Julen 2011

Nu har jag firat min första jul. Det var en helt okej upplevelse får jag säga. Inte för att jag förstår varför man gör sig detta besvär och skapar denna uppståndelse egentligen. Kanske jag begriper det bättre den dagen jag också får lov och lust att frossa i mat och godsaker, så som mina kära föräldrar gjorde. Annars tycker jag att man kan skippa en massa runtomkringsaker och gå på klapputdelningen direkt. Här har jag fotat ett foto just innan jag började få mina julklappar:

Det är en tomte av plast som syns i bilden. Farsan säger att den alltid varit med. Som om han skulle veta det. Han har ju själv inte alltid varit med. I bilen upp till farmor och farfar, där vi firade jul i år, så räknade morsan och farsan på hur länge sedan det var han firade jul på självaste julafton. Det var visst sex eller sju år sedan. Han verkar inte tycka det är så viktigt med julen farsan. Morsan däremot, hon är galen i julen. 
  Jag får fundera på vems inställning jag ska ta efter i framtiden. Det kan vara så att antalet och kvaliteten på mina julklappar är det som kommer fälla avgörandet för hur jag tänker förhålla mig till julafton. Vi kan väl säga att ingenting blev avgjort i år i alla fall. Mera klappar av denna sort och jag kan tänka mig att bli lika galen som morsan: 

Mina kusiner var med och firade julen också. De är skoj, men också fasligt skrikiga. Jag fick knappt ro att ta mina sedvanliga tupplurar. Lite störd blev jag allt. Såpass så att jag blev tvungen att skrika tillbaka. Den smällen fick farsan ta hand om. Fast det var väl i princip det enda han gjorde under helgen också. Det och att svära i kapp med mina kusiners pappa. Vilket språk de använder de där två... Obelevat, sa morsan. Fast när hon sa så svarade farsan med att säga "God jul kuk". Moget.

Saker jag gillade med julen:
- klapparna
- kusinerna

Annars har det mycket kvar att bevisa, julfirandet.

Skit på flit

Ingen dag utan utveckling. Jag börjar få bättre och bättre koll på hur jag ska röra på mina olika kroppsdelar. När jag tänker att jag vill pilla farsan i skägget så klarar jag faktiskt av att styra handen till skägget hans. Sedan må det vara hänt att jag boxar mer med näven än vad jag petar med fingrarna, för jag är där i alla fall och jag är där med vilje.

Starkare i benen har jag också blivit. Jag kan nu inte enbart kicka farsan hårt, utan jag kan också stå på dem. Ja, jag behöver hjälp förstås, men benen viker sig inte likt kokt spaghetti längre. Som de gör på barnsliga två månaders bebisar.

Jag sover också själv i min spjälsäng hela nätterna igenom. Jag gillade verkligen inte det påhittet först, men har kommit fram till att den förändringen är mig till godo. Nu slipper jag bli sjösjuk varje gång morsan eller farsan ska till att vända på sig. Jag sover skönare helt enkelt. Fast jag tänker fortfarande hämnas dem för att de bestämde detta över mitt huvud. Ifall jag inte kommer på någon bra hämnd nu, så kan jag ju alltid dra till med knark i tonåren.

Men mest av allt så har jag börjat kunna krysta ut bajs med vilje. Tidigare kom det bara skit när jag minst anade det. Det bara fladdrade till i blöjan och sedan var det klart. Här om dagen, medan farsan dansade loss framför mig och samtidigt fixade frukost till morsan, så gjorde jag det med flit. Jag tänkte "nu ska här skitas" och så började jag krysta så att jag blev alldeles röd i ansiktet. Oj, vad jag stånkade. Sedan brakade det till rejält. Det kom skit på flit. Till och med farsan blev stolt. Inte morsan lika mycket när vi återberättade episoden.

Nya påhitt

Okej. Nu blommar det allt i asfalten. Morsan och farsan har kommit på att jag inte längre får sova i deras säng. Istället ska jag skaka galler i något de kallar för spjälsäng. Hallå?! Vad hände med familjegemenskapen egentligen? De säger att det räcker med att vi sover i samma rum. Ja, tillsvidare alltså, för jag är inte dum. Jag fattar nog att det där andra rummet där alla mina kläder och leksaker finns och som även innehåller en säng med höga kanter (a.k.a fallskydd) är ett rum de så småningom tänker förpassa mig till. Detta kommer inte ske utan motstånd, kan jag lova.

Dessvärre så är de trixiga och luriga mina föräldrar. Första natten som de satte sin jävulska plan i verket så gjorde de det mitt i natten. Då var det omöjligt att inte råka somna och på det viset ge dem rätt, så att säga. Ett olycksfall i arbetet. Så lätt kommer det inte att gå i fortsättningen. Jag ser fram emot att ställa till ett herrans liv. Får inte jag sova där jag vill så kommer ingen att få sova.

Lucia

Min första luciadag. Farsan och jag gick upp hyfsat tidigt och lät morsan vara kvar i sängen. Det blev sedvanligt häng i soffan. Morgonens nyhetsprogram på tv sattes på. Farsan läste tidningen på internet. Inget nytt under solen alltså. Men, så helt plötsligt, dök det upp ett luciatåg i rutan. Mitt allra allraste första luciatåg! Då bytte farsan snabbt som attans kanal.

"Blöö, va tråkigt", rosslade han ur sig.  
   Sedan försökte han distrahera mig genom att hissa upp mig mot taket. Det är ju väldans skoj förstås, men det kan man ju leka med vilken tid och dag som helst på året. Inte nödvändigtvis när jag har chansen att bevittna mitt första luciatåg.

Mitt i allt det steg morsan yrvaket ut ur sovrummet. Det första farsan sa då var att han och jag precis var i färd med att skapa ett eget luciatåg för henne och att det var synd att hon vaknade innan vi hann väcka henne.

   

Vem försöker han lura egentligen?

Dubbelt upp

Igår var jag med morsan på BVC för ett så kallat drop in besök. Hon tyckte det var dags för mig att bli vägd och mätt. Inte för att jag förstår varför riktigt, jag har la den vikt och den längd jag har. Du får vad du ser helt enkelt, morsan. Fast vuxenvärlden verkar tycka det är viktigt med siffror och nummer och då får man bjuda till lite. Jag väger 6640 g och jag är nu 64 cm lång. Så nu väger jag alltså dubbelt så mycket som dagen då jag föddes och jag är 14 cm längre än då. Det händer grejer. Farsan börjar tycka att jag kommit upp i en bra träningsredskapsvikt och med det menar han att han använder mig som sitt träningsredskap. Han svingar mig från sida till sida och tränar på så sätt magmusklerna. 
 Inte riktigt klok. Han är galen. Undrar om man inte borde anmäla en sådan sak till barnombudsmannen egentligen? Jag skulle göra det på stört om jag bara haft ordning på tungan och ifall det inte hade kittlat så gött i magen när han svingar mig.

Kanske jag bara ska låta udda vara jämt, för jag har utvecklat en ny repertoar på mitt digra vara-i-vägen-på-natten-nummer. Jag kan nu inte bara sparka hårt utan jag kan även rikta mina sparkar väl. I går natt så tjongade jag till farsan i revbenen så att det sjöng om det. Jag har ju ändå haft detta som en målsättning ett tag nu, vilket gör att jag känner en viss stolthet över kunskapen. Farsan när ju dessutom en dröm om att jag ska bli kickboxare och då är det lika bra han vänjer sig. Det är det här du får om dina drömmar slår in, farsan. Jag ska de dig din dröms uppfyllande redan i natt igen farsan. Jag ska ge dig den.

Glögg och annat

I veckan som var så bjöd farsan in sig själv, morsan och mig på glöggfest hos Mini och Kalasbyxan. Han är inte lite fräck farsan. Så här gick det till ungefär:

"Är jag hemma en fredagkväll till på sträcken så avlider jag", sa han. "Så jag tänkte vi kunde komma hem till er på fredag."

   Det finns en del grejer där som inte känns helt okej. Inte minst det där om att inte stå ut på hemmaplan. Håll dig borta då rå, gubbe.

Innan vi gick bort så drog vi ut på promenad runt Majorna, med ett stopp på Systembolaget. Först var vi nere vid vattnet och vände eftersom det blåste frejdigt och kallt, så då gick vi runt och bort till Västra kyrkogården. Där drog jag iväg ett foto. Detta är vad jag såg av kyrkogården:

Jag såg inte så mycket alltså. Däremot kunde jag hela tiden höra klirret från flaskorna med bubbel som låg under mig i barnvagnen. Ett klirr som skapade förväntningar inför kvällen.
   Kvällen blev mycket lyckad! Jag fick vara en hel del i fokus där jag låg i morsans och farsans knä om vartannat och jag fick hälsa på en katt. Faktum är att jag var vaken mest hela tiden. Farsan blev lite bladig av bubbelvinet och den av rom spetsade glöggen. Ingen fara på taket dock, han kunde både byta blöja och uppföra sig vid glöggbordet.
   Jag gillar vuxenfester. Kanske ska jag växa upp och bli en sådan där partyprinsessa? Då blir nog morsan stolt.

Sprutor i benet

I onsdags var det dags för ett besök till BVC igen. Det var faktiskt ett tag sedan jag var där och vägde och mätte mig. I början var det ett himla tjat om det där, men nu har det lugnat ned sig betänkligt. Men, nu var det alltså dags igen. Jag tänkte att det skulle vara roligt att komma tillbaka dit, men borde ha anat oråd redan från start. Första tecknet på att något otäckt skulle hända var att farsan skulle flexa någon timme från jobbet för att möta upp morsan och mig i väntrummet. Andra tecknet var att morsan blev riktigt sur när han inte kom i tid och det tredje tecknet var att hon blev tvärsur då det visade sig att han glömt bort det hela. Farsan satt tydligen i något slag möte och glömde helt bort morsan och mig. Snyggt gjort.

Fast det allvarligaste, och tillika det fjärde tecknet, på att inte allt stod rätt till var att han såg till att bli skjutsad snabbt som ögat till BVC och kom instormande med andan i halsen. Detta verkade göra morsan lättad och det får nog anses vara ytterligare ett tecken på att jag borde reagerat. Det sjätte och sista tecknet var att vi inte bara träffade den gamla vanliga barnmorsketanten utan även en annan tant, som var barnläkare eller nåt.

Trots alla dessa tecken så satte jag mig beredvilligt i farsans knä. Fatta att jag blev blåst... PANG! Så hade de tryckt in två feta sprutor i benen på mig. Jävlar, va ont det gjorde!

"Det är för ditt eget bästa", försökte morsan trösta mig med, "Så du inte blir sjuk. Vaccination kallas det."
   Du kan va en vaccination, morsanjävel. Farsan kan va en vaccination. Hela skiten kan va...

Jag fick hämnas genom att skrika mig fördärvad och ge dessa två quislingar dåligt samvete. Lura mig så där. Och inte blev jag nåt friskare av den där "vaccinationen". Nä, jag blev sjuk och fick feber. Just snyggt det. Nu vill jag hämnas. 20 minuters skrik räcker inte som straff. Jag ska nog få min hämnd. Ge mig den.

Morsans bak luktar gott

Idag skulle jag egentligen åkt och tränat med morsan, men hon bangade ur. Sedan skyllde hon på mig och sa att jag hållit henne vaken så mycket under natten att hon behövde sova ut under förmiddagen. Istället för träning fick jag hänga med farsan i soffan, vilket inte ger sådär särdeles många aktivitetspoäng. Särskilt inte som jag låg och sov hela tiden. 

Så vad gör jag och morsan hela dagarna egentligen kan man undra då det ju verkar som vi sover mest? Jo, vi går på promenader ibland och vi sover hemma hos mormor ibland. Någon enstaka gång har vi varit i affären och ibland fikar vi på något café. Blandade grejer helt enkelt. Sånt som latte-morsor gör med sina barn.
   Fast igår bakade vi också. En massa bröd och en kaka. Jag gjorde väl i ärlighetens namn inte så mycket, mitt bidrag sträckte sig till att underhålla morsan medan hon flög runt mellan ugnen och hushållsassistenten. Det gjorde jag genom joller och sprattel. Vid ett par tillfällen avbröt jag henne och krävde att bli matad. Som sig bör.

Det luktade ljuvligt i hela lägenheten av morsans bak! Jag tyckte det skapade stor hemtrevnad. För övrigt känner jag mig mer och mer hemma i min lägenheten. Tror det beror på att jag i allt högre utsträckning satt min egen prägel på bostaden. Jag har spritt ut mina saker lite överallt, främst på golvet. Dessutom har jag mutat in olika delar av lägenheten med egenskapade minnen. Nästa inlägg så kanske jag ska visa runt alla platser jag har bajsat på utan att vara iklädd blöja. Det är en del ställen.

Nu längtar jag till den dagen jag också får äta av morsans brödbak. Nu får det allt växa fram en tand snart. Ge mig tänder.

06:54 hände det nåt!

Den här veckan har det hittills inte hänt mycket. Jag har varit inomhus och utomhus, jag har jollrat och jag har skrikit. Det är väl det. Typisk novembervecka helt enkelt. Eller, vad vet jag? De vuxna säger så i alla fall.

En sak som skilt sig denna vecka mot hur det brukar vara är att farsan varit på utbildning måndag- torsdag. Då har han varit tvungen att gå upp tidigt varje morgon. Vanligtvis har han en massa sovmorgnar eftersom han jobbar kvällspass, men inte så denna vecka alltså. Långa dagar har det varit för honom också, så han har sett rätt sliten ut på kvällarna. Igår till exempel somnade han framför tv:n, innan Sportnytt börjat. Jag märkte det, där jag låg och slumrade i hans knä. Inte ens kring farsan har det hänt så mycket med andra ord. Han har varit upptagen med att vara frånvarande och sömnig om vartannat.

Därför såg han jättemycket fram mot att få dra sig i sängen idag. Jätte, jättemycket. Så jag bestämde mig för att vakna med ett gallskrik 06:54. Både morsan och farsan vaknade med stressade hjärtklappningar. Äntligen hände det nåt! Att man ska behöva ta saken i egna händer.

Farsan första fars dag

Idag har det varit fars dag. Det är första gången i mitt liv jag är med på en sådan. Och, inte nog med det, min farsa har heller aldrig själv varit farsa på en fars dag tidigare. Jag tänkte jag skulle överraska farsan genom att fira honom. Sagt och gjort- han såg inte den komma. Att han blev så förvånad gjorde alla mina bestyr värda besväret, trots att hela den här fars dags grejen bara är kommersiellt skit. Jag valde dock att svälja månglarnas bete denna gång. 

En present till farsan levereras.

Min plan var att smyga ut i köket och duka upp en frukost fylld av presenter och våfflor med grädde och sylt medan han låg och latade sig antingen i sängen eller i soffan. Gubben jobbade ju till 01:00 dagen innan så jag tänkte att det inte skulle vara så svårt. Men gissa vem som vaknade först? Inte morsan i alla fall... henne fick jag väcka så hon skulle kunna hjälpa till att distrahera farsan och fixa med våffeljärnet. Vi donade runt i köket under tiden farsan aningslöst slappade i soffan.

Det blev jättebra alltihop! Jag gav bort en kaffemugg till farsan:

Han blev sjukt nöjd och imponerad över min driftighet. Sedan flörtade jag friskt med honom under hela förmiddagen och avslöjade inte för ett ögonblick att morsan varit hyfsat behjälplig under proceduren. Jag har fått en väldans massa kramar och pussar i gengäld.

Men det räcker inte till farsan. Jag vill också få ett riktigt fir, med presenter och uppståndelse. Ge mig ett fir.

Jag- en charmerande charmör

De senaste dagarna har jag släppt något på trycket här hemma och gett mina föräldrar en stund att andas på. Jag har hållit mig relativt lugn på nätterna, så att de fått sova rätt bra. Inte för att jag är snäll, utan för att öka mitt eget manöverutrymme. Mest av allt har jag flörtat en hel del med dem båda. Jag ler nästan varje gång de tittar på mig. Oj, vad jag ler. Då blir de helt saliga och gullar ihjäl sig framför mig.

Jag har dem som i en ask. Nu kommer jag kunna komma undan med nästan vad som helst den närmsta framtiden. Det räcker med att följa farsan med blicken, vrida lite på huvudet, le och prata bebisprat med honom så sjunger han lovsånger över mig. Så lätt. Ikväll har jag verkligen sockrat honom. 
   Vi får väl se på vilket sätt jag ska utnyttja min charm på i fortsättningen. Eller om jag byter taktik och blir en jobbigare variant. Svårt att bestämma sig för vilket som är mest givande. Det är ungefär lika roligt att hålla dem på tårna som att få en massa bekräftelse.

Nu vet jag i alla fall att mitt leende kan vara oerhört charmerande och att jag genom det kommer kunna få vad som helst. 


   

Besök, besök och besök

Flera gånger under mitt inte ens tre månader långa liv har jag snappat upp att vuxna verkar längta mycket efter helgen. "Vad skönt det ska bli med helg", hör jag folk säga när de passar min vagn då jag och morsan är ute och går. Även farsan har yppat något liknande någon gång. Han brukar i och för sig maskera det uttalandets något negativa klang genom att lägga till att han längtar efter att få hänga med mig. Fjäskare...

I förra veckan bestämde jag mig för att skrämma farsan lite. Då han kom hem från jobbet så flög han på mig som vanligt.

"Ge mig mitt barn!", sa han till morsan.

Han lade helt enkelt vantarna på mig. Då svarade jag med att börja gråta. Sedan gjorde jag så under resten av kvällen, farsan kom fram och ville gulla- jag började gråta. Han blev helt förtvivlad och trodde jag glömt bort honom. Det var skojigt. 

"Jag tror verkligen inte hon har glömt dig", sa morsan, "men om det skulle vara så, så blir det nog bättre till helgen när du hållit dig hemma ett tag."

Hon är ju kurator till yrket, så hon kan det där med att släta över och samtidigt inge hopp.

Jag har i alla fall fått grymt mycket uppmärksamhet från farsan under helgen. Och inte bara från honom, vi har haft en massa besök också. Mina kusiner har varit och hälsat på. De var mycket rörliga. Jag fick några fina presenter också, bland annat en teckning som föreställde ödlefiskar. Den gillade jag, för jag visste inte hur ödlefiskar såg ut innan. Med mina kusiner kom också min faster och hennes man (säger man ingift farbror då?). Herregud, vad gammalt faster låter. 

   Efter kusinbesöken hade vi ett besök till och sedan ett besök till. Det var väldigt trevligt. Lite mer strålkastarljus, tack! Så, till skillnad från vuxenvärlden, så har jag mer järn i elden under helgen och samtidigt en bra mycket softare tillvaro under vardagarna. Jag är inte direkt utvilad så här på måndag morgon. Ska bli skönt med lite vardag. Sa jag att mina kusiner var duktiga på att ta höga toner i hög volym?

Loranga, Masarin, Dartanjang, farsan och jag

Igår var det en riktig vardagskväll i November. Inte mycket hände och jag var lite uttråkad, på gränsen till grinig. Det roligaste som morsan och farsan tycktes komma på var att sätta mig i köket så att jag fick kolla på när farsan skulle hacka och steka grönsaker. Hisnande roligt.

   Jag bestämde mig för att protestera och faktiskt bli grinig på riktigt och börja gnälla ljudligt. Då fick jag äntligen lite extra uppmärksamhet. Farsan hoppade fram på köksgolvet och ställde sig rakt framför mig. Där började han dansa som tjyven Gustav i klippet här nedan. Oj, vad han svängde på benen! Det var så skoj så att jag inte kunde låta bli att skratta och rycka lite i både armar och ben. Jag har helt enkelt dansat min första dans. Sittandes och orytmiskt förvisso, men det passar just bra till tjyven Gustavs dans.

Alla människors första danser borde vara tjyven Gustavs dans. Nu vill jag ha tatueringar som han också. Jag vill ha tjyven Gustavs hud. Ge mig den.

Krabbdressad inför babysim

Det är inte klokt vad jag växer. Nya kläder blir gamla kläder på nolltid. Jag får inte plats i dem längre. Jag hade till exempel en jättefin uggledräkt som jag nu vuxit ur, för att inte tala om fiskdräkten som jag har på mig här när jag tränar nackmusklerna:

Fiskarna har jag också blivit för stor för. Det tycker jag är synd, för jag gillade den väldigt mycket. Allt växande är förstås inte av ondo. Till skillnad från bilden ovan så klarar jag med lätthet av att lyfta på nacken numera. Jag fixar till och med att rulla över från att ligga på mage till ryggen. Två gånger gjorde jag det igår. Då blev morsan så glad att hon hoppade runt och klappade händerna.

"Ännu ett steg i utvecklingen!", sjöng hon skrattandes.
Sansa dig lite morsan, försökte jag säga tillbaka. Min nyfunna rullteknik kommer kunna bli ett bekymmer för dig, exempelvis vid skötbordet.

Andra saker jag gör med morsan är att shoppa på internet. Hon är rätt giftig där, så pass att farsan bör ha lite bättre koll på de gemensamma utgifterna. Hur som helst hittade vi en underbar krabbdräkt på nätet (eller i nätet kanske man kan säga). 

Ge mig den, sa jag, och då köpte faktiskt morsan den också. Jag älskar min krabbdräkt! Den har också räkor, kräftor och fiskar på sig. Vem vill inte ha en plattfisk på sina kläder?

Krabba!

Det var väldigt bra tajming på det inköpet, för i morse var det dags för mitt första besök till en simbassäng, och då vill man ju vara korrekt uppklädd. Det är få förunnat att vara krabbdressad inför babysim. Men det var jag!

   Själva badandet gick la sådär om jag ska vara ärlig. Först var allt oerhört spännande med den nya, och väldigt varma, miljön och jag tänkte att det skulle bli toppen alltihop. Tyvärr så hade morsan och farsan glömt påminna mig om att äta en lagom stund innan badet, vilket ledde till att jag blev hungrig bara efter någon minut i vattnet. Då kinkade jag rejält, kan man säga. Vi fick gå upp och äta. Det tog ungefär halva badtiden.
   Jag hann i alla fall med några tag ryggsim och några tag bröstsim och några tag till eftersom vi skippade den något fåniga avslutningssången. Tänk att man alltid ska hålla på och hålla på så fort det är en barngrupp inblandad. De andra ungarna var dessutom flera månader äldre och ändå plaskade de i takt. Löjliga var de i all sin osjälvständighet.   

Den som inte badar djupt är en fegis.

Stockholmsbesök och onsdagsskrik

Ikväll har jag roat mina föräldrar genom att skrika som fan, hur länge som helst. Jag var liksom arg på nåt. Inget bestämt direkt, det var en mer odefinierad känsla. Ibland kan det vara så, att man har frustration eller nåt inombords och att det måste ut... Pappa blev jätteglad då jag skrek och skrek och spottade ut nappen var femte sekund där jag låg på hans arm. Han tvingades plocka upp den från golvet hela tiden. Morsan å sin sida stannade så länge hon bara kunde i tvättstugan. Jag har varit väldigt populär.

Det kan ha varit så att jag innehade ett uppdämt behov av att straffa farsan lite eftersom han har jobbat så mycket den sista tiden. Varje dag har han varit iväg och tagit hand om andra barn än mig och den enda dagen han inte jobbade så skulle han sitta för sig själv och göra skolarbete. Jag har allt varit lite arg på honom. Hålla på och jobba på det sättet.

Då har jag ändå blivit löjligt bortskämd och gullad med, för under helgen som varit har vi haft besök från Stockholm. En kompis till morsan har varit här. Hon försökte typ ersätta farsan eller nåt (han var ju inte närvarande som sagt). Första gången hon höll mig var jag allt lite rädd för att hon skulle tappa mig, för hon höll mig ganska taffligt. Lite valhänt sådär. Men på slutet av vistelsen kändes det bekvämt. Hon kan nog bli nåt ändå.

Detta är min friss. En ligga-på-armen-svett-frisyr:

Undrar om jag ska få för mig att vråla något i natt? Kanske, kanske inte...

Äntligen havet

Att det skulle behöva ta nästan två månader innan jag blev tagen till havsbandet. Det är ju skamligt. Första helgen efter min födelse var det svinvarmt. I slutet på augusti var det hyfsat varmt och under september och i början på oktober har det varit ljummet. Under denna tid blev det ingen tripp till havet. Nu är det i mitten av oktober och pisskallt. Då blir det en tur till havet. Bra planerat, jag är imponerad. Not.

Fotot här ovan föreställer en träddunge bestående av vindpinade träd. Mellan stammarna kan man se en glimt av havet. Jag tänkte ta en massa foton på havet, men det blev inte så. Det blåste för kallt helt enkelt. Jag pallade inte att ta fram kameran mer än en gång. Tur att farsan också fotade lite, så havsturen kunde bli lite mer dokumenterad:

Det är jag som är personen i den bruna overallen. Det är min brunbjörnsdräkt, rooooaar!

Vuxenfest och bakfylla

I helgen som var så besökte jag min första vuxenfest. Morsan och farsan hade blivit inbjudna till en vin- och ostkväll hos en gubbe som kallas för Happy Camper. Han har nog något annat namn också någonstans, men inget jag har uppfattat. Dessutom är det ett väldigt passande namn för den pajsaren tycker jag. Alla som har en uppstoppad ekorre i sin yuccapalm får tummen upp av mig. Jag borde ha en sån hemma, verkligen. Ge mig den.

I söndags, då jag lite smått bakfull, kollade på ett gammalt avsnitt av Mitt i naturen lärde jag mig att ekorrar blir 2- 3 år gamla. Det är inte så mycket. Tur då att man kan stoppa upp dem, så de får synas ett tag till. 

   Innan någon tillkallar socialtjänst och polis vill jag understryka att min bakfylla bestod i att morsan tryckte i sig för mycket ost. Oj, vad jag fått lida för detta tilltag. I nätterna två har jag haft mer gaser i magen än vad ryssarna har naturgastillgångar. Jag hade kunnat lösa världens energikris på egen hand tror jag. Det vill säga om mina gaser hade varit till salu. Det var de inte, inte denna gång, men jag undrar om inte farsan var lite sugen på att sälja av mig till högstbjudande klockan 03.48 i måndags morse.

För att inte tala om morsan då hon insåg att det inte blir mer ostätande innan jag slutat att amma.
"Det är som att vara fucking gravid igen", sa hon.

(Fast hon svor inte, det var mitt tillägg för att fräcka upp henne lite i denna blogg).

Sorry morsan, men du vet ju att det är så det måste bli eftersom en ostbakis dotter innebär ett familjelidande på grund av utebliven sömn...

Annars var det riktigt trevligt med vuxenfest. Så pass att jag inte kunde låta bli att hålla mig vaken hela kvällen för att insupa så mycket som möjligt av atmosfären. Mera sånt!

Pimp my ride

Både morsan och farsan har pyntat min vagn. Morsan har ägnat flera timmar åt att sy och montera upp en mobil som nu hänger över vagnen så att jag har något skoj att titta på. Jättefina figurer har hon skapat. Nu ska hon dessutom sy ihop skallror till mig. Farsan ägnade fem minuter inne i en affär och köpte en pryl som han sedan hängde i fronten på vagnen.

Morsan är allt bra snäll hon som tillverkar saker till mig. Hon har mitt bästa för ögonen. När hon förbättrar min vagn gör hon det i syfte att jag ska få ut någonting av det. Farsan däremot, han tänker bara på det yttre. När han pimpar min ride så är det mest för sin egen del. Att han förlorar fett på poäng är väl ett enkelt konstaterande vi kan göra. 

Likväl är det farsans utsmyckning som rönt mest uppmärksamhet på stan. Dagen morsan och jag åkte till Partille så mötte vi tre, av varandra oberoende, män som kom fram och kommenterade min vagns hänge. De tyckte det var fantastiskt med en så ung medlem till GAIS supporterskara. Sedan projicerade de några gram kärlek till mig, vilket gjorde både mig och morsan muntra.

Farsan däremot, började hoppa av glädje då vi återberättade det för honom. Han är uppenbarligen en ytterst enkel människa min farsa. Jag har klurat ut ett framgångsrecept för att få honom på gott humör. Ekvationen ser ut så här:

Dotter + GAIS = Glädje

Utsocknes

Idag har jag åkt utanför kommunen för första gången i mitt liv. Det var, något oväntat, inte speciellt spännande som upplevelse betraktat att resa bort från stan. Synd, för jag hade sett fram emot den dagen som något speciellt. En dag då jag sprängde gränser och beträdde ny mark. Tyvärr sprängs inga gränser genom att ta sig till Partille. Att det ens är en egen kommun är egentligen mer förvånande än att det blev mitt första resmål utanför Göteborg. Vem vet något om Partille?

Det var morsan som bestämde att jag skulle åka till en kranskommun utan egen identitet. Hon verkar inte ha någon utpräglad känsla för begivenheter direkt, om man uttrycker sig milt. Anledningen till denna försiktiga jungfruresa var att vi skulle hälsa på hos morsans arbetsplats. Först var det jätteskoj där för alla tittade och petade och höll om mig. De sa snälla och fina saker om mig och sådant kan man ju stå ut med. Fast ganska snabbt blev besöket rätt så tråkigt eftersom de vuxna började dricka kaffe, äta kaka och samtala. Det är verkligen inte mycket till underhållning att behöva lyssna på kuratorer när de samtalar med varandra.

Därför var det väldigt skönt att få åka hem igen. Det är inte värt att lämna Majorna om man inte ska åka till Hong Kong eller New York eller Indien eller nåt.

Uppklädd till max

Igår var jag på besök hos BVC igen för att vägas och mätas. Jag är uppe på 4,5 kg nu, så det rasar på i bra fart. Måste bero på alla de gånger jag väcker morsan under natten för att käka. Senaste natten åt jag hur mycket som helst. Man kan väl konstatera att mitt midjemått växte i ungefär samma takt som morsans goda humör krympte. Klar korrelation där. 

För att kompensera mitt något själviska beteende under natten bestämde jag mig för att klä upp mig till BVC-besöket. Jag tog därför på mig det finaste jag har, en tröja som farsan köpte till mig redan innan jag föddes, och som jag inte använt tidigare:

Jag medger att det inte är helt logiskt att jag kompenserar morsan genom att dressa upp mig för farsan. Fast då ska ni veta att morsan hjälpte mig med att matcha tröjan med ett par svarta byxor och vita strumpor. Hon gillart också. Ännu mer ologiskt är det ju att jag inte använt tröjan tidigare, men jag har varit tvungen att växa in i den först. Nu när jag mäter imponerande 39cm över bringan fyller jag äntligen upp kostymen.

   Farsan var mäkta stolt då vi trädde in på BVC. Han sprätte som en tupp.

"Jag bär henne", sa han till morsan och svängde upp mig på armen, samtidigt som hela hans uppenbarelse formligen skrek ut 'kolla här, kolla här'.

Tråkigt för honom så skulle jag vägas tämligen direkt efter att vi anlänt och då måste ju kläderna av. Så när några bekanta till honom dök upp i väntrummet så hade jag bara blöjan på mig. Jag märkte hur det ryckte i honom att plocka fram tröjan ur den väska han lagt den i, men det blev inte riktigt läge. Attans farsan, där missade du chansen att visa upp mig (och samtidigt en oerhört stereotypisk bild av manligheten).

GAIS got my back

Ge mig en anka

Då har det varit helg igen. Bara därför ville mina päron göra typiska vuxengrejer som att äta god mat, dricka ett glas vin på kvällen och gå på en promenad på dagen. De börjar allt bli rätt trötta av sig. Fast, det måste jag ändå medge, det är trevligt att gå ut och spatsera. Jag behöver ju inte ta så många steg heller. Det är inte ens nödvändigt för mig att vara vaken. Allra minst då farsan drog min vagn genom lerpölarna och uppförsbackarna i Änggården. Inget jag märkte något av direkt. Ansträngningen alltså.


Vi stannade till och drack en kopp kaffe vid Villa Belparc. Farsan snackade loss om att det brukade vara fullt av flamingos i dammen nedanför fiket och hur fina de var. Tänk att det alltid ska vara bättre förr, innan en annan haft chansen att uppleva något. Jag tycker ändå att änder och ankor är både bättre och finare än sånna dära flamingos. Det är bara att spana in fotot jag tog:

Där simmar en gräsand runt och äter av den gröna sörjan som täckte vattenytan. Den åt så att det smattrade i näbben, från höger till vänster. Påminde inte så lite om en gödselspridare. Jag tyckte den var väldigt skoj. Morsan tyckte det var konstigt att anden åt av det där gröna.
"De brukar ju vända upp stjärten och fånga fisk", sa hon. Oj, oj, vilken skeptisk blick hon fick av farsan då. Hon förstod genast att hon hamnat snett på den bollen och försökte korrigera sig.
"Eller jag menar smådjur och räkor och sånt", rättade hon sitt uttalande.

Farsan roades enormt av detta. Jag också. Men ännu mer farsan. Resten av dagen retades han hela tiden och undrade varför det inte fanns några räktrålare i de dammar där det kryllade av änder.
"Om det nu finns så mycket räkor där", skrockade han. Det är inte helt lätt att pröva tankar i hans sällskap.

Morsan lät sig dock inte bevekas helt utan googlade fram lite fakta om gräsanden. Hon fann att de är allätare och att de förutom växter även äter snäckor, skalbaggar, flugor, maskar och kräftdjur. De äter alltså djur och bland de djur som slinker ned finner vi kräftdjur.  

Farsan blev stum. Man tappar lätt talförmågan då man blivit satt på plats. Jag försökte låtsas som att jag inte skrattat med. Bäst att vara mer försiktig i fortsättningen... Men, vem hade kunnat ana att änder äter småkryp? Änder är väl mest kända för att käka kanelbullar trodde jag.

Jag tog även en bild då en anka vippade upp stjärten:

Den va fin! Ge mig den.

En månad

Idag har jag på datumet levt i en månad, 31 dagar, eller fyra hela veckor + tre dagar som man sa på MVC. Det har varit en bra månad om jag får säga det själv. Visserligen har den senaste veckan innehållit husrenovering i vårt hus. Fastighetsägaren bygger nya lägenheter på nedre plan och de borrar och hackar så det dånar i alla våra väggar, hela dagarna. Morsan har varit riktigt sne på skiten och tvingat ut mig i regn och rusk bara för att komma undan ljudet. Farsan har också varit arg och gormat om vilka idioter han tycker det är som planerat denna renovering (tydligen har de hållit på att renovera i omgångar istället för att fixa allt på en gång).

Den senaste veckan har även inneburit att farsan börjat jobba igen. Då är det tydligen lite känsligare det här med nattsömnen. Inget jag tagit någon direkt hänsyn till än så länge, kan man säga. Även om han är rätt trött då han kommer hem från jobbet så har han både tid och lust att leka med mig. Härom dagen lekte vi till exempel eremitkräfta:

Tidig söndag

Jag somnade rätt tidigt igår trots att det var lördag. Redan på eftermiddagen sov jag hårt och rejält. Därför så var jag ganska utvilad arla morgon idag. Utvilad och uttråkad eftersom både morsan och farsan envisades med att försöka sova. Till slut lyckades jag väcka båda två genom att fejka magknip med tillhörande skrik. Morsan tog mig först på promenad genom lägenheten. Det hade varit trevligt om inte hennes syfte med promenaden varit att försöka få mig att somna om. Jag ville ju inte sova. Så därför drog jag upp farsan ur sängen istället och fick honom att sätta på datorn och SVT-play. Jag hade lust att se Mia Skäringers show Dyngkåt och hur helig som helst, så jag sa åt honom att ge mig en tv-stund i soffan. Ge mig den, sa jag.

Sagt och gjort, vi bänkade oss i soffan. Det var bara det att jag somnade visst ett tag mitt i föreställningen (sorry farsan)och vaknade inte förrän Mia avslutade föreställningen med att sjunga en gammal Olle Ljungström låt. Det gjorde hon riktigt bra tycker jag, låter lite som Steget:

Farsan e tebaks

Igår kväll kom farsan hem från Oslo. Det var skojigt tycker jag, för han verkade så glad när han kom hem. Jag låg och sov en skön sömn i spjälsängen, medan morsan lagade varma mackor till sig själv och farsgubben, då han stormade in och lyfte upp mig. Sedan sprang han runt med mig på armen och tjôtade om hur fin jag är. Tror jag kan vänja mig vid sådana kommentarer. 
  Farsan tyckte jag hade växt under de fyra dygn han varit borta, vilket jag har. Han tyckte jag gått upp i vikt och blivit rundare om såväl kinderna som magen, något som också är sant. Mest av allt tyckte han att jag blivit stark i kroppen. Så sant som det var sagt! Stark som en björn är jag nu för tiden. Kan hålla uppe huvudet nästan själv.

Farsan påstod att han saknat mig jättemycket varje dag och att han inte tänkte åka till Bergen under helgen som det egentligen var planerat. Sagt och gjort, han stannar hemma med mig och morsan. Tur det, för det har helt ärligt varit lite öken med bara morsan. Hon har till exempel sjukat ned mig så att jag snorar som en gris. Inte vidare schysst alltså. Jag hade ju liksom planerat att jag aldrig skulle ha en snuvig natt i hela mitt liv. Det tog 19 dygn så sprack den planen och nu har jag snorat i lika många dygn som farsan varit borta. Dumma morsa!

Man får hoppas det blir lite ordning på torpet nu då, med farsan tillbaka. Inte så säkert dock, för han verkar ha tappat det lite då han var i Norge. Han spelar internationell och svänger sig med norska glosor här hemma. Saker och ting är visst göy och morsomt i hans värld numera. Jag tror han lyckats säga göy 22 gånger bara på en dag. Det är att överanvända en glosa det. Sedan tål det att diskuteras hur internationellt det egentligen är med norska. Jag har bara inte hjärta att påbörja den diskussionen med honom, det är nog bättre han får hållas i sin villfarelse. Han är ändå rätt göy när han håller på.

Farsan drar

Idag åker farsan till Oslo för att vidareutbilda sig i dagarna fyra, inte förrän på torsdag kväll är han hemma igen. Han lider svårt av separationsångest kan jag meddela. Hela dagen idag och hela dagen igår har han burit runt mig på mig så mycket som han bara hunnit. Han har tyckt alla mina rörelser, sinnesstämningar och handlingar varit extremt charmiga. 

"Åååh", har han sagt, när jag kravlat i hans armar. "Åååh ååååh!!!", har han utbrist då jag putat lite med läpparna. 

Farsan blir löjligt rörd då jag försöker härma hans grimaser. Det är en rätt rolig lek faktiskt, jag roas mycket av farsans åmande. 

Han försöker dölja sitt veka hjärta och sin separationsångest genom att skämta om att han nu, äntligen, får chansen att praktisera lite frånvarande föräldraskap. Men i själva verket lider han över att behöva åka bort i några dagar. Det är bara fyra ynka dygn det rör sig om. Jag kommer knappt märka att du är borta (tror jag). Jag har sett igenom honom så mycket, va. Hela hans uppenbarelse skriker separationsångest. Jag kan se hålet i ditt hjärta farsan, hur det molar i ditt inre. Jag kan se hur du kommer att lida under tågresan upp till Oslo, men ändå hålla masken inför dina resekamrater.

Men, ta det lugnt, du är snart hemma igen. Jag finns här då och väntar på dig. 

Tredje helgen i mitt liv

Just nu genomlever jag den tredje helgen i mitt liv. Det är den tredje lördagen i mitt liv i dag. Efter denna dag kommer jag aldrig mer kunna säga "detta är den tredje lördagen i mitt liv" och efter helgen kommer jag aldrig mer kunna säga att jag befinner mig i den tredje helgen i mitt liv. Jag tycker det är lite sorgligt att tiden är så förgänglig, att dagar och stunder aldrig kommer åter. Hur ska man någonsin kunna förhålla sig till det? Spelar det någon roll vad man gör i nuet när nuet ändå bara kommer bli förpassat till dåtid?

Kanske jag skulle sluta upp med att vara vaken på nätterna när nästan ingen annan är vaken. Småtimmarnas stillhet väcker så många tankar om livet, döden och sammanhangen. Det är på något sätt lättare att leva och befinna sig i nuet då det finns en massa annat brus som upptar och stimulerar diverse sinnesfickor. Det tomma rummet kan ju göra vem som helst galen.

Tur då att mina föräldrar har svårt att sova någon längre tid när jag väl varit vaken ett tag. Går de inte upp av sig själva så stånkar jag ohämmat högt tills de tröttnar på att försöka sova. Ja, jag håller på med denna show ännu. 

   Väl vakna och igångsatta så brukar de kunna roa mig en hel del, vilket distraherar mig från att känna tidens flykt. Idag har till exempel farsan hunnit med att nästan snubbla över datorsladden när han sömndrucket släntrade genom lägenheten med mig på armen. Då fick jag chansen att snappa upp ett och annat nytt ord som jag ska plocka fram så fort tungan är redo att uttala ord. Sedan hann morsan med att spilla äggula över mig. Vilket kanske inte var så roligt i sig, men det var mycket underhållande att betrakta hennes dåliga samvete över att ha kladdat ned mig med spilld mat. Farsan drog vid tillfället något dåligt skämt om att jag var som en sådan där sushiflicka i Japan.

"Hon kan göra karriär som äggtjej", klämde han ur sig. "En levande serveringsbricka med olika slags ägg på."

Inte ett okej skämt farsan. Sexism kallas sådant.

Dagens roligaste var annars när farsan ansade sitt skägg. Han tyckte det var dags, särskilt eftersom han i morgon ska dra iväg till Oslo i några dagar. Då vill han se presentabel ut, säger han. Efter att ha uppehållit sig över toalettens handfat en stund kom han ut till morsan och mig för att visa upp sitt nyansade ansikte. Glad i hågen vände han sig till mig och sa att så här ser din pappa ut också ibland. Varpå morsan skällde ut honom. Han får inte klippa ned sitt skägg egentligen. Inte utan att be om tillåtelse i alla fall och aldrig för mycket. Inte en millimeter utan kontroll.

"Jag bestämmer la över min egen kropp", försökte farsan säga då.

Men, jag är ledsen herr farsa, det funkar inte så. Inte för snubbar som skämtar på andras kroppars bekostnad. Nu är det nog bäst du låter skägget växa yvigt igen.

 

Upphittat: en navel

Det är den sista delen av min navel som syns på bilden ovan. Jag tappade den igår. Eller, släppte den, menar jag. Tyckte det var hög tid att släppa på barlast och livlinor och gå vidare i livet. Morsan har hela tiden varit rädd för den lilla navelbiten och uschat sig och hatt sig då den kommit på tal. 

"Uffa! Va läskig!", har hon sagt, typ varje gång hon bytt blöjor på mig. Inte minst då den plötsligt låg där och skräpade för sig själv ojjade hon sig. "Ta bort den", sa hon till farsan. 

Jag passade på att göra mig av med naveltampen vid bästa möjliga tillfälle. Igår hade vi farmor, farfar och mormor på besök och alla satt samlade vid köksbordet. Farsan hade fjäskat till det genom att laga någon form av finmiddag med oliver och grönsaker och grejer. Morsan i sin tur slog till med ett storartat bakverk. Men det var ju inte maten som var i fokus under kvällen, utan det var självklart jag som var medelpunkten. Det var mig man pratade om, det var mig man höll om och det var mig man tittade på. Man kan knappast få ett bättre läge att så att säga bryta stämningen, så därför droppade jag naveln. Tyvärr var det väl bara morsan som reagerade med förfäran. De andra runt matbordet tog det väldigt soft, så jag uppnådde inte förväntad effekt. Farsan jublade till och med, men det var nog mest för att morsan äcklades. Skön snubbe, den... 

Hur som helst, och trots uteblivna reaktioner, så var det hela en oerhört symbolisk handling. Faktum är att så fort en människa föds så påbörjas barnets utveckling mot autonomi. Det kanske inte är så tydligt i början av livet, där jag ju faktiskt befinner mig för tillfället, men utvecklingen finns där kan jag lova. Efter att ha levt i symbios med morsan i ungefär tio månader så ökas nu avståndet lite för varje dag. Sånt är livet bara.

    Jag tror det är därför morsan varit så rädd för den skrumpnade naveln. Den sista resten av henne i mitt liv. Nu är äntligen min kropp bara min (och kommer så förbli så länge inte Kristdemokraterna får gehör för sin ruttna åsikter). Lev med det morsan, jag är jag och du är du. Längtar du tillbaka till den tid då jag befann mig inuti dig så får du la svälja naveln eller nåt.

Fast nu är jag hungrig, så nu får du leverera en amning. Ge mig den.

Tvåsiffrigt

Då har man hunnit fylla tvåsiffrigt också. Jag är över tio dagar gammal. Det är något av en milstolpe. Mina föräldrar har gått från att säga att jag är några få dagar gammal till en vecka gammal till dussinet fullt. Börjar kunna gamet nu. Jag vet hur dagarna ser ut. Allt börjar bli vant. Och då vet ju alla att det är dags för en förändring.

Jag har börjat vara vaken de timmar som vuxna människor generellt tycker det är göttigast att sova på. Ungefär vid halv tre på natten vevar jag igång. Sedan håller jag på fram till förmiddagen. Ligger någon av morsan eller farsan för nära i sängen tjoffar jag till dem med nävarna. Rakt i plyret bara. Jag sparkar ganska friskt också, men benen har jag inte fått någon koll på än så det blir uteslutande luftsparkar. Fast så fort jag kan så kommer jag nog lägga till en och annan känga i deras magar på repertoaren. Räcker inte detta kvadrupla boxande för att hålla dem vakna så ackompanjerar jag kickarna med ett överdrivet stånkande. Ungefär som vissa kvinnliga tennisspelare. Allt för att störa motparten.

"Ligger du och jollrar?", sa farsan i natt då jag väckte honom 02:38. Han lät söt på rösten och presterade sin mest inställsamma min. Den som betyder att han diggar mig.

Fyra timmar och ett par vandringar med mig i famnen runt lägenheten senare suckade han mest. Även morsan misströstade efter att dessutom hunnit amma mig två gånger, med tillhörande blöjbyten, under den tiden.

"Jag måste få sova. Kan inte du ta med henne ut till soffan?", vädjade hon till farsan.

Sagt och gjort, vi fick bege oss till soffan (eftersom farsan inte kunde med annat än att toffla lite). Väl i soffan somnade jag snabbt på farsans mage eftersom man måste vila upp sig efter ett väl genomfört nattpass. Jag måste säga att dygnen är bra mycket roligare nu än innan. Nu när jag kontrollerar dem in i minsta detalj, menar jag. Fattar inte vad jag höll på med innan. Bara lät dagarna passera utan att agera.

Fast mest av allt vill jag bara ha kroppskontakt när jag sover och den får jag effektivast i soffan. Morsan kallar mig till och med för kroppsråtta. Kroppskontakt rules- ge mig den.

Hem- och cafébesök

Idag var dagen då BVC skulle komma på hembesök. Lite statlig kontroll på mina föräldrar alltså. Det är alltid speciellt att få hem någon utomstående som ska kolla till saker, även om man vet med sig att läget är under kontroll. Det är aldrig roligt att få anmärkningar hur små de än kan vara. Därför var morsan och farsan lite på spänn under dagen. Mest morsan och då för att barnmorskan skulle tycka det var ostädat i lägenheten (läs: en smula på köksbordet). För att lugna ned dem ett hekto föreslog jag en promenad i Majorna. Jag passade på att bränna av några foton också:

Min första spårvagn! Jag har hört dem braka förbi på gatan förut och undrat hur de ser ut. Nu vet jag. Senare i höst ska jag åka min första tur. Jag tror den kommer gå till Järntorget. Det vore fett.

Vi hamnade på Café Marmelad tillsammans med en massa andra ungar och deras föräldrar. Både morsan och farsan tyckte det var spännande att fika sin första föräldrafika och liksom tillhöra den gemenskapen nu. Som om en kopp kaffe skulle smaka annorlunda bara för att jag ligger bredvid. Det var för övrigt min första fika någonsin. Fokusera på det väsentliga, tack!

   Det var en viss uppståndelse bland borden och hos personalen när vi var där. Bland sparvarna som alltid hoppar runt vid caféers uteserveringar spatserade det även en grön undulat. Alla undrade vad den gjorde där och hur de skulle kunna fånga in den innan vinterns obarmhärtiga kyla slår till. Jag vet inte om de lyckades få fatt på undulaten till slut. Jag lyckades i alla fall inte fånga den på bild fast jag försökte. Där fastnade bara några ynka sparvar:

OBS! Inte min vagn på bilden. En sådan fin har inte mina föräldrar kostat på mig. Jag har fått ärva något halvgammalt bröte från mina kusiner.

Här fångade jag morsan mitt i steget. Hon är den person jag hittills hängt mest med under dagarna. Det har funkat bra tycker jag. 

Det sista fotot tog jag för att reta farsan. Varje gång jag tar fram detta fotografi tänker jag smacka med munnen som en hungrig varg och säga "Ge mig den". Då blir han nog bestört. Morsan också kanske, men hon är lite mer sansad. Däremot kan jag höra farsgubben svära redan nu.

Slutligen så klarade vi kontrollen från BVC utan anmärkningar, men bara för att markera lite så kissade jag på barnmorsketanten när hon skulle väga mig.

Hörde jag rätt?

Idag var jag tillbaka på platsen där jag föddes. Visserligen kommer det att heta att jag är född i Göteborg, men i själva verket är jag född på Östra sjukhuset i Göteborg. Knappt Göteborg alltså. Nu återvände jag till Östra sjukhuset, men denna gång var jag inte där för att födas utan för att genomgå en hörselundersökning. Den gick alldeles utmärkt. Jag hör bra på båda öronen. Det var ju skönt.

Fast ibland önskar jag nästan att jag hade haft lite nedsatt hörsel. Som igår till exempel. Då hade farsan varit iväg några timmar på eftermiddagen för att kolla på GAIS. Han kom hem och skrålade om och hade sig. Först skulle han fram till mig och pussas och kramas, sedan sprang han in på toaletten och skrek GGG AAA III SSS- GAIS GAIS GAIS och sedan tillbaka till mig för ytterligare ett pusskalas. Han betedde sig rätt barnsligt. 

   Farsan alltså, han är riktigt blödig och sentimental just nu. Vad han levde om, upp med mig i famnen, skrattade och sjöng högt om att atleterna är här, att deras sång aldrig dör ut och att de ska framåt och kämpa. 

"Du kommer säkert hooka med en person från Frankrike när du blir stor", vräkte han ur sig. Varför då, farsgubbe? "Eftersom den sången går i melodi till marseljäsen."

Herregud, här har man inte levt mer än fem dagar och redan ska framtiden utstakas. Fast sedan kom han på sin egen idioti och försökte väga upp det hela med en sång som går på melodin till Rule Britannia. Nåt om att grönsvart vinner varje läktarslag.

"Kan du fatta Klara! I den första matchen sedan du kom till världen så vann vi med 3-0! Är det inte underbart?", vrålade han ur sig. "Vi måste fira det med ett medlemskap i GAIS för dig!"
Mycket ska man behöva höra innan öronen trillar av. Som sagt, lite önskar jag att något av allt detta gått mig förbi på grund av dålig hörsel.

"Trots att tiderna ofta var hårda", sjöng han vidare, "Sken solen över Gårda. Det syns på varje äkta Gårdapojk.... nä tös, Gårdatös får det ju bli såklart."

Jag trodde aldrig han skulle sluta.

Risken är överhängande att detta kommer bli ett livstema. Morsan berättade att han övertalat henne att följa med på matcher medan jag var i magen för att jag skulle vänja mig vid sångerna redan innan jag föddes.

"Ungen ska på fotboll och då får dess paket följa med", lär han ha sagt.

Paketet skulle visst vara morsan det. Jag tror allt jag får hålla ögonen på farsan i framtiden.

Risken verkar vara överhängande att jag kommer få en förvärvad hörselskada på grund av dålig sång innan jag fyllt ett år...

Welcome to my crib

Nu har jag bott här i några dagar och tänkte det kunde vara läge att visa upp hur jag har det. Åtminstone något av det. Köket har jag helt ärligt inte varit så mycket i, inte i vaket tillstånd i alla fall. Men fan vet vad de gör med mig då jag inte har ögonen öppna. Morsan påstår till exempel att jag har varit ute på min första promenad i Majorna, vilket farsan intygar. Vet jag ingenting om. Dessutom ska de till att ha druckit champagne i fredags. I köket. Märkte jag inget av. De säger att det var för mig de drack sin dyra champagne. Att de firade mig. Att de passade på att fira mig medan jag sov. Meh!

Här ligger jag  i dubbelsängen. Det är helt klart jag som regerar i denna säng. Jag har tagit över. Ge mig den. Sängen är min nu. Ibland händer det att morsan får ligga bredvid mig, oftast när jag vaknat och är hungrig. Ibland händer det också att jag sover på pappas mage, men då håller vi till i soffan. Han blir jätteglad då och ligger och bölar över mig. Det är lite skojigt tycker jag. 

Egentligen är det mest min dubbelsäng och vår gemensamma soffa jag känner till så här långt, så rundturen blir inte längre än så här. Jag får återkomma i framtiden med resten av lägenheten, för där finns mer det vet jag. Bara inte vad.

23 augusti 2011

Från min plats på första parkett inne i morsans mage hade jag uppfattat att hon och farsan skulle till att fira sin första bröllopsdag den 21 augusti. Farsan, den tölpen, sa att det vore en skitbra dag för mig att födas på eftersom han då inte skulle behöva komma ihåg själva bröllopsdagsdatumet i framtiden. 

"Jag är så dålig på sånt", sa han.

Morsan ville annat och bad mig vänta åtminstone till utsatt datum den 24 augusti. Jag valde att lyssna på henne. Up yours daddy. 

Däremot klarade jag inte av att hålla mig ända till utsatt datum. Jag ville presentera mig för världen. När bröllopsdagen väl passerat ville jag bara ut, så på morgonen måndagen den 22:a augusti satte jag igång förvärkarna. Sedan måste ju allt ha sin gilla gång, vilket innebar att några tätare värkar inte kom igång förrän vid 17:30. Då fick farsan komma hem från jobbet. 

Dags för taxiresa till förlossningen blev det vid 04:00. Det kunde ha skett lite tidigare, men jag ville reta mina päron lite. Inget retar så bra som att dra ut på en väntan. Vid 04:40 släppte taxin av dem vid kliniken. Då de funnit sig till rätta på förlossningssalen och börjat bada och ha sig tyckte jag det var läge. Klockan 06:15 drog jag igång krystvärkarna. Morsan fick allt kliva upp ur badet och börja jobba lite. Lite mer, menar jag.

Jag tycker det hela gick bra jag. Och ungefär så snabbt jag tänkt mig. Klockan 07:05 bokstavligen flög jag ut ur mamma. Lite omtumlande var det, men så fort jag fick ordning på sinnena uppfattade jag att morsan klappade och pratade med mig medan farsan grät en skvätt. Det kommer inte va sista gången jag får honom att gråta, kan jag lova redan nu.

Nu är jag i alla fall hemkommen till Majorna. Rätt okej lägenhet har de ordnat till mig också. Så småningom ska jag ta över hela bygget.

Här är farsans version. Lite andefattig kan man tycka.

Programförklaring

Redan innan min födsel uppstod en efterfrågan från hela tjocka släkten, bekantskapskretsen och diverse politiker att jag skulle författa en släktkrönika. Jag böjer mig för det massiva trycket och påbörjar härmed denna blogg. Kanske världens första släktkrönika med ett underifrånperspektiv. Jag vet inte så noga, har inte hunnit se mig omkring så mycket än.

Tanken är att dessa texter i första hand riktar sig till de som är intresserade av min utveckling. Mest släkten alltså. Vi tar det därifrån.


Det kan hända att farsan hjälper mig lite i början också. Med stavningar och formalia och sånt där annat tråkigt bös som en släktkrönikör inte ska behöva befatta sig med mer än nödvändigt. Det är för övrigt hans jävla skyldighet att ge mig hjälp. Ge mig den.