på mig sådär. Jag tror att de mest är nervösa för att de brukar glömma att packa ned en massa bra saker att ha. Det är i alla fall vad mina öron lyckats snappa upp att de sagt. Och att de är osäkra på om de kan fixa nya grejer på Kuba.

Jag är hur som helst inte ett dugg nervös. 

Ge mig den tillbaka

Den senaste tiden är det nästan som att vi bytt roller, jag och mina föräldrar. Deras vanligaste ord till mig är numera "Ge mig den". Farsan sa det senast för några minuter sedan då jag började banka hans urdruckna kaffekopp mot soffbordet. 
"Nä, ge mig den", sa han lite surt.

Jag tror att han bara var avundsjuk på att jag hade roligt medan han gjorde typiska vuxen-tråk-saker som att läsa tidningen på datorn och samtidigt titta på morgon-TV. Sedan sa han det igen när jag drog ur internet-kabeln från datorn och igen när jag greppade tag i fjärrkontrollen till TV-apparaten. Vilket tjat.

Sedan kom morsan ut ur sovrummet och det första hon gjorde var att säga "Ge mig den" och plocka ut det använda plåstret jag hade stoppat i munnen. Även hon alltså. Men jag ville ha plåstret i munnen och jag ville trycka på fjärrkontrollen och bita i kabeln. Mest av allt ville jag banka med kaffekoppen. Ge mig den tillbaka.

Plåstret hade jag förövrigt på mitt vänstra pekfinger som fick sig ett skärsår då jag pekade lite för mycket på undersidan av en mikrovågsugn. Det var ett fint litet snitt som uppstod och blodet rann på rätt bra. Hade jag haft lika lite blod i mitt finger som morsan i ansiktet då hon upptäckte mitt tillstånd hade jag däremot inte blött något alls. Morsan tuppade nästan av. Det är uppenbarligen inte henne jag ska vända mig till i framtiden när jag slagit mig. Jag får gå till någon annan. Grannen kanske. 

Min första midsommar

I fredags fick jag fira min första midsommar. Då jag inte fattat vad det är för något bad jag om en förklaring. Morsan förklarade att man firar för att det är den dagen på året då solen är uppe som längst på dygnet och att det är värt att fira och att unga flickor plockar blommor och drömmer om sina drömprinsar och att allt är så romantiskt. Farsan förklarade att man firar årets längsta dag för att vuxna ska ha en förevändning till att supa sig fulla.

Jag vet inte vad jag ska tro men något vidare romantisk var dagen definitivt inte. Jag klagar inte för dagen var trevlig, men det var också vad den var, inget mer. Fast så är ju regn ofta en glädjedödare också. Vi skulle ha suttit ute i mormors koloniträdgård och ätit. Nu fick vi trängas på den lilla platsen under tak istället. 


Farsan säger att allt ätande också bara är en förevändning för de vuxna för att få supa. Nu tyckte jag inte att de vuxna söp speciellt mycket även om fotot jag tog kan antyda på annat. Min flaska innehöll i alla fall vatten.

Kanske var det för att sällskapet till största delen bestod av vuxna-vuxna som det inte dracks rejält med alkohol? Kanske för att jag tröttar ut mina föräldrar på nätterna genom att vara vaken typ hela tiden? Hur som helst så var alla utom jag jättetrötta redan runt klockan eftermiddag/tidig kväll. Så firandet rundades av väldigt tidigt och vi åkte hem så att farsan kunde somna framför fotbolls-EM innan matchens första frispark blivit blåst.

Det kan nog tänkas att jag kommer fira midsommar mer rejält i framtiden. Vänta ni bara.

 

Tiden går, jaget består

Gud vad farsan tjatar om att tiden flyger när man är medelålders och jobbar, vecka efter vecka passerar utan att ögat hinner blinka. Men tiden rinner på även för oss som inte har något jobb. Jag kan knappt minnas att jag inte kunnat röra mig av egen kraft och ändå känns det som att det var igår. Att gråta över för snabbt flydda tider är inte enbart er gamlingars privilegium. Det är även mitt.
   Fast nu gråter la inte jag direkt över att tiden fortskrider. Jag lär mig ju nåt nytt varje dag (in your face, morsan och farsan). Jag har till exempel slutat att åla mig fram och börjat krypa och innan det så började jag dra mig upp och stå lutad mot diverse bordskanter och hyllplan. Jag har också lärt mig att gå-stolar lätt rullar iväg om man lutar sig mot dem (in my face).

Härom veckan hade jag förövrigt en fantastisk morgon. Redan innan kl 9:00 hade jag hunnit med tre blöjbyten. Jag sket så att det smällde om det! Några fina saluter för sommaren som aldrig kommer. Det enda med det är att jag tycker det är lika tråkigt att byta blöja som jag tycker det är skoj att salutera. Svår ekvation det där. Lite mer byxfri tid kanske man kan önska sig? Så slipper ni allt gny och gnäll. Alla parter skulle tjäna på det, för det måste väl trots allt vara lättare att plocka upp en körva från golvet än att böka upp en blöja varje gång?

Jag har också fått träffa två av mina sysslingar. En jäkla massa släkt en har helt enkelt. 

 

Fritidssysslor

För er som glömt bort det kan jag berätta att man som liten medborgare på inte ens ett år fyllda har ganska mycket fritid. Alla mina dagar består av fritidssysslor. Så hur fyller jag upp mina dagar då? Jo, jag försöker att bara göra roliga saker. Det är till exempel roligt att titta på morsan och farsan när de grimaserar och gör fula ansikten och håller på. Roligt är det också att titta på spårvagnar och att flörta med främlingar. Fast roligast av allt är det att leka. De senaste veckornas favoritlekar är följande:

1. Dra i yuccapalmen som står på golvet i hörnet. Då springer morsan och farsan fram och hindrar mig. Förr eller senare kommer jag dock lyckas dra omkull den.

2. Riva ut allt jag kommer åt från diverse hyllplan, skåp och lådor. Köksgrejorna som smäller bra, böckerna och skivorna som man kan vispa runt med och morsans noggrant hopvikta kläder, vilket får henne att morra.

3. Slå i toalettdörren åt olika håll. Står den det minsta öppen sopar jag igen den. Hårt. Ibland sparkar jag upp den på vid gavel också, så att den drämmer i kanten på bokhyllan. Hårt, såklart.

4. Peka med min pekfingrar på olika saker.

5. Dra bort alla kantskydd som morsan och farsan satt upp för att jag inte ska slå mig i huvudet. Egentligen vet jag att det är dumt, men det är så lockande. Jag bara liksom greppar och drar.


6. Bitas.


7. Åla på golvet efter morsan var hon än är eller ska. Gärna lite gnälligt sådär.

Kinkig och krasslig

Nu var det allt ett tag sedan jag skrev något. Det kan bli så ibland. Vad har då hänt sedan Paris?

- Morsan och farsan har köpt en bil. Den ska vi ut och rulla med så det står härliga till hoppas jag. Nu behöver de bara fixa en bilbarnstol också, så att jag får åka med. Ge mig den.

- Farsan har varit i Oslo igen. För sista gången. Åker han iväg en gång till utan mig så ska han få se.

- Jag har firat mitt allra första första maj. Det var jätteskoj! Först hedrade vi de spanienfrivilliga på Masthuggstorget och sedan tågade vi genom stan med SAC. Jag sjöng högst och mest av alla i tåget. Farsan och morsan hade nog tänkt jag skulle sitta i vagnen hela vägen, men jag gjorde tvärtom. Jag tvingade farsan att bära mig på armen.

- Morsan och farsan har köpt en ny bärsele att bära mig i.

- Jag har hängt lite på berget ovanför Röda sten. Det vill jag göra oftare. Synd bara att vädret kom av sig.


De senaste fem dagarna har dock präglats av krassligheter och kinkerier. 
   Det är farsan som är krasslig. Han har varit febersjuk i flera dagar och på nätterna hostar han som en lungsjuk. Inte mycket att leka med.
   Det är jag som är kinkig. Eftersom farsan är så tråkig och eftersom han har varit borta så mycket (Oslo) har jag bestämt mig för att straffa både honom och morsan genom att vara extra klängig på morsan. Jag lämnar henne inte i fred en sekund och när hon går på toa utan mig så skriker jag. Det finns de som påstår att det har med min ålder att göra, att det är en fas, biologi. Men så är det inte, det är ren jävelskap. Planlagt kink.

Alldeles nyss sa farsan att hans två dagars sjukskrivning renderat i tio gånger så många bitmärken. Han sa det inte som en kul grej, vilket det faktiskt är, utan med ett litet besvärat tonfall. Han är visst lite kinkig han också. Kinkig och krasslig. Bra genpool man hamnat i...

Den här bilden tog jag första maj.

Här är jag på första maj. Ge mig kameran.

De tog mig till Paris

Semester kallar de det. Tydligen något stort i den vuxna världen. De sa att vi skulle ut och åka på vår allra första familjesemester. Jag fick ett pass för de sa att jag skulle få åka utomlands. Så blev det också, de tog mig till Paris. Ingen dålig premiärtur!
   Jag kan nog komma att gilla det här med semester, för morsan och farsan blir lite slappare i sin uppfostran. Hemma så får jag mest äta hemmagjord mat på ekologiska råvaror. Aldrig får jag äta något utanför barnmatboksramarna. Det tog bara 40 minuter efter att vi checkat in på vårt hostel och åt vår första måltid i Paris så bjuckade morsan på pommes frites. Inte så nyttiga och garanterat inte kravmärkta. Dagen efter blev det dessutom croissant till frukost. Mycket god. Den ligger på bordet där. Jag tog fotot från vagnen.  

Farsan rökte en cigg till morgonkaffet. Semester tydligen... Sedan tog han morsan och mig till en jättefin kyrkogård och letade upp en mur där som jag skulle betrakta vördnadsfullt (se här). Det är muren bakom morsan och mig på bilden.

Morsan var mer intresserad av körsbärsblommorna än muren. Hon var, som fotot visar, till och med mer intresserad av blommorna än av mig. Gör inget, jag var vid tillfället inte så intresserad av henne heller.
    Farsan jobbade i alla fall hårt på att göra oss båda intresserade av muren och Paris historia. Lite överdrivet mycket kan jag tycka. Han bestämde till och med att vi skulle traska in i byggnaden på nästa bild för att kolla runt. Receptionisten tyckte dock inte det var en så bra idé, folk jobbar tydligen i franska partier och vill inte bli störda. Särskilt inte två dagar innan första omgången av presidentvalet. Han är allt lite knäpp gubben.

Inget Paris utan några av de mer klassiska landmärkena heller. Eller, vad vet jag, det är morsan och farsan som säger att de är klassiska. Denna grej var hög i alla fall. Som kampanilen hemma i Majorna, fast med mer stål i själva konstruktionen.

På en broutsmyckning såg jag ett huvud som liknar farsan. Det är sånt som imponerar på mig.

Nu vill jag ha en semester igen. Ge mig den.

En båt på land

I lördags tog morsan, farsan och jag en promenad längs med vattnet ut till en småbåtshamn för att hälsa på Larsa och hans båt Emma. På vår vandring kunde vi se hamnområdet på andra sidan älven. Den tog jag ett foto på:

Väl framme insåg jag att jag blivit något lurad. Jag trodde jag skulle få åka båt, men båten var inte alls i något vatten utan den låg på land. Under en presenning på land och med rodret liggandes bredvid. Då är det svårt att styra.

 

  
Propellern var fin tycker jag. Det är inte ofta man får chansen att se en propeller. Jag har aldrig sett en till exempel på mina knappa åtta månader i livet. Men nu har jag ju det förstås.

Hela familjen klättrade sedan upp till durken för att se vad Larsa höll på med där uppe.

 

Det var en ganska besvärlig och brant klättring även om det var en fin och nyinköpt båtstege. Morsan tyckte det var dumt att jag hängde mig ut från relingen för att ta ett foto, men jag gjorde det ändå.

 

Båten Emma har problem med ett av fästena till rodret, det sitter lite löst, så Larsa måste fixa det innan sjösättningen. Det var tydligen inte det lättaste eftersom fästet är längst ned i båten och typ gömt bakom propelleraxeln. Larsa fick hänga upp och ned för att kunna peta på fästet. Farsan och jag vaktade så att han inte fastnade i hålet.

Det verkade fasligt besvärligt det där tyckte jag. Värre än att klättra på stegen upp. Att sedan Larsa dryftade en massa tankar och idéer på hur han skulle kunna lösa problemet med fästet med farsan är ju som ett stort skämt. Farsan hummade visserligen med och sa ja till vissa saker och nä till andra, men jag vet ju att han inte hängde med ett skvatt. Sånt syns på honom. Han kan lika mycket om båtar och om fästen som jag.

   Tydligen är det inte så lätt att ha båt. Man måste laga och köpa en massa saker hela tiden. På vägen hem sa därför morsan till farsan att han aldrig får skaffa båt.
 "Du klarar ju knappt att hålla dig själv flytande på land", sa hon.

Fast det sa hon bara för att retas. Tror jag.

  

Familjen utökas

Det har kommit ett nytillskott till familjen. Jag har fått en bror. Grattis till mig! Jag får lov att säga att brorsan kom som en överraskning, det var inget jag väntat mig. Inte heller något som det förvarnats om. Helt plötsligt var han bara här. 

Osborn heter han och han är riktigt kramgo och snäll. Han blev min brorsa för ett par dagar sedan då farsan kom hem med honom. De hade stött på varandra en dag då farsan jobbade. Jag vet inte riktigt vad det är för jobb farsan håller på med, mer än att han knallar runt i stan och snackar skit med en massa löst folk. De saker han återberättar för morsan och mig verkar inte riktigt klokt.
   Denna dag hade farsan tydligen passerat Gamla Ullevi och hört någon som ropade "Lille Osborn sa till fröken: Livet vore blott en öken, utan glass och rostat majs- spunnet socker å så GAIS." Nyfiket hade han börjat spana efter ljudkällan och efter ett tag funnit Osborn hängandes på låset.

Han ville in på arenan för att se nästa match. Passande nog på samma sektion som farsan har sitt årskort till, men konstigt nog flera dagar innan nästa match. För att han inte skulle bli blöt och kall över helgen så tog farsan med honom hem. Till glädje för både Osborn och mig. Även om jag undrar varför han sjunger ramsor om sig själv i tredje person? Det är han och Barry White...

Nåja, nu bor han hemma hos mig i alla fall. Jag brukar krama honom (lite) och bita honom (mycket). Då blir han glad. För att inte tala om farsan, han blir så glad så han måste applådera. Inte så lite överdrivet. Ska han reagera så varje gång jag kramar och bits på första bästa pajsare? Skulle inte tro det. 
   Kanske bara de först tolv åren av mitt liv. Sedan blir det nog ett fasligt kiv. Men, och det ska gudarna veta, jag bits hårt och bra nu sedan tänderna i underkäken kommit fram. Det kan man se på alla tandmärken jag lämnat på morsans arm. Jag gillar att bita på hennes arm. Ge mig den.

 

Tillbaka i Majorna

Nu har jag varit hemma i ett och ett halvt dygn ungefär. Det mesta är sig likt tycker jag även om det skapade en viss irritation inom mig att farsan städat undan alla mina filtar som brukar ligga över golven och alla mina leksaker och matrester som också brukar vara spridda över golven. Som om han städat undan mig. Som om jag inte fanns. Dumma farsan!

Nu är dock allt återställt till det normala i lägenheten igen. Det syns att jag bor här. Och det märks att farsan har saknat mig och morsan. Han är lite extra len. Det är fint tycker jag, men också någonting jag ska försöka pusha gränsen på för att se hur långt jag kan gå. Alldeles nu till exempel har han varit tvungen att bära runt mig för att jag inte skulle till att skrika. 
   
"Vad tung du har blivit", stönade han. Samtidigt som han snubblade på mina leksaker.

Jovars, en annan har ju börjat äta riktig mat. Mindre mixat, mera tugg. Det är mycket roligare att äta så. Till frukosten idag åt jag hårt tunnbröd och mesost gjord på getmjölk. En har ju varit i Norrland trots allt. Farsan rynkar på näsan åt att jag gillar getost. Samma sak över min kärlek till katrinplommon. Jag ska gilla allt som inte farsan gillar, russin till exempel. Och doppat bröd och doppade mariekex i apelsinsaft. Han hatar blöta kex. Ge mig ett uppblött kex. Ge mig den!

Jag har också fått två tänder i underkäken. De har hållit på att växa fram de senaste två veckorna, men nu är de nästan helt framme. Så därför har vi börjat med tandborstning nu. Det är väl så där lagom kul, men bara att vänja sig säger morsan. Jag har tydligen inget val. Livet är hårt.

 

Sms-konversation

Jag befinner mig i skogen. Mitt i det utdöende norrländska inlandet- den historiska parentesen. Konservatismens andra vagga. Den första är den vagga som söver överklassen. Likheterna är många även om livsförhållandena är åtskilda via ett avgrundsdjup. Jämtland, mitt arv. Hur konstigt är inte det?

Jag har de senaste dagarna skjutsats fram per snöskoter. Jag har rullats fram i snöfall och träffat jägare och andra bakåtsträvare. Jag har också fikat med släkten. Den här delen av släktträdet pratar mycket även om dess grenar hänger i en norrländsk skugga.

Idag har morfar varit i Strömsund på ett skogsförsäljarmöte. Bara en sådan sak. Morsan och jag har under tiden vandrat samhällets små gator upp och ned. I snöglopp. Morsan pratade med farsan ett tag i telefonen. Han sa att det är vårsol hemma i stan. Tänk den som fick sol... De hade också en sms-konversation som jag lyckades slå ned ögonen på:

Nu har Klara och jag fikat på ett hak med ett tiotal gubbs i keps, flanellskjorta och blåbyxor. Alla satt tysta vid varsitt bord när vi kom men när vi gick hade samtliga gullat med Klara och pratat väder (bristen på snö) med mig. Den thailändska städerskan har också hunnit berätta allt om sina förlossningar och om sin skilsmässa från Leif. Livet som exotisk främling på besök i skogen :)

Leif... Och så säger de att norrlänningar är svårpratade. Det behövs bara ett barn för att låsa upp deras hjärtan och tungor. En gaisare. Men... var är uzbekerna?

Vi står farsan svaret skyldigt på den sista, högst berättigade frågan. För vi for iväg från Strömsund, samhället vid vattendraget i skogen, tillbaka till huset bredvid kalhygget mitt i skogen. På en plats där ingen längre bor. Förutom en skogstokig bonde och hans son.

 

Mot vintern

Gäsp. Idag har jag fått gå upp tidigt. Inte så mycket tidigare än vanligt i och för sig, men oftast brukar det vara frivilligt. Idag blev jag istället upptvingad av morsan. Vi ska tydligen åka iväg. Vi ska åka med morfar till Jämtland och visa upp oss för den delen av släkten och samtidigt ...eeeh? Ja, jag vet helt ärligt inte vad tanken är. Det enda jag förstått är att vi lämnar ett vårligt Majorna för att möta vintern i Norrlands inland. Varför, morsan, varför?

När detta publiceras sitter jag på ett flygplan norrut medan farsan redigerar denna text. Det är min första flygresa. Morsan är orolig för att jag ska få ont i öronen. Löjligt, tycker jag. Hon kan oroa sig för sig själv. Om jag skulle oroa mig för något är det för att få lappsjukan under denna vecka i skogen. Och farsan, vad ska hända med honom när vi bara drar så här?

 

Skönt häng

Det här med väder. Vilket tjat det är om det bland de vuxna. De senaste veckorna har jag hört flera glada utrop om att våren är här och att det är så härligt, så härligt. Jag har också hört farsan buttert säga att det fortfarande är vinterkallt.
"En solig eftermiddag gör ingen vår", muttrar han.

Själv nöjer jag mig med att konstatera att vädret är föränderligt. Ibland är det varmt och soligt och ibland är det grått och kallt och ibland regnar det. Typ, så.
   Jag har i alla fall lärt mig att morsan och farsan gärna vill gå ut när solen skiner och inte så gärna när det blåser kallt. Då får jag stanna inne. Jag bestämmer helt klart för lite själv. Åtminstone vad gäller min fysiska placering. Å andra sidan trivs jag rätt gott var jag än befinner mig. Regniga dagar passar exempelvis utmärkt till att rulla runt i morsans och farsans säng. 

Rull utan livlinor kallar jag den leken. Kan gå hur som helst. Fast det är inte alltid jag får hålla till i den stora sängen, oftast är jag lite ovarsamt placerad på golvet. Antingen på en filt i vardagsrummet eller på köksgolvet. Tänk vad gött det ska bli när jag kan gå och klättra själv. Nu får jag nöja mig med att rulla runt då jag vill förflytta mig. Det gör jag i och för sig väldigt bra. Och mycket. Och skickligt.

 

Ännu en sak jag lärt mig är att göra pruttljud med munnen. Det är farsan som lärt mig det. Så nu roar jag mig själv och mina föräldrar med att pruttljuda i tid och otid. Inte minst efter att först ha pruttat med baken. Jag är som ett eko av mig själv kan man säga.

 

Jag fick ett vykort

I morse rullade jag som vanligt runt på golvet. Överallt var jag och utforskade diverse smulor och golvhörn. Bland annat hittade jag en hög med papper och saker som farsan försökt gömma undan bakom soffan. Han brukar tydligen skapa sådana högar titt som tätt till morsans förtret. I denna hög (en av nuvarande tre högar i lägenheten) hittade jag ett vykort som mina kusiner skickat till mig från Jordanien.   

Det kom för någon månad sedan. Jag tycker det är jätteskoj med vykort och skulle vilja få fler. Särskilt så pass snälla och informativa som denna.

"Hej!

Vi tycker att du är söt och vi saknar dig. Vi badar i poolen och äter glass. Pappa tjuvröker."

 

Det där med leksaker

Jag har varit med morsan och farsan på stan och shoppat leksaker. Det var, som jag tidigare sagt, verkligen på tiden. Egentligen borde det vara något som återkommer veckovis, typ varje fredag. En leksak till fredagsmyset tack!

Eller, vad säger jag nu? Fredagsmys är inget jag sysslar med. Det är för de fantasilösa och reklamindoktrinerade. Mina fredagar är allt annat än mysiga. De är avantgardistiska. Jag gör vad jag kan för att störa bilden av den harmoniska kärnfamiljen och jag gör det bra. Ibland leker jag till exempel bålgeting. Då kan ingen jävel ha det mysigt i min närhet.
   
I leksaksaffärerna var det fullt av roliga saker, det var svårt att göra ett urval. Jag ville fingra och sulta på nästan allt som stod i hyllorna. Fast mest glad blev jag över denna sak:
   

Om man vippar på den så flyttar sig träkulorna från ställe till ställe. När jag såg den blev jag så glad att jag nästan viftade mig ur vagnen. Jag vevade friskt med armarna. Farsan påstår att jag även flämtade som en hund, men det tror jag inte på. Han kan va en flämtande lurvig sak med dålig andedräkt.

Väl hemma så lekte jag med min nya leksak i säkert 5 minuter innan jag bytte fokus. Jag vill ofta ha ett ombyte. Farsan påstår att jag kommer bli en nikotinist eftersom jag är så otålig och snabbt blir uttråkad och gnällig. Jag vet inte ens vad en nikotinist är. Däremot vet jag att jag började leka med farsans strumpor istället för med min nya leksak. Jag drog och bet i dem hur länge som helst.

"Som en hund", sa farsan.
" Usch och fy", sa morsan, "De är ju använda!"

Vaddårå? Jag gör väl som jag vill. Och helst gör jag saker som går mot de allmänna normerna.